Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-01-31 12:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/roland-paulsen-ledarskribenterna-vill-inte-att-vi-ska-tala-om-annat-slags-dodligt-vald-an/

KULTURDEBATT | KOMMENTAR

Roland Paulsen: Ledarskribenterna vill inte att vi ska tala om annat slags dödligt våld än dödsskjutningarna

Försök att nyansera skjutningarnas relativa dödlighet och vad de kan bero på uppskattas uppenbarligen inte av borgerliga ledarskribenter, skriver Roland Paulsen.
Foto: Magnus Hallgren

Att döma av replikerna på min artikel om mediernas stora fokus på dödskjutningarna ska vi inte tala om andra typer om dödligt våld, skriver Roland Paulsen.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

”Att dödsskjutningarna tillhör ett av Sveriges största samhällsproblem är det inte tu tal om”, skrev jag i en text (11/1) där jag samtidigt reste frågan om överrapporteringen var rimlig i förhållande till andra typer av död och dödligt våld. Jag undrade också om det verkligen var befogat att denna typ av kriminalitet fick avgöra valet. Det finns ju även annat slags dödligt våld, och en annan sida av den organiserade brottsligheten är exempelvis narkotikadödligheten som skördar mångdubbelt fler liv. Kanske skulle vi även kunna diskutera dessa källor till död och lidande, föreslog jag.

Att döma av de repliker jag fått är svaret nej. Vi ska inte tala om andra typer om dödligt våld, och att oron för dödsskjutningar fick avgöra valet var bara bra.

Kanske borde jag, innan vi går in på replikerna, påpeka att vi nu har med ”debatt” att göra. Här handlar det inte om att bemöta vad någon sagt. Men det är lätt att få intrycket att jag skrivit en artikel om att vi borde sluta rapportera om dödsskjutningar och i stället prata om badkarsolyckor. Det har jag inte.

Erik Helmersons replik (12/1) skarvar redan i rubriken ihop det till att jag skulle ha jämfört dödsskjutningarna med drunkningsolyckor i badkar. Som i övriga repliker finns hos Helmerson inte minsta medgivande. Att man i Finland oroar sig för att det ska bli som i Sverige, trots att frekvensen av dödligt våld där är betydligt högre, tycker jag är märkligt. Men inte Helmerson. Inte heller verkar han intresserad av att prata om andra typer av dödligt våld, eller varför Sverige leder den europeiska ligan i dödliga överdoser.

Fortsätt ignorera dessa företeelser och rapportera ännu mer om dödsskjutningarna, tycks slutsatsen vara. För att visa på allvaret verkar Helmerson föreslå att minst 1200 gängkriminella skulle ha varit delaktiga i fjolårets 63 dödsskjutningar. En imponerande arbetsdelning i så fall, men kanske mest ett exempel på hur det ibland kan låta bland ledarskribenter vars Sisyfosarbete består i att dagligen skjuta från höften.

Något som ingen heller bemött är mitt påpekande att medial uppmärksamhet kan förläna vissa typer av död och våld en större repertoar av bilder och narrativ som gör att de skapar oproportionerlig oro. Vesna Prekopic  väljer, i en replik (DN 13/1) renons på sakargument, att i stället svara med just bilder. Det är hemskt med dödsskjutningarna, skriver hon, eftersom det innebär ”barn som hålls inomhus” och ”nedblodad asfalt”. Jag håller med.

Efter flyktinginvandringen 2015 var många inom högern övertygade om att systemkollapsen var nära

I GP (18/1) är Adam Cwejman inne på samma spår när han med den romerske diktaren Marcus Valerius Martialis som auktoritet, påstår att det är hur någon dör som är det mest ledsamma, inte döden i sig. Liksom Patrik Kronqvist (Expressen, 12/1) anmärker han att dödsskjutningarna enbart utgör toppen av ett isberg av annan brottslighet. Detta implicerar, antar jag, att så inte är fallet vad det gäller andra typer av mord – de mer frekventa dödsfallen till följd av stickskador exempelvis, eller dödligt våld i nära relationer – vilket ju är glädjande nyheter för alla oss som trodde annorlunda.

Som sociolog och författare till en relativt nyutgiven bok om oro, uppskattar jag särskilt upplysningarna om att skjutningarna utöver dödsfallen skapar social oro. Återigen verkar det implicita antagandet vara att detta inte gäller andra sorters död och dödligt våld. Nu skulle det vara enkelt att måla bilder av hur missbruk och kvinnomisshandel kan förstöra familjer och hela samhällen, men låt oss i stället fundera på om den sociala oron kanske också påverkas av det som var ämnet för min artikel, nämligen den mediala rapporteringen.

Tyvärr ville ingen av ledarskribenterna ägna denna fråga en tanke.

Här kan det vara passande att till exempel ta del av journalistikprofessorn Ester Pollacks forskning som visat på en fördubbling av ledartexter om vålds- och terrordåd sedan 2010. Även om det inte är vad ledarskribenter har betalt för, skulle det vara önskvärt om de utvecklade en smula reflexivitet på denna punkt.

Efter flyktinginvandringen 2015 var många inom högern övertygade om att systemkollapsen var nära på grund av den ekonomiska belastning som invandringen innebar. Systemkollapsen uteblev. Även sexualbrotten stod ett tag högt på agendan, men efter att de under de senaste fyra åren gått ner i Nationella trygghetsundersökningen har blickarna riktats åt andra håll.

Dödsskjutningarna är i dag viktiga för att motivera att Sveriges migrationspolitik i rask takt närmar sig Ungerns. Försök att nyansera skjutningarnas relativa dödlighet och vad de kan bero på, som hur svenskar finansierar den organiserade brottsligheten med sin narkotikakonsumtion, uppskattas uppenbarligen inte av borgerliga ledarskribenter.

Någon som är förvånad?

Läs mer:

Roland Paulsen: Det är orimligt att dödsskjutningarna får all uppmärksamhet

Vesna Prekopic: Skandalen är snarare att våldet i förorterna inte avgjort val tidigare