Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-10-02 08:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-blev-den-episka-aventyrsfilmen-avatar-tidernas-mest-inkomstbringande-film/

FILM

Så blev den episka äventyrsfilmen ”Avatar” tidernas mest inkomstbringande film

Sam Worthington och Zoë Saldaña i ”Avatar” från 2009.
Foto: TT

Gamla ”Avatar” får uppiffad nypremiär på bio inför den emotsedda uppföljaren som kommer i jul. Kommer kioskvältarkungen James Cameron att kunna locka tillbaka storpubliken till det blå Na'vi-folkets fantastiska värld? DN:s Sebastian Lindvall skriver historien om megasuccén i ljuset av en ny era för filmmediet.

”Äntligen tillbaka på bio” står det på affischen, fast i skrikiga versaler, när ”Avatar” från 2009 nu får premiär på nytt i uppiffad version. I slutet ska det även finnas ett smakprov från den efterlängtade uppföljaren ”Avatar: The way of water” som har premiär 14 december.

Fast är den verkligen det, då? Efterlängtad?

Det har trots allt gått drygt ett decennium sedan kioskvältarkungen James Cameron fick en världspublik att skämma ut sig med 3D-glasögon, bländas av djungelplaneten Pandora och engagera sig i det blå Na’vi-folkets försvar mot mänskliga kolonisatörers jakt på mineralen ”unobtainium”.

Första filmen börjar år 2154 och följer den förlamade ex-marinsoldaten Jake Sully som tar sin dödade tvillingbrors plats i Avatarprogrammet och på teknologisk väg intar en Na’vi-liknande kropp för att infiltrera fienden. Komplikationer uppstår när han förälskar sig i Na’vi-prinsessan Neytiri och börjar omvärdera den egna rasens moraliska kompass.

Originalet klättrade upp till toppen av tidernas mest inkomstbringande filmer (om man bortser från inflation, som ger fördel till ”Borta med vinden”). Tio år senare övertogs förstaplatsen av Marvels ”Avengers. Endgame” (2019), men en kinesisk nypremiär senare var ”Avatar” tillbaka på tronen.

I övrigt har mycket hänt på tretton år. Även om prislappen på Camerons storfilmsskapande är fortsatt maffig har filmbranschen kullkastats av pandemins acceleration av det oundvikliga. Strömmandet har ökat, försäljningen av fysiska format rasat och biovanor förändrats.

Sam Worthington spelade Jake Sully i den första ”Avatar”-filmen.
Foto: Alamy

Inte minst har 3D-hajpen lagt sig. Branschtidningen Entertaintment Weekly rapporterade att 3D-visningar stod för runt 70 procent av ”Avatars” intäkter i USA (22/1 2010), där filmen – precis inför biografens analog-digitala skifte – visades på 35 mm, digital 2D, digital 3D och Imax 3D.

Hur många har sparat sina gamla 3D-brillor? Eller är redo att betala extra för nya? Utöver de nog så dyra biobiljetterna, vill säga.

”’Avatar’ var ju egentligen bara en intergalaktisk version av ’Dansar med vargar’ med blå utomjordingar i stället för indianer”, skrev Fredrik Strage i fjol (DN, 24/9 2021), i en 3D-diss som pekade på manusslarv bakom Camerons teknikvirtuosa fasad. ”Att dissa ’Avatar’ för att storyn är klyschig är som att klaga på Zlatan för att han inte pallar skriva autografer inne på Café Opera”, skrev Amat Levin i Nöjesguiden (3/2 2009) där han gav filmen full pott.

Hata eller älska: ”Avatar” väcker starka reaktioner. Många av skämtsamt slag.

Som när Ben Stiller presenterade sminkkategorin på 2010 års Oscarsgala i blått smink och kattlinser. Eller Saturday Night Live-sketchen där Ryan Gosling spelar en man som plågas av hur Papyrus-typsnittet användes till ”Avatars” logotyp. ”Gör de fler?!”, utbrister han oroligt när hans terapeut nämner uppföljarna.

Och visst gör de fler. Inte bara en, utan fyra (!) står på tur om Cameron får bestämma. Samtliga manus är skrivna. Tvåan och trean spelades in direkt efter varandra, så en fortsättning på fortsättningen blir det, men än ligger det i marknadskrafternas händer om fyran och femman går till produktion.

I uppföljaren som får premiär vid jul återvänder Sam Worthington till rollen som Jake Sully.
Foto: TT

”Just nu är teknologin det enda folk kan prata om, för de har inte sett filmen”, beklagade sig Cameron i Entertainment Weekly (18/12 2009) vid originalets premiär. Även inför ”Avatar. The way of water”, där Jake och Nevtiri har en familj att försvara, har det skrivits mycket om teknologin. Bland annat har skådespelarna lärt sig fridykning för att Cameron som första spelfilmsregissör skulle kunna spela in motion capture-insatser under ytan.

Men är det så underligt att teknologisnacket dominerat ”Avatar”-diskursen?  Man skulle kunna hävda att det är blodet som pumpar i filmserien. Som det så ofta gör i James Camerons konstnärskap, där möten mellan människa och maskin är ett centralt tema.

Sedan genombrottet med tech noir-mästerverket ”Terminator” (1984) har han med innovation – ja, faktiskt innovation: patenterade datoreffekter, robotar, kameror och specialriggar – återkommit till människan och dess avbilder.

Hatkärleken till människans storhetsvansinne och skaparlust skymtas även i hans ”Aliens: Återkomsten” (1986), ”Avgrunden” (1989), ”Terminator 2. Domedagen” (1991) – ja, till och med ”Titanic” (1997).

Utkastet till ”Avatar” ska ha skrivits redan 1994, men då menade Cameron att förutsättningarna saknades för att realisera visionen. Drömmen om de blå figurerna och den lysande djungelplaneten föddes dock tidigare än så.

När stämningsansökningar vällde in efter premiären av ”Avatar” blev Cameron så illa tvungen att redovisa sitt idéhopkoks ursprung i ett 45-sidigt dokument. På nätet snackades det om stölder från animerade ”Fern Gully – Den sista regnskogen” (1992) och ”Pocahontas” (1995), men själv menade Cameron att hans kulturkrocksepos – inspirerat av storduksäventyr som ”Lawrence av Arabien” (1962) – var ett potpurri av idéer från teckningar han ritat i gymnasieålder och sci fi-manus han skrivit på sjuttio- och åttiotalen.

Bild 1 av 2
Foto: Album

I den skriftliga redogörelsen är Cameron också rakt på sak om filmens allegoriska anslag. Ja, den är en återberättelse av Nord- och Sydamerikas koloniala historia i sci fi-skrud, med referenser till konflikten mellan europeiska angripare och amerikanska ursprungsfolk. Eller som han uttrycker det: ”Europa motsvarar jorden. Ursprungsbefolkningen är Na’vi. Det är inte tänkt att vara subtilt.”

Lägg därtill en dagsfärsk spegling av klimatkrisen, då ju människornas utomjordiska plundring föranleds av jordens döende. Vid urpremiären etiketterade Cameron skämtsamt sig själv som ”trädkramare”, men i ett tioårsjubileumssamtal arrangerat av Variety (18/12 2019) är tonen bistrare. ”Jag ser mig runt nu tio år senare och ser bara att striden förloras på varenda front.” Cynismen kan läsas sida vid sida med författaren och skribenten Jörg Heisers beskrivning av ”Avatar” som en ”3D-panoramabild över kollektiva farhågor om framtiden”.

På papperet låter kanske inte ett trädkramaräventyr med blå jättar som en självklar investering för en filmstudio, vilket det heller inte ansågs vara. Vägen från idéstadiet till premiär var minst sagt krokig.

För att leta sig in i publikens hjärta förstod Cameron att han behövde få Pandoras befolkning att kännas emotionellt relaterbara. ”Jim (James Cameron) var väldigt inställd på att det här var en skådespelarbaserad teknologi”, berättar birollsinnehavaren Sigourney Weaver för Variety (18/12 2019). ”Allt kom från skådespelarnas känslor, skådespelarnas rörelser, skådespelarnas ansiktsuttryck.”

Fröna till Camerons inspelningsmetod såddes redan i det ”digitala manifest” som han författade 1992, i samband med att han grundade specialeffektsbolaget Digital Domain med modellsnillet Stan Winston. I texten fantiseras det om ”performance capture”, nu mer känt som ”motion capture”, där man med hjälp av datadräkter skulle skicka information om skådespelarnas rörelser till en arbetsstation för överföring till syntetisk miljö.

”Avatar 2”
Foto: Album

Det var inte förrän Cameron såg Gollum i Peter Jacksons ”Härskarringen”-filmer som han övertygades om att tiden var inne. Designprocessen för ”Avatar” påbörjades i maj 2005 och han fick numera Disneyägda Twentieth Century Fox att ge honom 10 miljoner dollar i utvecklingsbudget. Producenten Jon Landau döpte projektet till ”Project 880” och i Hollywood viskades det ivrigt om publikmagnetens spelfilmscomeback.

Camerons ess i rockärmen var det kamerasystem för stereoskopisk 3D-filmning som han och filmfotografen Vince Pace utvecklat. Detta kompletterades med så kallad Simulcam – en fusion av verkliga och virtuella element, med vilken skådespelarna kunde realtidsrenderas i den dataanimerade världen – samt kamerautrustade huvudriggar för att registrera ansiktsuttryck.

De bästa 37 sekunderna från testscenen skickades vidare för digital finputs hos datoranimationspionjärerna på Industrial Light & Magic, bolaget som satte ny branschstandard med ”Jurassic park” (1993). Det var inte kärlek vid första ögonkastet när Cameron fick se prototypen till sin pandorianska prinsessa: ”Hon såg ut som en död karp som spolats upp på stranden.”

