Så bra är Oscarsnominerade ”Tár” med Cate Blanchett i högform

Todd Field inleder sin film om dirigenten Lydia Tár i mesta möjliga omvända ordning. De sedvanliga och evighetslånga eftertexterna rullar redan i första bild. Det är som om han vill göra åskådaren osäker på vad som väntar.

Så introduceras Lydia Tár på scenen inför en andäktig och påtagligt grånande publik. I strikt kostym svarar hon på frågor serverade av Adam Gopnik, medarbetare, essäist och författare på den välrenommerade tidskriften New Yorker som spelar sig själv. Ytterligare osäkerhet: Är Lydia Tár en verklig person – eller inte. Och vem är egentligen åhöraren på läktaren och vem står bakom sms-meddelandet som klickas fram i inledningen?

Så svarar berömdheten på frågorna, iklädd en välskräddad kostym som rustning. Hon dirigerar publiken, smashar in sina vassa repliker om sitt för kvinnor ännu så ovanliga yrke, till synes som så många gånger förr. ”Inte kallar vi kvinnliga astronauter astronettes?” säger hon, liksom ”Kvinnor tillåts ofta bara bli gästdirigenter.”

Publiken applåderar tacksamt. Så beskriver hon grunderna i dirigentyrket, tiden som mäts med den högra armen, de musikaliska nyanserna och insatserna med den vänstra. Det blir högst tydligt att det är hon som bestämmer, är och vill vara den helt avgörande kraften när musik kommer till.

Ty en berömd stjärna är hon. Hon är som första kvinna chefsdirigent för Berlins filharmoniker och på väg att fullborda Deutsche Grammophons utgåva av Gustav Mahlers symfonier genom att ta sig an en liveinspelning av den erkänt svåraste av dem alla, den femte.

Sällan har en amerikansk film väckt så många motstridiga känslor

I Berlin bor hon tillsammans med orkesterns första violinist och en liten adoptivdotter i en våning som glänser av den senaste köksinredningen och där en lika glänsande flygel mäter tyngden i hennes verksamhet. Hon har en devot assistent, som drömmer om att själv greppa taktpinnen och en arbetslägenhet dit hon drar sig tillbaka vid behov. Hon undervisar en grupp unga elever på en av de mest prestigeladdade musikaliska institutionerna. Hon joggar sig i fysisk form tidiga morgnar längs Berlins gator. Vägen mot ytterligare framgång, själva kröningen av hennes karriär tycks spikrak under repetitionerna av denna undflyende femte symfoni.

Med hjälp av en i minsta gest och blick strålande Cate Blanchett i titelrollen – och en i övrigt perfekt kalibrerad rollbesättning – vill Todd Field något annat och betydligt modigare än att skildra en kvinna som lyckats bryta igenom det omtalade glastaket.

Svenska Christina Olofsons bägge förträffliga dokumentärer om kvinnliga dirigenter ”Dirigenterna” (1987) och ”Call me Madame Maestro” (2021) har skildrat både dragningskraften i yrket och svårigheterna de måste övervinna.

Men i ”Tár” planteras många andra oroande tecken på det pris Lydia Tár är villig att betala för att nå toppen av den klassiska musikens maktpyramid och samtidigt komma åt musikens innersta kraft. Inte minst vill Field skildra hur musik i sin bästa form väcker kärlek hos åhöraren, för att inte säga ren åtrå till den som behärskar sitt instrument.

Denna Lydia Tár är inte bara en dominant och manipulativ kvinna, tidigare närmast obefintlig som huvudperson i filmannalerna. I sin jakt på musikalisk perfektion är hon fylld av förakt för dem hon betraktar som charlataner eller konkurrenter. Det inkluderar Berlinfilharmonins manliga inventarier, som tycks ha varit där sen hennes stora, omstridda föregångares, läs Herbert von Karajans och Wilhelm Furtwänglers, tid.

Hon utmanar också de ansvariga för den stiftelse som en gång markerat starten på hennes karriär och vars arbete hon nu är uppburen talesperson för. Inte minst en ung nervös student som vägrar spela Bach på grund av kompositörens tvivelaktiga privata leverne. Hon tillåter sig en enda gest av ömhet när dottern en kväll har svårt att somna och vädjar ”håll min fot”.

Men genom det musikaliska flödet hör jag ändå Lydia Társ ihärdiga stridsrop ”trust the art not the artist”, lita på konsten inte på konstnären och det oavsett kön. Utan att gå närmare in på hur den mångskiktade och mångtydiga historien om Lydia Tár utvecklar sig – det är bara att hänga med, spetsa öron och blick – är det bara en av de teser Todd Field tar itu med.

Sällan har en amerikansk film väckt så många motstridiga känslor. Frågan vad är musik? ägnade Ingmar Bergman en gång ett helt klassiskt Sommarprogram. I New York Times Review of Books ser författaren Zadie Smith i ”Tár” en kvinna i medelålderskris, fylld av oförståelse och svartsjuka mot de yngre, kort sagt en tydlig uppgörelse mellan generationer.  Somliga har löst sina problem inför filmen genom att beteckna hela upplösningen som en spegling av Lydia Társ skuldtyngda inre föreställningsvärld i filosofen Schopenhauers efterföljd. Andra ser filmen som enbart en dissekering av dagens cancelkultur, där övergrepp oundvikligen kommer att bestraffas. Och vissa ser i sin tur en välriktad attack mot ingrodda maktstrukturer, som kräver både affärssinne och ett visst mått av känslokyla.

Personligen ger jag ingen av dem tolkningsföreträde. Det är ett tecken på filmens utmaning och storhet att här finner man alla dessa möjliga synpunkter och ännu mer på en och samma gång.

Se mer. Tre andra filmer om musikens kraft: Jane Campions ”Pianot” (1993), Michael Hanekes ”Pianisten” (2001) och Roman Polanskis ”The pianist” (2002)

Läs mer:

Todd Field: ”Var spännande att skildra ett kvinnligt superego”

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Eva af Geijerstam