Så har pandemin krossat filmens heliga biofönster

Det var meningen att Filmstadens biografer skulle öppna igen förra veckan. Efter stängningen i november skulle projektorerna äntligen dammas av och röda mattan rullas ut lagom till ”Wonder Woman 1984”-premiären, en retrotrygg superhjältefilm med uppgift att locka publiken åter till salongerna. Men fansen får vänta minst till mars på att amasonen ifråga ska svinga sitt eldlasso på vita duken – myndigheternas restriktioner har inte lättat och hos Sveriges största biografkedja gapar bänkraderna fortfarande tomma.

Det har varit ett minst sagt tufft år för den globala biografbranschen och pandemin har knuffat flera aktörer snubblande nära konkurs.

Därför var det heller inte förvånande att AMC, Filmstadens amerikanska ägare, sällade sig till bolagen som nämndes i nyhetsrapportering kring Gamestop häromveckan. I den omskrivna börsbubblan, som initierades på nätforumet Reddit och skapade huvudvärk för rovgiriga hedgefondmäklare, åkte nämligen aktier som AMC, Nokia och Blackberry med av bara farten.

Uppenbarligen handlade det om en investeringsstrategi där nostalgi var en betydande faktor. Hoppfulla spekulanter – samt en hel del anti-Wall street-aktivister – satsade ju sina pengar på varumärken från förr: en butikskedja som akterseglats av digital distribution, två bolag som förknippas med mobiltelefoner men inte längre tillverkar mobiltelefoner och så världens mäktigaste biografaktör.

Det är inte direkt ett smickrande sammanhang för AMC, som grundades 1920 och äger 978 biografer världen över. Sista veckan i januari sköt aktiekursen i höjden – upp 570 procent. Är biografen en föredetting som vi gärna vill tro på mot alla odds? Eller finns det verklighetsförankrade skäl till framtidstro för den svarta boxen?

Strax innan nyår firade biografen 125 år. Den första offentliga filmvisningen ägde rum i källaren på Grand Café i Paris. Bröderna Lumière visade tio kortfilmer, mest dokumentära nedslag från Lyon men också ett skämtsamt nummer med en trädgårdsslang. Sedan dess har publiken återvänt till de nedsläckta filmsalongerna, för att förtjusas och förfäras, garva och gråta åt rörliga bilder.

Med jämna mellanrum har olika bedömare förvisso skymtat orosmoln i horisonten. Det ligger kanske i filmremsans bräckliga natur – Louis Lumière lär redan 1895 ha påpekat att kinematografen är en uppfinning utan framtid. Kanske får han rätt, men i så fall på längre sikt. Pessimismen har inte varit helt ogrundad, med tanke på att skärmkonkurrens från tv-apparater och senare mobila plattor har påverkat vita dukens dragningskraft. Men 125-åringen har visat prov på ett rätt hyfsad motstånd.

Trots att besöken numera utgör en försvinnande liten andel av det totala tittandet är biografen alltjämt filmkulturens mittpunkt. På samma sätt som Googles bildsökfunktion inte kommer att ersätta vernissage på konstgallerier eller retrospektiv på museer, alltså trots att målningarna går att beskåda i det digitala molnet, lär biografen även i framtiden vara en mötesplats för filmälskare.

Men även om alla som köar för att dödförklara biografen får fel även denna gång, är det uppenbart att den – än en gång – måste återuppfinna sig själv. Biografen har kunnat hålla stånd mot mindre uppstickare genom att erbjuda en storslagen eller ombonad inramning, samt ett exklusivt utbud. Nu är den så kallade fönsterpolitiken under omglasning på allvar.

Pandemin har ställt allting på huvudet, eftersom många filmer har varit visningsfärdiga samtidigt som de flesta biograferna har hållit stängt.

Bossarna i branschen har länge kommit överens om att filmer som visas på bio inte får tillgängliggöras för hemmabruk. Och under detta biofönster, som vanligen varar några månader, får publiken helt enkelt bege sig till salongerna för att uppleva den nyaste filmen. Men pandemin har ställt allting på huvudet, eftersom många filmer har varit visningsfärdiga samtidigt som de flesta biograferna har hållit stängt.

Under 2020 året såg vi därför både nygamla bråk och epokgörande avtal mellan filmproducenter och biografer. Universal och AMC kortade biofönstret till 17 dagar, i stället för sedvanliga tre månader. Warner Bros kom på eget bevåg överens med HBO Max om att 2021 släppa 17 stycken biopremiärer simultant på strömningstjänsten i USA – till AMC:s förtret. Regissören Christopher Nolan, känd förespråkare för biografens betydelse, reagerade också med förväntad bestörtning. När Nolans ”Tenet” hade premiär i höstas tog han – eller rättare sagt Universal – en smäll för vita duken. Filmens relativa coronaframgång till trots var satsningen en förlustaffär.

En liknande utveckling har vi kunnat följa i Sverige, där det finns en gammal 122-dagarsregel att förhålla sig till. Men ”Nelly Rapp – monsteragent”, som hade biopremiär i höstas strax innan åttapersonsgränsen infördes, släpptes efter bara två månader till hemmasittare.

För ”Spring Uje, spring”, som ståndaktigt höll fast vid sin juldagspremiär trots att majoriteten av Sveriges biografer var stängda, gick det ännu snabbare. Drygt en månad senare hade den vodpremiär, strax efter vinsten på Guldbaggegalan.

Det mest anmärkningsvärda undantaget från business as usual är ändå ”Se upp för Jönssonligan”, som under stor uppståndelse premiärvisades direkt för samproducenten C Mores prenumeranter. Enligt ett pressmeddelande hade filmen den bästa starten i strömningstjänstens historia.

Men innebär det att filmproducenter kommer att hoppa biofönstret och satsa allt på soffsittarna framöver?

Långt innan pandemin drabbade världen kunde förstås biografnäringen urskilja olycksbådande åskådarbeteenden. Netflix påbörjade sin utländska strömningsverksamhet 2010 och har sedan dess fått sällskap av mer eller mindre saktfärdiga Hollywoodaktörer. Under 2020 har Netflix aktiekurs stigit med 67 procent.

Netflix både beställer och köper visningsrättigheter till filmer och serier, med en budget som får världens samlade filminstitut att blekna i jämförelse. Svenska SF Studios har till exempel ingått ett samarbetsavtal med Netflix. I helgen är det premiär för Netflix första svenska originalfilm, efter serier som ”Störst av allt” och ”Kärlek & anarki”, med SF Studios som produktionsbolag. ”Red dot” är en actionthriller om en oväntat blodig tältsemester i svenska fjällen, som förmodligen inte hade parkerat överst på biograftoppen. Men den har ett tillräckligt tydligt koncept för att fungera som hemmaunderhållning.

Under 2020 har efterfrågan på hemmaunderhållning exploderat och strömningstjänsterna vuxit sig starkare.

Mycket pekar med andra ord mot att biografen, precis som många gånger förr, är uträknad. Eller? Det har ju länge varit uppenbart att sakernas ordning rubbats och pandemin borde vara dödsstöten. Under 2020 har efterfrågan på hemmaunderhållning exploderat och strömningstjänsterna vuxit sig starkare.

Ändå finns det många som väntar på att biograferna ska öppna sina salongsdörrar igen. Filmbolagen må ha sålt flera av sina inplanerade biopremiärer till strömningstjänster, till synes mer eller mindre desperat. Men man har tålmodigt hållit hårt på titlar som förväntas spela in multum på biograferna.

För även om AMC-aktien rusade iväg under Gamestophajpen, har den inte dalat hela vägen tillbaka till fjolårets krisnivåer. I slutet av januari meddelade nämligen bolaget att det samlat ihop närmare en miljard dollar, vilket är tillräckligt mycket för att överleva pandemin. Dessutom innebär den påbörjade vaccineringen att branschen känner större tillförsikt än i höstas. Det är knappast bara av sentimentala eller cinefila skäl som biografen fortfarande har en plats i filmekonomin.

Det är också anledningen till att James Bond fortsätter att förhala premiären – köpeskillingen som Netflix och Apple ville erbjuda räckte inte till. ”No time to die”, del 25 i serien, skulle egentligen möta publiken i april 2020, men i skrivande stund är premiären planerad till oktober 2021. Drygt två år efter det att inspelningen avslutades.

Det är inte bara den brittiske superagenten som har foten på bromsen. När Super bowl firades förra helgen innehöll sändningarna en favorit i repris. Den amerikanska fotbollsfinalen räknas som det mest eftertraktade reklamfönstret för kommande filmsläpp och precis som i fjol ingick den nionde delen i ”Fast & furious”-följetongen bland förhandsglimtarna. Den bensinslukande actionfilmen skulle haft premiär den 22 maj 2020, men försenades alltså med ett år.

Så vad betyder egentligen den här utvecklingen för svensk film? Finns det ens några svenska titlar som det är värt att vänta med?

Det går inte att veta säkert varför ”Se upp för Jönssonligan” jäktades ut på C More, i stället för att avvakta Filmstadens återinvigning, men möjligen upplevde producenterna att det fanns överhängande risk för flopp. Under 2019 var den svenska filmens kräftgång i biostatistiken en följetong i medierna. Filmbranschen har i många år satsat på publikfrieri, med finansiellt understöd av Filminstitutet, men utan att lyckas. Sannolikheten att ”Se upp för Jönssonligan” skulle räknas till undantagen och locka miljonpublik får väl betraktas som låg.

Den svenska filmbranschen har inga superhjältar. Om inte Sune eller LasseMaja räknas. Den lokala franchisefilmen är i så fall kriminalhistorier, ofta baserade på kända förlagor, som sedan gammalt är ett minst lika gångbart tv-format. Och medan publiken vänder svensk film ryggen på biograferna finns det uppenbarligen ett stort intresse för svenska serier. Därför är det inte svårt att förstå varför även kritikerhyllade filmregissörer som Lisa Langseth och Peter Grönlund tackar ja till strömningsuppdrag – deras ”Kärlek & anarki” (Netflix) respektive ”Björnstad” (HBO Nordic) hade knappast fått samma genomslag som långfilmer med ordinarie biopremiär.

Om marknadsandelen för svensk film närmade sig bottennivåer redan innan pandemin är frågan vad som krävs för att vända på utvecklingen. Samtidigt som strömningskapitalet och publiken efterfrågar fler svenska serier. Efter Netflix och HBO Nordic väntas härnäst Amazon satsa på produktion av svenskt content.

Under nyligen avslutade Göteborgs filmfestival, som året till ära förstås var digital, presenterades 2021 års upplaga av framtidsspaningen Nostradamus. I biografavsnittet konstateras krasst att storfilmerna har en framtid, men att andra slags filmer lär distribueras med minskad volym. Samtidigt skriver rapportförfattaren Johanna Koljonen att experimentella visningsformer, och småskaliga eller hemmasnickrade biografsammanhang, har en framtid. Det vore en nåd att stilla bedja om (och agera för filmpolitiskt). För den som värnar biografen inte bara som intäktskälla för blockbusters utan också som ett konstnärligt upplevelserum, en internetbefriad tankebox eller en andaktsplats.

Läs också: Nu är Kina världens största filmland – så gick maktövertagandet till