Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-05 21:08

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sa-visar-thomas-mann-att-den-absoluta-uppdelningen-mellan-halsa-och-sjukdom-ar-missvisande/

BÖCKER

Så visar Thomas Mann att den absoluta uppdelningen mellan hälsa och sjukdom är missvisande

Sanatoriet Berghof (nuvarande Berghotel Schatzalp) utanför Davos som odödliggjordes av Thomas Mann i ”Bergtagen”
Sanatoriet Berghof (nuvarande Berghotel Schatzalp) utanför Davos som odödliggjordes av Thomas Mann i ”Bergtagen” Foto: Wikimedia Commons

Tuberkulos i ”Bergtagen”. Syfilis i ”Doktor Faustus”. Kolera i ”Döden i Venedig”. Thomas Mann visar i sina verk upp en bild av sjukdomen som inte bara ofrånkomlig utan till och med eftersträvansvärd – och oskiljbar från den mänskliga naturen, skriver Thomas Wedérus.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Det sjuka är inte främmande eller väsensskilt från det mänskliga. Tvärtom är det en fundamental del av vår existens, vilket har blivit plågsamt tydligt den senaste tiden. Pandemin har tvingat oss att erkänna sjukdomen som en del av vår vardag och vårt samhälle – livet måste anpassas därefter. Trots att vi lever i ett jämförelsevis upplyst samhälle, i en jämförelsevis upplyst tid, står vi när allt kommer omkring alltjämt maktlösa inför sjukdomen. Alla blir vi sjuka, bara i olika grad. Alla dör vi, bara olika snabbt.

Precis som liv och död är hälsa och sjukdom två sidor av samma mynt. Det ena kan inte finnas utan det andra. Vi kan uppehålla oss vid den ena sidan, klamra oss fast vid den bäst vi kan, förlänga livet, förbättra hälsan. Men det är en ofrånkomlig premiss för vårt varande att avigsidan förr eller senare kommer att visa sig. Hälsa som sådan existerar över huvud taget inte som något annat än en relativ avsaknad av upplevelsen av sjukdom. Den dikotoma och absoluta uppdelningen mellan hälsa och sjukdom är därmed missvisande. I och med vår dödlighet – den yttersta sjukdomen som genom det gradvisa åldrandets förfall vinner mark för varje andetag vi tar – har varje frisk människa också någonting sjukt över sig. Varje sjuk människa bär likaså – i egenskap av att vara vid liv – på någonting friskt.

I Thomas Manns verk är sjukdomen ofta central. Sjukdomen fungerar som en katalysator utan vilken all progression skulle upphöra

I Thomas Manns verk är sjukdomen ofta central. Den utgör en fond för de livsöden som skildras och placerar huvudpersonen på frontlinjen för sin personliga utveckling. Den ökade utsattheten och känsligheten hos den sjuka individen innebär också ökad potential. Sjukdomen fungerar som en katalysator förutan vilken all progression skulle upphöra. Romanen ”Bergtagen” utspelar sig på sanatoriet Berghof i Davos dit Hans Castorp sökt sig för att hälsa på sin tuberkulossjuka kusin. Det som var tänkt att bli ett kortvarigt besök på tre veckor skulle komma att bli en vistelse på sju år. Läkarna konstaterar att Castorp själv lider av sjukdomen och behöver stanna för att råda bot på den. Han tvingas – och tillåts – lämna vardagen och dess åtaganden bakom sig. Den ingenjörspraktik han skulle påbörja måste vänta. Hans relationer sätts på paus. I och med sjukdomen träder han in i ett psykosocialt moratorium, en isolerad tillvaro skild från hans tidigare och framtida liv. För de allra flesta som drabbas är det svårt att relatera till Castorps tillvaro – sjukdomstiden består sällan av behaglig lyx, helpension och alpernas vidsträckta vyer. Men att smittas innebär alltid ett oförutsett avbrott i vardagen. Planer måste ställas in, förväntningar sänkas, och i fallet med den kroniska sjukdomen måste nya premisser accepteras för det fortsatta livet. Sjukdomen trumfar allt, kräver hänsynslöst att allt annat åsidosätts. Handfallet tvingas man resignera inför den och ödmjukt möta sin egen förgänglighet.

Den spanska jesuiten Naphta, en av Castorps intellektuella mentorer i romanen, går steget längre och menar att sjukdomen inte bara är ofrånkomlig utan också oskiljbar från den mänskliga naturen och en förutsättning för själslig förädling. Människans värdighet och förnämhet har sin grund i sjukdomen – ju sjukare hon är i desto högre grad blir hon människa. Sjukdomens genius, menar Naphta, är mänskligare än hälsans. Castorp dras till liknande tankar, förförs av sjukdomens lockelse, kan inte undgå att betrakta de som ligger för döden som på något sätt upphöjda. Sjukdomens och dödens invigning lämpar sig inte för de ordinära och alldagliga.

Många kan säkert även i dag känna igen sig i att sjukdomen – liksom semestern – är en av få tillflyktsorter från den stundtals kvävande vardagen

Influenserna från Nietzsche – som var en av Thomas Manns filosofiska inspirationskällor – är tydliga. I ”Den glada vetenskapen” noterar han att vår törst efter insikt och självinsikt har ett lika stort behov av den sjuka själen som av den friska, och att den allenarådande viljan till hälsa är en fördom, en feghet, barbari. Med andra ord – omänsklig. För Nietzsche innebär sjukligheten dessutom ett tacksamt medel för att undkomma de tyranniska varaktiga vanor som han föraktar. Tack vare sjukdom, elände och det ofullkomliga hos honom får han andrum från de vanor som han ser växa fram likt ogräs från ämbeten, från ständigt umgänge med en och samma person, från att ha en fast bostad eller från att vara vid god hälsa. Många kan säkert även i dag känna igen sig i att sjukdomen – liksom semestern – är en av få tillflyktsorter från den stundtals kvävande vardagen. Vi förpliktar oss att gå till arbetet varje dag vare sig vi är upplagda för det eller inte. Vi förväntas underhålla våra relationer till vänner, partner, familj i vått och torrt. Endast för sjukdomen beviljas undantag och respit.