Smått nedslagen stängde Cameron in sig i sitt semesterhus i Colorado för att slutföra manuset, samtidigt som han höll kontakt med ILM. Till sist vågade han visa upp ett 3D-testklipp för topphönsen på Fox. En av dem, Tom Rothman, ville se materialet om och om igen, även i 2D, för att försäkra sig om wow-faktorns formneutralitet.

Fanns här verkligen fröet till en faktisk långfilm? Eller var det bara en teknologisk uppvisning? Det hade trots allt tagit sju månader att producera sex tagningar. Och när Cameron väl lämnade in sitt första manusutkast till studion var responsen ljummen.

Det var inte kärlek vid första ögonkastet när Cameron fick se prototypen till sin pandorianska prinsessa: ”Hon såg ut som en död karp som spolats upp på stranden”

Risken ansågs större än potentialen, så Fox backade ur – men Cameron hade kommit för långt för att ge upp. Han vände sig till Disney, för vilka han gjorde sina djuphavsdokumentärer ”Ghosts of the abyss” (2003) och ”Aliens of the deep” (2005), och möttes av oerhörd entusiasm. Två dagar efter pitch tackade de ja, en bekräftelse som i sin tur fick Fox att utnyttja sin första tjing-deal med Cameron och omvärdera sitt beslut.

I oktober 2006 fick han grönt ljus.

ILM fortsatte på sin kant, Peter Jacksons effektbolag Weta involverades och lingvistikprofessorn Paul Frommer anlitades för att utveckla Na’vi-språket. ”Det otroliga är att Jim, för den här filmen och de vi gör nu, uppfinner varenda aspekt. Språket, varelserna, växterna, landskapet med de svävande bergen och varenda liten sak du ser har skapats av Jim”, har Sigourney Weaver berättat.

I april 2007 övergick produktionen i skarpt läge. Inspelningen skedde i en studio i Los Angeles och en i Wellington, Nya Zeeland. Cameron var medveten om att de lagerliknande lokalerna – fyllda med gråmålade trianglar och polygoner, ett tak täckt med ett hundratal kameror, huvudriggar och ”datadräkter” – skulle kräva föreställningsförmåga från skådespelarna. Han tog därför med gänget, inklusive de då okända huvudrollsinnehavarna Zoë Saldaña och Sam Worthington, på en inspirerande vildmarksresa till Hawaiis regnskogar. Cameron vill få in dem i rätt sinnesstämning. Skapa känslominnen.

Steven Spielberg och Peter Jackson, som vid denna tid utvecklade ”Tintins äventyr. Enhörningens hemlighet” (2011), bjöds över till studion. Under en veckas inspelningspaus fick regissörskollegorna turas om att leka med Camerons uppfinningar. ”Beträffande 2000-talets filmskaparögonblick var det så nära man kunde komma att Matisse, Picasso och Monet samlats för att jämföra penslar”, skriver filmskribenten Rebecca Keegan i sin bok ”The futurist. The life and films of James Cameron” (2009).

Juli 2009 visades tjugo minuters material upp i 3D för en förväntansfull publik på Comic-Con-mässan. Då passade även Cameron på att utnämna 21 augusti till ”Avatar Day”, vilket var det officiella premiärdatumet för första trailern.

Men från studiohåll uppstod oro på nytt. Var det verkligen möjligt att förmedla filmens uppslukande kvalitet i en trailer som de flesta skulle se i 2D på små datorskärmar? Visst skulle det gå, men oron var förståelig. Frågan är om det inte finns än större anledning att känna så i dag.

”Avatar 2”
Foto: Album

Inte för att storfilmens framtid står och faller med Camerons skapande – nej då, Disney har gott om andra varumärken att mjölka. Men som filmserie förblir ”Avatar” unik i sitt slag: en auteuristisk mastodontexpedition till det fantastiska gjord efter originalidé.

”Se ’Avatar’ så som den var menad att ses – på den stora duken”, vädjar Cameron i en video som marknadsför nypremiären. Kan hans storduksanpassade 3D-trick ännu en gång få masspublik att lämna tv-sofforna för biosalongerna? Så som ”Avatar” gjorde i slutet av 10-talet; så som ljud-, färg- och vidfilm gjorde dessförinnan.

Samtidigt finns något utmattande i Camerons gränstänjande vision. Den liksom skvätter blå färg över hela kalendern. Filmseriens final, om den nu ens spelas in, förväntas ha premiär tidigast julhelgen 2028. Kan lågan hållas vid liv så länge? Eller har den teknikvurmande djuphavsentusiasten tagit sig vatten över huvudet?

Läs mer:

Fredrik Strage: James Camerons bästa scener hade kunnat framföras på en stor teater

Ämnen i artikeln

Film
Avatar

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt