Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-25 19:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-har-pandemin-visat-att-filosofer-bor-axla-rollen-som-radgivare/

KULTUR

Så har pandemin visat att filosofer bör axla rollen som rådgivare

Nietzsche-monumentet i tyska Naumburg.
Nietzsche-monumentet i tyska Naumburg. Foto: Olaf Doering / Alamy Stock Photo

Coronakrisen har tydliggjort hur fundamentala filosofiska frågor kring kunskap och moral har direkt bäring på såväl samhället som på enskildas liv. En del av filosofers yrkeskunskap går ut på att identifiera fenomenen och sätta ord på dem, och det borde vi fått mer av under pandemin, skriver Per Sandin.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Filosofiämnet är speciellt. Många frågor som befinner sig vid den akademiska forskningsfronten kan greppas av vem som helst på några minuter. Ett barn ser genast problemet när någon yttrar påståendet ”jag ljuger nu”. Samtidigt har frågorna diskuterats sedan årtusenden, och det är betydligt svårare att tala om framsteg än det är i naturvetenskaperna. Vilket inte gör det mindre viktigt att ställa frågorna om och om igen.

Pandemin ställer detta på sin spets. Det var länge sedan det blev så tydligt hur fundamentala filosofiska frågor som ”vad är kunskap?” och ”vad gör något moraliskt rätt?” har direkt bäring på samhällets och enskildas liv. Medicinsk-etiska tankeexperiment som hittills främst frodats i universitetens seminarierum blir plötsligt konkret politik.

Det finns alltså en efterfrågan på filosofi. För en filosof är detta naturligtvis tacksamt, men också svårt. Plötsligt vill man lyssna till oss när vi talar om våra favoritämnen. Men vi avkrävs svar som vi kanske inte är beredda att leverera.

Det sägs ibland att Sverige har brist på 'public intellectuals' – intellektuella, ofta akademiker, som aktivt deltar i samhälleliga samtalet. Samtidigt har vi en stark folkbildningstradition.

Därför ligger den synbart anspråkslösa lilla boken ”Filosofi och pandemi” (Artos & Norma bokförlag) helt rätt i tiden. Boken bygger på intervjuer med ett antal framstående filosofer i podden Metafysiska laboratoriet. Redaktörerna Åke Gafvelin och Lapo Lappin är båda filosofistudenter och såtillvida kan man nog kalla den ett akademiskt gräsrotsinitiativ. Det är också en ovanligt brokig skara filosofer som kommer till tals. Några hör till den ”kontinentala” traditionen, andra den ”analytiska”, några är etiker, andra logiker eller kunskapsteoretiker. På ett annat plan är det dock en homogen samling: Med undantag för Karim Jebari från den oberoende forskningsstiftelsen Institutet för framtidsstudier är alla professorer och verksamma i högskolevärlden. Det sägs ibland att Sverige har brist på ”public intellectuals” – intellektuella, ofta akademiker, som aktivt deltar i samhälleliga samtalet. Samtidigt har vi en stark folkbildningstradition. Flera av filosoferna i boken är dock goda exempel på offentliga intellektuella: Torbjörn Tännsjö är något av en institution i sammanhanget, den nya akademiledamoten Åsa Wikforss har utmärkt sig i diskussionen om ”alternativa fakta” och sanning. Södertörnsprofessorn Jonna Bornemark har skrivit uppmärksammade böcker om new public management och omdöme, och Per Bauhn är en flitig skribent i samhällsfrågor.

Poddinslagen som boken bygger på är timslånga intervjuer med de olika filosoferna. Intervjusamtalen är ganska informella och tidvis en smula flamsiga. I boken är de olika intervjuerna redigerade och klippta i delar som ordnats tematiskt. Ett exempel är ”Är den svenska strategin utilitaristisk?” I viss mån ja, enligt Tännsjö och Lars Sandman, medan Folke Tersman menar att man inte kan beskriva strategin i så precisa termer. Ett annat tema är ”Experterna”, det vill säga om vi bör lita på dem. (I princip ja, men Per Bauhn bekymrar sig för vad han kallar svensk flockinstinkt och bymentalitet.)

Filosofernas svar ställs bredvid varandra, och redaktörerna menar att boken är ett samtal som sträcker sig över elva avsnitt. Men huvudpersonerna själva interagerar egentligen inte med varandra. Det är ganska synd. Man har som sagt en varierad samling filosofer och filosofiska temperament att välja bland – två mer olika offentliga filosofer än Jonna Bornemark och Erik J. Olsson hittar man knappast. Bornemark har varit skeptisk till ”mätbarhetens tidsålder”. Olsson gör precis tvärtom. Det skymtar förbi i deras kommentarer om den svenska coronastrategin: Olsson oroas av panikkaskader och att regeringar reagerar på rädsla och inte på objektiv risk. Bornemark börjar i andra änden – myndigheternas förbiseende av erfarenheterna från golvet i äldrevården. Den potential som denna spänning erbjuder utnyttjar man inte. Samtalet kommer inte igång.

Intervjuerna är gjorda under 2020 och naturligtvis ser man andra frågor som viktiga idag än vi gjorde för ett år sedan. Det blir därför lite orättvist att nämna vad som saknas i boken. Men det finns två relaterade filosofiska teman som hade förtjänat ännu större uppmärksamhet.

Mekanismer som skambeläggande eller stigmatisering, skillnader mellan moral och moraliserande, och den normativa ställningen hos vädjanden är frågor som sannerligen tarvar filosofisk analys.

Det första har att göra med det personliga ansvaret. Den allmänna debatten under pandemiåret har inte minst i Sverige kretsat kring frågor om vad jag som enskild individ får göra respektive förväntas göra, och på vilka grunder, mina förpliktelser mot andra människor och hur de bör upprätthållas. Mekanismer som skambeläggande (Sportlovsresa? Fy!) eller stigmatisering, skillnader mellan moral och moraliserande, och den normativa ställningen hos vädjanden är exempel på frågor som sannerligen tarvar filosofisk analys.

Det andra temat rör pandemins konsekvenser för den politiska filosofin. Krisen har pekat på frågor kring nationalstatens roll (vaccinnationalism, inreseförbud), staters förpliktelser mot invånare och medborgare, och inte minst, global solidaritet och rättvisa. Att pandemin har sammanfallit med Brexit har bara gjort dessa frågor tydligare. De behandlas dock ganska kort, trots att några av de idéer som faktiskt lyfts är synnerligen radikala: Tännsjö som ställer sitt hopp till global despoti, och Erik J Olsson som menar att ett problem med majoritetsstyre (eller demokrati, då) är dilemmat om beslutsfattare ska reagera på ”objektiv risk” eller ”folks rädsla”.

I det inledande kapitlet av ”Filosofi och pandemi” som har temat ”filosofins roll” spekulerar Per Bauhn om varför filosofin är så pass frånvarande i sådana diskussioner som förs på debattsidorna. Han nämner Sverige som en ingenjörskultur där filosofi betraktas som luftigt och abstrakt och där titeln ”filosof” inte inger samma respekt som i exempelvis Frankrike. Så kan det kanske vara. Filosof är ju inte heller en skyddad yrkestitel, och det är en utmärkt ordning. En filosof är en person som bedriver filosofi, oavsett om hen har en viss akademisk position. I den meningen är till exempel Lena Andersson i högsta grad en filosof i det offentliga samtalet – låt vara en som sågats hårt av akademiska yrkesfilosofer. Men Bauhn nämner också den akademiska filosofins specialisering som hindrar ”korta, snabba slutsatser som är tillgängliga för alla”. Lyfter man blicken från just debattsidorna är det dock tydligt att en hel del av det Bauhn efterfrågar faktiskt händer annorstädes. I poddar som Metafysiska laboratoriet, och inte minst på Twitter.

Jag tror att filosofer har åtminstone tre olika, delvis överlappande, roller att spela i det offentliga samtalet, och pandemin har tydliggjort detta.

Den första kan vi kalla tänkarrollen. Den är vi vana vid från den fackfilosofiska diskussionen. Här är ledtiderna långa; det finns tid och utrymme för nyansering. Tänkarrollen utövas kanske bäst i böcker eller långa essäer, eller varför inte i det muntliga samtalets form? I den här boken är det Marcia Cavalcante Schuback som tar ut svängarna mest i detta avseende. Hennes avsnitt är vindlande och rör sig ledigt mellan olika ämnen och erfarenheter. Samtidigt blir begräsningen i formatet tydlig. I boken framstår hennes bidrag som rumphuggna – ett intryck som inte finns i det flödande samtalet i poddintervjun (som där förs på engelska).

Den andra är rådgivarrollen. ”Gör så här”, eller mer vanligt ”om följande gäller, bör vi göra…” Denna roll utövas ibland i institutionaliserad form som i etikråd och liknande. Här kan det hända att filosofen fungerar som expert, på gott och ont.  I kris blir rådgivarrollen speciell. Råden behöver vara formulerade på ett begripligt sätt, vara konstruktiva, och, inte minst - komma i tid. Det sistnämnda gör att filosofen behöver acceptera att leverera underlag som är bra nog – inte perfekt. Då uppstår förstås risken att hudflängas när man har fel.

Debatten under pandemin har inte saknat förhastade slutsatser, logiska felslut och inkonsekvenser. Att blanda ihop korrelationer och orsakssamband, till exempel.

Slutligen har vi tankehygienikerns roll. Den går in i rådgivarrollen. Men här handlar det mindre om att förorda eller avråda från ett eller annat handlingsalternativ utan om att granska argumentation och peka ut viktiga begreppsliga distinktioner och antaganden som ibland är omedvetna. Det kan gälla skillnader mellan egenvärde, instrumentellt värde och mänskligt människovärde, till exempel, eller om olika förståelser av vad rättvisa är. Svenska myndigheter och politiker var inte minst i början av pandemin mycket otydliga både med vilka värden man ville värna och de empiriska antaganden som låg bakom valen man gjorde. Det påverkar legitimiteten i besluten och försvårar ansvarsutkrävande.

Debatten under pandemin har inte heller saknat förhastade slutsatser, logiska felslut och inkonsekvenser. Att blanda ihop korrelationer och orsakssamband, till exempel. Eller det välkända felslutet känt som ”post hoc ergo propter hoc” – att man drar slutsatsen att eftersom händelse B inträffade efter händelse A, så orsakades B av A. Filosofer är inte nödvändigtvis bättre än andra på att undvika denna sorts misstag och förbiseenden. Men en del av deras yrkeskunskap går ut på att identifiera fenomenen och sätta ord på dem. Det hade vi haft nytta av att få mer av under pandemin.

De kommande åren kommer säkert att ge oss mycket forskning om pandemifilosofi. (Redan i dag hittar man över tvåhundra artiklar på temat ”Covid-19” i den främsta internationella databasen för akademisk filosofi.) Det kommer att finnas tid och utrymme att leva ut tänkarrollen. Låt oss hoppas att en del av detta tänkande också kommer att få utrymme på kultursidorna, eller varför inte i uppföljare till böcker som denna. Låt oss också hoppas att fler filosofer är beredda att axla rollen som rådgivare och tankehygieniker i nästa kris. Och att vi är väl förberedda.

Ämnen i artikeln

Essän

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt