Romanerna från ”den grå zonen” i Ukraina ger oss fasansfulla svar

Kriget i Ukraina alstrar sin egen litteratur. I framtiden är det hit vi ska gå för att få en aning om hur det egentligen var. Ett par romaner som redan intagit sina platser är Andrej Kurkovs ”Grå bin” och Serhij Zjadans ”Internatet”. Båda utkommer på svenska denna vår. Kurkovs bok kom ut 2018, Zjadans 2017. Kriget började ju redan våren 2014. Efter den ukrainska revolutionen ockuperade Ryssland Krim och gav eldstöd åt separatisterna i Donbass. De bägge folkrepublikerna Donetsk och Lugansk proklamerade sin självständighet och reste vapen mot den ukrainska armén, som inte lyckades återta kontrollen utan slog en försvarslinje en bra bit väster om gränsen. Därefter följde åratal av ställningskrig, granatbeskjutning och misslyckade medlingsförsök.

Romanerna tar oss med till ”den grå zonen”, ingenmanslandet mellan fronterna: övergivna byar, söndersmulade stadskvarter, ruttnande solrosfält, trädskelett och minerade landsvägar – samma sorts bakgrunder som på de krigsfoton och videoklipp som numera når oss dagligen.

Vad ser vi när denna bakgrund ställs i förgrunden? Hos Kurkov skyndar vi fram längs byvägar kantade av tillbommade eller sönderskjutna småhus. Hos Zjadan springer vi hukande genom miljonprogramsområden som utdunstar slöjor av sotig rök. På orterna finns nästan inga människor kvar. De som stannat har i valet mellan de krigande parterna tagit ställning för något tredje: hembygden, de dagliga rutinerna, jordtorvan, den enkla tillvaron som gav livet mening.

Kurkovs hjälte heter Sergej Sergejitj, en enkel biodlare som aldrig varit utanför oblastet Donetsk. Hans by Malaja Starogradovka är belägen på en ås. Från sin trädgård skymtar han de ukrainska posteringarna på sluttningarna västerut. De Rysslandstrogna finns i grannbyn i dalgången några kilometer åt öst. Malaja Starogradovka har två gator, den ena döpt efter Vladimir Lenin, den andra efter Taras Sjevtjenko, Ukrainas nationalskald. Kurkov fyller sin berättelse med sådana anspelningar. Det sovjetryska och det ukrainska är sömlöst sammanfogade i platsens identitet. Vad händer när beståndsdelarna plötsligt ska tas isär? Ytterst handlar båda romanerna om denna historiska grundfråga, och båda ger ett lika fasansfullt svar.

Zjadans hjälte heter Pasja, en medelålders skollärare i ett stationssamhälle som hamnar i korselden mellan framryckande separatister och retirerande ukrainska styrkor. Även han stannar därför att han inte kan föreställa sig ett annat liv. Hans högsta ambition tycks vara att få varje morgondag att bli identisk med gårdagen. Betecknande nog är han lärare i ukrainska språket.

Kurkov och Zjadan har skrivit ett slags samtida bildningsromaner, som kanske också kan ses som beredskapsromaner. De bägge hjältarna prövas, mognar och drar slutsatser. Tillfälligheternas spel sätter dem i rörelse över gränserna och genom frontlinjerna. Kurkovs Sergejitj ger sig av i sin gröna Lada med släpvagn för att finna en tryggare plats åt sina sex bisamhällen. Hans roadtrip tar honom genom Zaporizjzja ända till Krim, där han finner en fristad hos vänligt sinnade tatarer som lär honom vad det ryska förtrycket innebär.

Zjadans Pasja å sin sida måste iväg för att hämta hem sin dotterson som går på internatskola i andra änden av staden, utan att förstå att de proryska trupperna rycker fram genom kvarteren han måste igenom.

Man läser romanerna med andan i halsen. Från första till sista sidan svävar Sergejitj och Pasja i absolut livsfara. Varje steg de tar kan vara det sista. Konstigt nog trivs man ändå ibland i biodlaren Sergejitjs sällskap. Bortser man från kanonmullret bärs ”Grå bin” av en stämning som är jordnära, närsynt, lakonisk, underfundig och trygg. Kanske beror det på huvudpersonens bin, som surrar trevligt på nästan varje sida. Sergejitj känner en fläkt av paradiset när han tar sin eftermiddagslur på madrassen som ligger på taken till hans sex hopställda bikupor. Vibrationerna från binas vingar skänker honom kraft att överleva sönderfallet.

Soldaterna de möter är oberäkneliga och förvirrade, civilbefolkningen likadan.

Zjadans ”Internatet” däremot är en vandring genom eld och regn. Pasja ser människor försvinna i kaoset för att aldrig återvända, sällar sig till flyktingarna som trycker sig mot varandra i vinterregnet medan bomberna exploderar omkring dem, pulsar genom drivor av svavelsnö och hamnar i mörka skyddsrum. Zjadans roman är mörk och intensiv. Hur ska det sluta? Pasja finner ett hål i muren, en ravin där han och hans trettonårige systerson kan hålla sig gömda. Soldaterna de möter är oberäkneliga och förvirrade, civilbefolkningen likadan. Ovanför allt och alla lägrar sig desperation och brandrök, förtvivlade skrin, olycksbådande tystnad och en blygrå himmel där författaren utläser det ena budskapet hemskare än det andra.

Två beredskapsromaner? I slutet är båda hjältarna tillbaka vid sina utgångspunkter och situationen är densamma. Men biodlaren och skolläraren har förändrats. I början var de lösa i kanterna och gick dit näsan pekade. I slutet har de nått tydlighet och karaktär. Erfarenheterna har fått dem att ta ställning.

Och läsaren har fått kriget genomlyst genom de vidöppna sinnena hos någon som upplevt det. Men om jag påstår att detta är beredskapsromaner måste jag också tillfoga att de saknar varje uns av krigiskhet. Vi slipper drönarbilder av soldater som kryper som jordbaggar i sina skyttegravar och panoreringar över sönderskjutna bostadshus. I förgrunden står i stället en hungrig person som rafsar ihop kol eller grenar till en ny brasa även om han inte kan vara säker på att han är vid liv nästa morgon.

Under alltsammans flyter ett förtvivlat hopp om fred. Det handlar om livslågan. Sergejitj drömmer om ett klokare samhälle, likt binas, där varelserna samarbetar. Pasjas dröm är enklare: en säng bäddad med rena lakan.

Läs fler texter av Stefan Jonsson och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.