Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-10 13:06

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-skadas-journalistiken-av-fusk-och-dalig-kallkritik/

KULTUR

Så skadas journalistiken av fusk och dålig källkritik

Bild 1 av 3 New York Times podd ”Caliphate” hyllades när den kom ut 2018.
Foto: Beatrice Lundborg
Bild 2 av 3 Ester Pollack
Foto: Fredrik Mårtenson/Stockholms universitet
Bild 3 av 3 Viktor Tjerneld.
Foto: Helsingborgs stadsteater

Ett gripande av en påstådd IS-krigare i Kanada har rest en rad frågetecken kring New York Times hyllade podd ”Caliphate” och åter satt ljuset på journalistikens trovärdighet.

– Risken är att detta ytterligare ökar på misstron också för seriös journalistik, säger Ester Pollack, professor i journalistik.

I slutet av september grips 25-åringen Shehroze Chaudhry i Kanada. Han står anklagad för att ha ljugit om sin påstådda inblandning i terrorsekten IS och som i Royal Canadian mounted police skriver i ett pressmeddelande: ”väckt oro hos allmänheten”.

”Bedrägerier kan skapa rädsla i vårt samhälle och en illusion av att det finns ett potentiellt hot riktat mot kanadensare, medan vi fastslagit motsatsen”, säger Christopher deGale, ansvarig för Royal Canadian mounted polices avdelning för nationell säkerhet, i pressmeddelandet.

Gripandet har skakat en av världens högst ansedda nyhetsredaktioner, New York Times. I tidningens hyllade podcast ”Caliphate” från 2018 porträtteras 25-åringen som en IS-bödel.

– Han hävdar att han varit med i IS och begått avskyvärda och bloddrypande våldshandlingar, säger Ester Pollack, professor i journalistik vid Stockholms universitet.

De exakta detaljerna i brottsanklagelserna mot Shehroze Chaudhry är ännu inte offentliga men gripandet har väckt frågor om hur stjärnreportern Rukmini Callimachi och redaktionen bakom podden arbetat med källkritik.

Redan 2018 väcktes frågor om intervjupersonens trovärdighet. Det eftersom att Shehroze Chaudhry, under namnet Abu Huzayfah, i Callimachis podd berättat att han mördat två personer, men kort efter att podden sänts drog tillbaka sina vittnesmål och för kanadensiska CBC News förnekade att det inträffat.

Rukmini Callimachi förklarade då vändningen med att hon intervjuat honom innan han utreddes av myndigheterna, och att det var för att undkomma straff som han nu ändrat sin berättelse.

– Han pratade med oss under en tidsintervall när han trodde att han hade kommit undan, sade Rukmini Callimachi till CBC News då.

Rukmini Callimachi kom till New York Times från nyhetsbyrån AP 2014 och har sedan dess kommit att bli en av världens mest kända terrorismreportrar. Hon har prisats av Overseas press club och flera gånger nominerats till Pulitzerpriset. Nu har New York Times inlett en utredning av arbetet med podden.

– Det gynnar oss alla att lära oss så mycket som möjligt om hela historien bakom Huzayfahs komplicerade redogörelse, sade Rukmini Callimachi till New York Times i samband med att utredningen blev känd.

DN har sökt New York Times som inte vill uttala sig om fallet under den pågående utredningen. Reportern Rukmini Callimachi skriver i ett mejl till DN att hon av tidningen blivit ombedd att inte kommentera ärendet, samt hänvisar till avsnitt sex av podden där de redogör för en del av källarbetet. ”Vi hade sju olika källor som bekräftade aspekter av Huzayfahs berättelse”, skriver Rukmini Callimachi.

Exakt vad som har hänt i fallet återstår att se, men Ester Pollack säger att det redan nu framkommit en rad tveksamheter kring Rukmini Callimachis arbete med podden ”Caliphate” och Chaudhrys vittnesmål.

– I viktiga delar av den här podden har hon satsat på att okritiskt använda ett centralt vittnesmål som inte är verifierat, säger hon och fortsätter:

– Han har använts som en dramatiserande effekt, för att skapa en effektiv berättelse och höja historiens värde.

Även vid tidigare tillfällen har stjärnreportern Rukmini Callimachis arbete ifrågasatts.

– Den här anklagelsen mot henne, som kommer både från journalistiska kollegor och från Mellanösternexperter, är att hon upprepade gånger använt sig av tveksamma källor, säger Ester Pollack.

Kritiken som nu kommer riktas inte bara mot den enskilda journalisten utan i lika hög grad mot ledningen på New York Times.

– Trots att de fick både intern och extern kritik höll de sin hand över det här projektet, säger Ester Pollack.

– Journalistiken kan aldrig reduceras till ett ansvar för de enskilda journalisterna, utan det är verkligen en ledningsfråga.

Ester Pollack ser också hur featuregenren är extra utsatt för den här typen av brister inom källkritiken.

– Det är ju känt att inom featurejournalistik så är det en frestelse att överordna narrativen i jämförelse med nyhetsjournalistikens krav på att källorna ska vara grundande, trovärdiga och kontrollerade.

Här finns gemensamma beröringspunkter mellan Rukmini Callimachis fall och andra, grövre journalistiska skandaler. Till exempel den mycket uppmärksammade historien med Claas Relotius som uppdagades i december 2018. Då det avslöjades att den flerfaldigt prisade tyske journalisten verksam vid Der Spiegel hittat på hela historier och karaktärer i sina reportage.

– Det Spiegel har ju varit känd för att hålla en väldigt god källkritisk nivå och för att använda interna faktagranskare. Samtidigt blev det tydligt att spektakulära featurestories inte blev utsatta för samma faktagranskning, säger Ester Pollack.

Parallellen som framträder när källkritiken brister är att fokus snarare ligger på att presentera en välskriven berättelse.

Fallet Claas Relotius har inspirerat till den svenska regissören och dramatikern Viktor Tjernelds pjäs ”Spejlmanden”, som nu spelas på den danska teatern Mungo Park. Där får publiken följa hur Relotius bluff avslöjas av frilansjournalisten Juan Moreno som anar oråd när de samarbetar med ett reportage från var sin sida om gränsen mellan Mexiko och USA.

– Hela reportagegenren blir subjektiv oavsett vad vi vill eller inte. Det var också därför han gjorde så många reportage och de flesta gjordes i USA eller andra länder där folk inte kunde läsa vad han skrev, säger Viktor Tjerneld.

– Det är ganska extremt att ljuga under så många år och samtidigt få så många priser. Bevisligen är han oerhört bra på att skriva, och om det var fiktion eller fakta var sekundärt. När jag började läsa på om händelsen och läste hans artiklar blev jag också på sätt och vis förförd.

Viktor Tjerneld säger att Relotius använde sig av en ganska enkel Hollywooddramaturgi, att han visste vilka knappar han skulle trycka på för att locka in läsarna. Eftersom Tjerneld inte är flytande på tyska har han använt sig av Google Translate som hjälp för att översätta en betydande mängd texter. Något som också har betydelse för hur han själv har tagit in berättelsen.

– Jag tror inte att det påverkar rent faktamässigt, men jag kan aldrig förstå riktigt hur bra han egentligen skrev. Det jag kan se är hans dramaturgiska träff och dramaturgin i hans artiklar är oerhört vass. Sen har jag förstått att språket också är väldigt uttrycksfullt och genomarbetat, men det har jag gått miste om så klart, säger Viktor Tjerneld.

När Claas Relotius avslöjades startade Der Spiegel en intern utredning som kom fram till att ingen anställd på tidningen känt till att hans artiklar fabricerats eller på annat sätt medvetet deltagit i lögnerna. Samtidigt konstaterade utredningen att redaktionen inte tagit varningssignaler på allvar och agerat för långsamt. ”I sin helhet målar rapporten en förödande bild”, skrev tidningens vd Thomas Hass och chefredaktören Steffen Klusmann i ett uttalande i samband med att rapporten offentliggjordes.

Avslöjandet resulterade i att Claas Relotius fick sparken, den ansvariga faktagranskaren på tidningen sade upp sig och två ansvariga chefer lämnade sina tjänster.

– Man ska ställa oerhört höga krav på journalistiken men man ska alltid ha höga krav på sig själv också att vara en kritisk läsare, säger Viktor Tjerneld.

I Tyskland har avslöjandet om Claas Relotius kommit att användas som ett slagträ i den politiska debatten av högernationalistiska Alternativ för Tyskland (AFD).

– AFD har gjort en stor sak av det här och försöker plocka väldigt många poänger på att den västerliberala pressen ljuger, säger Viktor Tjerneld som tror att krisen på New York Times kan komma att användas både av USA:s president Donald Trump och av den alternativa högern i landet.

– Det bygger ju upp till en polarisering så klart.

Ester Pollack tror att situationen på New York Times kan öka på föraktet mot tidningen i synnerhet och journalistiken i allmänhet.

– Det är ju redan en etablerad berättelse, speciellt från Trumpadministrationen, att journalistik är fake news. Det perspektivet dominerar en del av den amerikanska offentligheten just nu.

– Så därför är det så ofantligt viktigt att man aldrig någonsin slarvar med källkritiken.

Viktor Tjerneld ser hur sanningens status har förändrats och i dagens samhälle är under debatt.

– Det finns något postmodernt i idén om att sanningen kanske är relativ, och den synen tycker jag vinner mer och mer kraft i dag. Om tron på jakten efter sanning förlorar tror jag att vi alla förlorar.

Läs mer: Så avslöjades tyske stjärnreportern som bedragare