Enligt Mann och Nietzsche förutsätter en fullkomlig livsåskådning omfamnandet av varje möjligt tillstånd i livet. Att plocka russinen ur kakan och bara värdesätta det friska, det behagliga, lycka och kärlek vore att bedra sig själv. Att kalla hälsa mänskligt men inte sjukdom vore att förneka livets grundpremisser och en central del av den mänskliga upplevelsen. På så sätt är sjukdomens uppbrott bara skenbar – sjukdomen utgör i strikt mening inte ett avbrott från livet utan livet självt. Hans Castorps sejour på sanatoriet är på samma gång ett fjärmande från och ett närmande till livet. Han går miste om vardagen nere i låglandet och de personliga åtaganden som ett konventionellt liv bär med sig. Men samtidigt tvingas han i Berghof till en medvetenhet och en andlig resa som han annars inte hade haft tillgång eller skäl till. Mötet med sjukdomen blir en förutsättning för den personliga mognadsprocess och transformation som han genomgår i romanen.

Sjukdomen är också åtråvärd för de transcenderande egenskaper den för med sig. I ”Doktor Faustus” blir sjukdomen ett medel för att överbrygga hälsans mediokritet. Den germanska myten om Fausts avtal med Mefistofeles, djävulens hantlangare, utspelar sig här i en ny tid och kontext. Adrian Leverkühn är kompositören som i början av 1900-talet villigt ådrar sig sjukdomen. Förblindad av åtrå till Esmeralda och av ett dolt begär efter sjukdomens dödliga frigörelse ignorerar han hennes varningar om den syfilis hon bär på. När han smittats gör han inga större ansatser till att bota sin åkomma. De kroppsliga symptomen försvinner av sig själva. Men i det dolda sprider sig infektionen till det centrala nervsystemet, till hjärnan, vilket sätter honom i stånd att uppfatta den djävulsgestalt som en kväll infinner sig i halvmörkret i hans rum och erbjuder honom sitt faustiska avtal. Den skapande och djärva sjukdomen, understryker gestalten, är tusen gånger kärare för livet än den sävliga hälsan.

Genom sjukdomen tillåts Leverkühn uppnå sin konstnärliga potential. Hans sätt att tänka förändras, hans sinnen frisätts och låter honom tänja på sina kreativa gränser och nå annars otillgängliga musikaliska höjder. Den konstnärliga produktiviteten släpps lös när den inte längre tyglas av hälsans plattityder och konventioner. Sinnena blir känsligare; inspirationen tillåts flöda fritt. I denna romantiska syn på sjukdomen speglas idén om det galna geniet, om konstnären eller tänkaren som tack vare närheten till det galna, det osunda, den psykiska sjukdomen, kan producera sådant som den alldagliga människan bara skulle kunna drömma om. Kaos är, som bekant, granne med Gud.

Även om samröret med sjukdomen alltid är ett samröre med förfall och en närhet till döden innebär det också en närmare förbindelse till livet. Passion och lidelse lämpar sig inte för vardagens trygga ordning – vilket protagonisten Gustav von Aschenbach, aktad och beundrad författare, vittnar om i ”Döden i Venedig”. Koleran som sprider sig i det dolda i staden medför en uppluckring av känslans, förnuftets och borgerlighetens bojor. Det välkomnas av Aschenbach vars favoritord är uthärda och som betraktar lidandet som en dygd och krisen som ett äventyr. Berättaren konstaterar att bara konstnärskap som förunnats att under alla stadier av det mänskliga livet ge karaktäristisk frukt kan betraktas som verkligt stort, rikt och vördnadsvärt. Att skapa konst eller bete sig rättmätigt bara i sina starkaste eller lyckligaste stunder är inte särskilt storartat. Existerar över huvud taget någon annan heroism än svaghetens? Kan den starka hjälten alls kallas för hjälte? Det är först i våra svagaste stunder, i lidande och sjukdom, som vår karaktär, vår besinning och vår grace sätts på prov.

Sjukdomens bräcklighet angränsar till och är inte så enkel att skilja från skönhetens renhet

När Aschenbach först får syn på den vackre Tadzio kan han inte säkert avgöra om denne är sjuklig eller inte. Den bleka huden kan tyda antingen på sjukdom eller på en bortskämd barndom, kantad av favorisering, kärlek och beskydd. Sjukdomens bräcklighet angränsar till och är inte så enkel att skilja från skönhetens renhet. Mot slutet av berättelsen får Aschenbach rådet av en brittisk tjänsteman att omedelbart lämna staden. Epidemin har Venedig i sitt grepp. Turisterna flyr. Det är bara en fråga om ett par dagar innan stadens kommunikationer med omvärlden stängs av och det blir omöjligt att undkomma. Men likt Adrian Leverkühn väljer Aschenbach att trotsa varningarna. Likt Hans Castorp lockas han av det sjuka. I strävan efter det förhöjda stannar han kvar i staden och möter sjukdomen och sitt öde.

Thomas Mann målar i sina verk upp en bild av en värld där, i likhet med vår värld, sjukdomen väntar runt hörnet. Kanske kan det skänka viss tröst att veta att den inte bara är av ondo.

Ämnen i artikeln

Böcker
Hälsa
Essän

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt