Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-25 15:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/rorande-bok-om-en-dement-och-dominant-mor/

BÖCKER | RECENSION

Rörande bok om en dement och dominant mor

Annie Reuterskiöld skriver om en lynnig mor.
Annie Reuterskiöld skriver om en lynnig mor. Foto: Pierre Björk

I ”När du dör ska jag vara nära” skildrar Annie Reuterskiöld sitt komplicerade förhållande till en mor som är på väg att försvinna. Maria Schottenius blir rörd av en dotters kärleksfulla och envisa kamp.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Behovet av livsberättelser verkar outsinligt. Vi behöver lyssna på varandra. Få höra hur andra känt inför svåra händelser. Lära, begripa.

Annie Reuterskiöld kan förmedla, det vet vi som läser hennes politiska kommentarer i Svenska Dagbladet. Det utmärkande med hennes bok är att den beskriver en komplicerad relation till en mycket speciell person, som råkar vara författarens mamma.

Det finns likheter mellan Annie Reuterskiölds ”När du dör ska jag vara nära” och Anna-Karin Palms ”Jag skriver över ditt ansikte”. Böcker om författarnas demenssjuka och döende mammor. De båda mödrarna är vackra, dominanta och stolta. Män är svaga för dem, vilket lätt gör dem höga och uppspelta, och motsatsen när ljuset slocknar. De har svårt att förstå vad deras döttrar egentligen behöver av dem. Lyssnar inte riktigt på det örat.

Men de båda kvinnorna beundrar sina mammor och trots att man som läsare av dessa skildringar kan se att flickorna varit tämligen nedprioriterade i förhållande till mödrarnas egna behov, framhärdar barnen i sin kärlek.

Annie Reuterskiölds mamma Eva har varit förlovad sex gånger och gift fyra. Det är Annie säker på även om hennes bröder tror att deras mamma varit gift fem gånger. Två av bröderna är äldre och flyttade med sin pappa till USA. Hennes lillebror bor i Stockholm. De två är nära varandra och hjälps åt när de måste hantera att Eva från 65 års ålder diagnostiseras med Alzheimers sjukdom och vaskulär demens, till slutet då hon ett drygt decennium senare dör.

De fyra syskonen ser väldigt olika på sin mammas sjukdom och död. När en bror ringer i april 2020 – medan covidsmittan börjar ta sig in på demensboendet Silverhöjden där Eva bor – säger han: ”Hon har levt ett bra liv” och ”mamma har sagt till mig flera gånger” att ”hon är klar nu”.

Annie kan inte ta in brödernas lugn, ”acceptansen”, ”de rationella svaren”. Hon tycker att hon rämnar. ”Ingen ser korthuset i mitt inre. Hade jag inte stagat upp? Det gapar tomt där muskler, fett och blod borde finnas.”

Och det är här, i denna obegriplighet, som boken rör sig.

Jag har alltid föreställt mig att det är svårare att ta farväl av en förälder man har en otrygg och sårig relation till, än till en där den är trygg och harmonisk. Läsningen av Annie Reuterskiöld stärker mig i den tanken. Jag ser en ung kvinna som gör allt hon kan för att begripa sin mamma, förlåta henne, göra det bra. Ta fram hennes charm och humor. Samtidigt kan jag på avstånd notera att denna mor varit självupptagen, lynnig, självömkande och stursk mot sin dotter.

Att mamman tappar bort att hon ska vara barnvakt den dag Annie börjar ett nytt jobb på Expressen, kan ha med diagnosen att göra. Men att hon på flygplatsen glömde möta sin egen lilla dotter som reste från sin pappa i Florida med en bricka runt halsen, känns allvarligare. Varken pappan eller farmodern eller någon annan, hade fått tag på Eva. Hon var nämligen nykär i Ove, och var inte anträffbar.

När flickan några månader senare påminner henne om missen på Arlanda, fnissar hon och säger: ”Nämen Annie, du kan inte hänga läpp över det där fortfarande.”

Vi följer i boken en ung kvinna som genom att minnas och berätta river och sliter efter sin mamma, medan man som läsare ser på och tänker, stackare vad du kämpar. Vad du har haft det besvärligt. Hon skriver med en rak och enkel stil, som om hon satt och berättade för en förtrogen vän.

Jag blir rörd av envisheten i denna kamp för att vinna och visa kärlek, att inte ge upp, tro att det finns hopp så länge det finns liv.

Läs fler texter av Maria Schottenius och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt