Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-29 04:37

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/saga-cavallin-popdokumentaren-ar-var-tids-skenheliga-tabloidjournalistik/

KULTUR | KRÖNIKA

Saga Cavallin: Popdokumentären är vår tids skenheliga tabloidjournalistik

Spice girls 1996.
Spice girls 1996. Foto: REX/TT

Dokumentärformen missbrukas, inte minst när det handlar om kvinnliga artister, då verkar man kunna påstå ungefär vad som helst. Titta bara på alla skvallriga filmer om Amy Winehouse, Britney Spears och Spice girls.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Det började nog med Amy Winehouse. 2015 kom Asif Kapadias hyllade, prisbelönta dokumentärfilm ”Amy” om den ikoniska brittiska sångerskans liv och leverne, där intervjuer med närstående kombinerades med pressbilder och hemmavideoklipp för att teckna en dramatisk kurva med slutpunkt i obligatoriskt martyrskap.

Reaktionen var samstämmig: ”Var det så illa?” Alla fylldes unisont av retroaktiv vrede. Amy var god, männen – pappan, pojkvännen, paparazzon – onda.

Enligt filmteoretikern Bill Nichols har dokumentären som genre inga tydliga gränser, men det är ingen tvekan om att den har verklighetsanspråk, ett oförtjänt rykte om sig att skildra världen ”så som den är” – trots att en av de allra första definitionerna beskriver filmkategorin som ”en kreativ bearbetning av aktualitet”. De dokumentära greppen identifieras instinktivt, vi vet att det är ”sanning” och ”fakta” på gång när intervjupersonerna blickar in i kameran och den pålagda berättarrösten dyker upp.

Britney Spears på scen 2016.
Britney Spears på scen 2016. Foto: X17/TT

Genrens särdrag kan således också missbrukas, fungera avsiktligt eller omedvetet vilseledande. Rätt mängd seriös speaker, intervjuer med förtroendeingivande titlar och sentimental stråkmusik är ett välbeprövat recept för att få publiken precis dit man vill. Sensationalismen, det aggressiva och rättshaveristiska tesdrivandet, är också vad som skiljer de skvallertabloider som getts skulden för Amy Winehouse och andras undergång från sakligt ämnad journalistik.

Sensationsdokumentären har tagit över tabloidblaskans roll. Från ”Amy” till årets motfilm med den otäcka titeln ”Reclaiming Amy”, till de femtioelva produktioner om Britney Spears kamp för att återta sin juridiska myndighet, till ”Blottad – skandalen som fällde Janet Jackson” och ”Spice girls – när girl power förändrade världen” som nu ligger på SVT Play. Likt skvallerpressen före dem uppför sensationsdokun en drabbande, skabrös melodram, fast förfallskurvan har vänts till storstilad upprättelse.

Ingen av filmerna har huvudpersonernas godkännande. Amy var död, Britney var omyndig och Spice-kvintetten lyser med sin frånvaro. I deras ställe fabulerar uppmärksamhetslystna journalister, tidigare bekanta och annat löst folk myndigt kring artisternas allra innersta, varvat med klipp-och-klistrande från äldre dokumentärer och förnedrande tv-framträdanden.

Amy Winehouse i Asif Kapadias ”Amy” (2015).
Amy Winehouse i Asif Kapadias ”Amy” (2015). Foto: TT

Amy” innehöll åtminstone ”tidigare osett material” från sångerskans privatliv, men Spice Girls-sensationalismens aktualitet befinner sig långt under nollpunkten. Nyhetsvärdet ligger i att väcka känslor snarare än uppvisa ny information.

Sociala medier må ha gett kändisarna en egen plattform. Men är de tillräckligt sårbara, avdankade och kvinnor har de uppenbarligen inte, som Expressens Maria Brander hävdar, ”en möjlighet att med eget innehåll konkurrera ut traditionella medier.”

Det traditionella mediet SVT köpte trots allt in Spice Girls-collagefilmen, producerad av det traditionella mediet Channel 4. Följaktligen har det skrivits dussintals krönikor och reflektioner i traditionella medier varav exakt ingen nämnt att dokumentären är ”inofficiell” – alltså, saknar själva föremålens samtycke. Det bör inte vara något allmänt krav då dokumentärer som bekant ofta har ett avslöjande syfte, och de granskades bifall kan då i stället underminera den journalistiska integriteten. Men sensationsdokumentärerna har en skenhelig självbild av att stå på de granskades sida.

Om sisådär tio, tjugo år kommer vi se tillbaka på klippen där alla från tunga New York Times-skribenter till före detta stylister förtäljer mustiga skrönor inifrån Amy Winehouse, Britney Spears, Janet Jackson och Spice Girls värsta sammanbrott och förödmjukelser. I krönika efter krönika kommer vi fråga oss: Var det så illa?

Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin

Läs mer:

Så förändrade Spice Girls systerskap världen

Berättelsen om Britney Spears är en studie i maktfullkomlighet

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt