Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 14:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-tanker-forfattarna-som-tar-in-sd-i-sina-romaner/

BÖCKER

Så tänker författarna som tar in SD i sina romaner

Zulmir Becevics ”Avblatte­fierings­processen” (2014), Lars Anderssons ”Nu” (2021) och Torbjörn Flygts ”Slugger” (2022).

Länge talades det om en beröringsskräck med Sverigedemokraterna inom politiken. Litteraturen har däremot gjort flera försök att i någon mån förstå SD-väljaren och partiets popularitet. DN:s Kristofer Ahlström har talat med tre författare som skrivit romaner med SD som tema.

I Sami Saids debutroman ”Väldigt sällan fin” från 2012 arrangeras en intervju mellan den muslimske Noha och en sverigedemokrat, i förhoppningen att den senares fördomar om islam ska blottas. I stället uppstår något slags förståelse mellan invandraren och politikern i tanken om bevarandet av den egna kulturens unikhet: ”Jag är så trött på du-o-jag-är-lika-smörjan. Varför ska folk envisas med att jämna ut och likställa? Man bör värna om sin särart”, säger Noha.

Therese Bohman skildrar i ”Aftonland” (2016) en kärleksrelation mellan professorn Karolina och en man som röstar SD, sedan hans mamma dött på grund av resursbrist och nedskärningar i vården. Hans politiska åskådningar är dock av mindre betydelse för Karolina: ”Vad spelade det för roll vilket parti han hade röstat på några gånger i riksdagsvalet, hon började nästan skratta över banaliteten i det, hur försvinnande obetydligt det var i jämförelse med allt hon kände för honom.” Tvärtom tänker hon på det som någonting kittlande, ”det sista tabut, något som aldrig skulle gå att berätta för andra människor”.

I fjolårets deckare ”Polcirkeln” introducerade Liza Marklund läsarna för SD-lokalpolitikern Carina Burstrand, vilket Svenska Dagbladets Annakaisa Suni kallade ett gigantiskt utropstecken i tiden, och proklamerade att ”vi fått vår första sverigedemokratiska deckarhjältinna”.

Så hur är det att skriva romaner om Sverigedemokraterna? Vilka reaktioner ger det? Och vilka tankar har fötts om partiets framgångar?

DN bad tre författare som på något sätt berört SD i skönlitterär form att berätta om sina insikter.

Torbjörn Flygt
Foto: Anders Hansson

Torbjörn Flygt: Det blev helt självklart att Johan ­skulle landa i Höllviken

I de tre romanerna ”Underdog”, ”Outsider” och ”Slugger” har Torbjörn Flygt genom huvudpersonen Johan Krafts ögon skildrat förändringarna i Sverige under 50 år. I den senaste delen är Kraft bosatt i Höllviken i Vellinge kommun, där man i verklighetens regionval gjorde Moderaterna och Sverigedemokraterna till största partier.

– Ett av skälen till att jag låter Johan Kraft nu bo i en kommun där högern länge dominerat och som blivit allt mörkblåare, allt brunare, är för att känna hur vindarna blåser, hur atmosfär och stämning är i en sådan miljö.

Det stora politiska skiftet sedan han påbörjade projektet 2001 med ”Underdog” är just, säger han, att dagens nationalism inte fanns då. Det gestaltas i ”Sluggers” ilskna monologer från Johan Kraft om ”Der Jimmie” och hans Sverigefientliga parti som piskar upp de politiska insatserna och leder borgerliga partier vid nosringen ”allt djupare ner i brunkletet”.

– Vi hade precis lagt bakom oss ett 90-tal då brunskjortornas stöveltramp hörts i gränderna men därefter tystnat. Det visade sig vara enbart förtrupperna till dagens galenskap. I ”Slugger” förekommer SD framför allt som riktkarlar för den högersväng som politiken tagit det senaste decenniet.

Efter valet 2018 skrev Flygt i Sydsvenskan en rapport från sin uppväxtplats Borgmästaregården, då ett av SD:s starkaste fästen i Malmö. Han skrev om hur han skämdes för dem, för hur de tagit hans barndom ifrån honom och de som växte upp där. Reaktionerna lät inte vänta på sig, de kom främst från äldre kvinnor som förklarade sitt röstande med en försämrad vård och pension. Det berodde på invandringen, menade de.

– Att den borgerliga alliansen under två mandatperioder kraftigt minskat anslag för just vård och pensioner och i stället gynnade höginkomsttagare med lägre skatter var inget man ville lyssna till. Men jag tror ändå att dessa brev gav mig en förståelse, om förståelse är rätt ord, för deras farhågor och deras röstande, även om deras slutsatser var helt felaktiga.

Trots förståelsen, om förståelse är rätt ord, är han förvånad av valresultatet.

– Att drygt hälften av valmanskåren är beredd att släppa fram ett rasistiskt förankrat, nationalistiskt parti till direkt eller indirekt regeringsmakt, är häpnadsväckande. Jag närde länge förhoppningen om att fler skulle rösta på en politik som gör det bättre för dem som har det sämst i samhället. Å andra sidan: S bäddade för detta. Att gå till val utan några reformer, utan förslag på hur vi bygger ett bättre samhälle tillsammans, är att lämna ifrån sig initiativet.

Redan nu funderar han på var Johan Kraft befinner sig om tio år, då nästa del ska utspela sig.

– När jag skrivit klart ”Outsider” hade jag inga som helst tankar på att han skulle landa i Höllviken i ”Slugger”. Men när jag började skriva romanen var det alldeles självklart. Men var Johan befinner sig om tio år och hur han mår står skrivet i stjärnorna. Liksom hur Sverige kommer att se ut.

Lars Andersson
Foto: Kari Løvaas

Lars Andersson: Jag har en reaktionär ådra som jag ­sätter på prov i litteraturen

Sten Wadh, huvudperson i Lars Anderssons roman ”Nu” från 2021, är en något enstörig, 55-årig akademiker i humaniorasvängen som har fått ”mer och mer av sin samtid upp i halsen”, med författarens egna ord. Wadh hamnar otippat på ett mandat i sin nya hemorts kyrkofullmäktige för Sverigedemokraterna. Men exakt varför han skriver sitt namn på valsedeln tycks varken huvudpersonen eller hans skapare riktigt på det klara med.

– På jävelskap, antar jag, samt av högmod... Han tänker sig nog att han som utsocknes, partilös intellektuell anmäler sig för en dialog, att han ska kunna tillföra lite perspektiv – men det sker ju ingen annanstans än i hans eget huvud. För han undviker därefter som pesten att någonsin infinna sig till kyrkofullmäktige eller partimöte.

På så vis påminner Sten Wadh om de många sverigedemokratiska lokalpolitiker som lämnar sina stolar tomma – den senaste mandatperioden har var fjärde lokal SD-politiker hoppat av sitt uppdrag i förtid; vid valdagen stod 65 SD-stolar tomma ute i kommunerna.

Lars Andersson försöker formulera Sten Wadhs motivation närmare:

– Det var väl något slags impulsiv gest som oklart handlade om Platsen och att knyta band till de liv som faktiskt levs där. Sedan grubblar han över den gesten. Jag gillar min romangubbe rätt mycket. Jag kan ha en reaktionär ådra även jag, som jag gärna sätter på prov. Litteratur är en sorts krocktest.

Men i ett avseende är Wadh förljugen.

– Han nämner inte ens, inför sig själv, det som är SD:s varumärke: hetsen mot invandrarna som kollektiv.

Romanen skrevs under pandemiåret 2020, där dess handling också är förlagd. Då trodde Andersson att det var i just lokala sammanhang, som i det stundande kyrkovalet 2021, som SD kunde vara på väg att ta över, med sitt erbjudande om en sorts nygammalt folkhemssurrogat.

– Och mot historieförlusten i det man har närmast omkring sig. Men som nationellt regeringsunderlag? Det kunde jag inte tro 2020.

Just förskjutningen i valresultaten mellan det lokala och riksplanet fascinerar Lars Andersson. Han bor i en landsortskommun där Centerpartiet sedan länge har dominerat, men nu blev det stort bakslag.

– I riksdagsvalet gick tappet rakt av till SD. Väljarna klämtar i stormklockor! Men om vad? Här i kommunen skjuts inte på gatorna. Tydligen röstar folk mot apokalyptiska tillstånd som antas råda i riket, fast inte här.

För i kommunalvalet var SD:s ökning måttlig, berättar han, och Centern fortfarande större.

– Så det finns en misspassning mellan en lägesbild som påkallar rikslarm och det hemtama man ser omkring sig. Jag förstår inte vad det är SD får människor här i min kommun att se så flammande tydligt framför sig när de lägger i riksdagssedeln, men inte när de lägger i kommunsedeln…

– Annie Lööfs avgång är för övrigt en eftersmak som inte släpper. Jag röstade inte på henne utan en bit till vänster om henne, men i dag önskar jag att jag hade gjort det. Hon stod rak och skarpt tydlig vid stängslet som det nu brakades igenom.

Zulmir Becevic
Foto: Marie-Britt Walc

Zulmir Becevic: Humor är ett bra redskap för att skriva om sådant som känns absurt

Efter Zulmir Becevic Augustnominerade andra roman, ”Svenhammeds journaler” (2009), trodde han sig vara färdig med temat om identitet och vem som får tillhöra en samhällsgemenskap.

Men i riksdagsvalet året därpå fick Sverigedemokraterna 5,7 procent av rösterna, och i hans huvud började formas tanken: Vad händer om det här växer till en folkrörelse?

– Med tanke på att rasism och fascism är europeiska paradgrenar har tanken hos mig alltid varit att det som slumrar kan väckas till liv med kraft. Jag minns Bevara Sverige Svenskt och skinheads när jag först kom till Sverige, så det som sker nu är som ett eko, på ett annat sätt, säger Becevic som var flyktingbarn från kriget i Bosnien och Hercegovina på 1990-talet.

Hans bok ”Avblattefieringsprocessen” från 2014 är en satirisk text där det nationalistiska Partiet fått egen majoritet och börjar omskola människor till ”äkta svenskar”. Femtonårige Alen genomgår en avblattefieringsprocess, där han får lära sig svenska värderingar som att köa, grilla korv och sjunga nationalsången.

– Humor är ett bra redskap för att skriva om sådant som känns absurt och vridet, och mycket av den nationalistiska ideologi som SD vilar på är absurd – till exempel​ partiets vurm för vit identitetspolitik och ”äkta svenskhet”, samtidigt som man gärna framställer sig som en gemenskap för alla som inte lägger vikt vid sådant som hudfärg och ursprungsland, säger han och fortsätter:

– Det räckte att möta det med text och fråga sig: Hur skulle den totala assimileringstanken bli praktik, hur skulle det se ut rent konkret?

I takt med samhällets utveckling, och SD:s ökande inflytande, har läsningen av boken dock förändrats.

– De jag pratat med har tidigare varit överens om att det är satir, att den är uppskruvad. Men efter 2015 och den förändrade migrationslagstiftningen märker jag att boken läses mer verklighetsnära, så att skrattet fastnar i halsen. Det absurda har blivit mer och mer verkligt i politisk diskurs. Men även i hur människor lever sina liv, säger han.

”Avblattefieringsprocessen” kom månaden efter valresultatet 2014, där SD fick nästan 13 procent, något som redan då överraskade många. Anade han att SD skulle kunna bli näst största partiet, eller bjudas in i den politiska värmen, i verkligheten?

– ”Ond aning” är ett bra uttryck; för många som har utländsk bakgrund så är onda aningar ett existentiellt grundvillkor, skulle jag säga. Sedan dagen jag formellt blev flykting har den känslan funnits där hos mig, men kanske har jag inte kunnat verbalisera eller förstå den. Så onda aningar om SD:s växande har alltid funnits men rationellt har jag tänkt: ”Nej, så kommer det inte bli.” Men samtidigt: ”Jag skulle inte bli helt förvånad om det blev så.”

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt