Sandra Hüller: ”Det krävs mycket självkontroll för att våga vänta in sanningen”

För sju år sedan charmade Sandra Hüller Cannespubliken med sin roll som stressad affärskvinna i den skruvade, tyska far-dotter-komedin ”Min pappa Toni Erdmann”. Det blev inget pris då, men sedan dess har den tyskfödda teateraktrisen seglat upp som en storstjärna på den europeiska filmhimlen. I år frontar hon inte mindre än två filmer som enligt många bedömare har chans att vinna Guldpalmsjuryns hjärtan.

– Ah, jag bryr mig inte riktigt om det där, säger Sandra Hüller men utan att låta helt övertygande där hon sitter på en takterass med utsikt över ett soligt Cannes.

Redan i festivalens inledning hamnade hon på radarn genom rollen som fyrbarnsmamman Hedwig Höss i ”The zone of interest” som bygger på Martin Amis bok och utspelar sig i och omkring förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Den brittiska regissören Jonathan Glazer (”Sexy beast” och ”Under the skin”) återkallar lägerkommandanten Rudolf Höss bisarra familjeliv i ett tjusigt hus granne med gasugnarna.

Sedan kom bomb nummer två, den franska psykologiska thrillern ”Anatomy of a fall” – som också ligger högt på kritikerlistorna – signerad Justine Triet, en av tävlingens sju kvinnliga regissörer. Där spelar Hüller en tvetydig författare som anklagas för mordet på sin man och där paret synskadade lilla son kallas in som vittne i rättegången. Två komplexa roller, två kvinnor som bär på olika sorters mysterium. På frågan om vilken roll som var svårast att spela, svarar Sandra Hüller:

– Jag tycker egentligen inte någonsin att det är svårt att göra film, snarare känns det som ett privilegium. Man blir om omhändertagen hela tiden. Det enda som kan vara jobbigt på en inspelning är när folk inte kan uppföra sig, även om det inte händer så ofta kanske.

Det var långt ifrån självklart att Sandra Hüller skulle tacka ja till ”The zone of interest”. En rollsättare som hon gillar, Simone Bär, bad henne läsa ett hemligt projekt som kretsade kring en parrelation. När hon insåg att filmen utspelade sig i Auschwitz blev hon först rätt chockad.

– När jag förstod att hans vision inte handlade om att psykologisera utan bara observera det här paret så förstod jag att jag kunde göra rollen. Det finns en metafysisk dimension i berättelsen och ett väldigt speciellt ljud som gör det annorlunda, säger Hüller.

– Det som var utmanande med att spela Hedwig Höss var att jag vägrade att ens försöka gå in i hennes psyke eller pejla in hennes själ. Det intresserade mig inte alls. Jag närmade mig henne helt fysiskt, försökte föreställa mig hur en kvinna som hon, med så många barn, skulle röra sig. Det var en kroppslig, men inte emotionell process.

Hon berättar att det mest utmanande med ”The zone of interest” (engelsk översättning av det tyska uttrycket för området runt Auschwitz under nazitiden) var att filmen rent faktiskt spelades in på plats vid minnesmärket och museet.

– Det var otroligt jobbigt både för mig och Christian Friedel, som spelar min man Rudolf, att på något sätt försöka blocka ut var vi var någonstans, att vi befann oss exakt där allt det här vidriga ägde rum i verkligheten. Samtidigt som det ju är precis det som våra rollfigurer gör. De försöker ju låtsas att det är ”normalt” att bo där och försöker att inte höra skriken och känna röklukten från andra sida muren.

Rollen som författaren Sandra Voyter i ”Anatomy of a fall”, som utspelar sig i dagens Frankrike är, vilket kanske rollfigurens namn antyder specialskriven för henne. Hon och regissören har redan provat på att jobba tillsammans tidigare i komedin ”Sibyl” (2019). Den stora utmaningen var framför allt språklig, rättegångsscenerna krävde att hon skulle kunna prata franska.

– Sandra är en spännande figur, särskilt som Justine aldrig ville säga om Sandra är skyldig eller inte. Det är också en öppen fråga i filmen. Den riktigt intressanta frågan i filmen är hur vi dömer andra. Är Sandra en trolig förövare för att hon kan verka distanserad och respektlös mot sitt barn? Eller för att hon är en framgångsrik kvinna, med en fri sexualitet?

– Till skillnad från Hedwig Höss kände jag mig väldigt nära henne. Jag skulle nog vilja vara lika modig som hon.

Ett annat bärande tema i filmen är den heta frågan om kopplingen mellan litteratur och verklighet. Rollfiguren Sandra sysslar med autofiktion, allt i hennes liv hamnar mellan bokpärmarna, vilket innebär att hennes författarskap används mot henne i mordrättegången. Men innebär det att det hon skriver är sant?

– Ja, det här är ju något som vi ser hända och som diskuteras nästan varje dag i offentligheten. Hur författare är påverkar hela tiden hur folk läser deras texter. Här tolkas det rätt extremt och det gör filmen väldigt modern. Samtidigt bryr sig ingen jäkel i dag om att poeten Goethe var en riktig skitstövel som mobbade och förstörde för min stora favorit Heinrich von Kleist, säger Sandra Hüller lite argt.

Pratar du om cancelkultur?

– Nja, jag pratar egentligen om vikten att vi gör medvetna antaganden om verkligheten. Jag gillar inte ordet ”cancel”, det är ett begrepp som öppnar många konstiga dörrar. Kärnan i ”Anatomy of a fall” är ju att försöka se saker klart och tydligt, att inte fastna vid det man tror har hänt. Generellt krävs det en hel del självkontroll för att vänta in sanningen. Det är motsatsen till hur fort allt går på sociala medier i dag, där folks döms på nolltid, säger Sandra Hüller.

Hon beskriver sig sin skådespelarteknik som en besatt ”hoarder”, som maniskt samlar in en massa material inför en kommande roll.

– Jag tänker på den rollen jag ska spela, men helt utan struktur. Det är klart att jag tar lektioner om jag skulle behöva rida eller slåss. Men det viktigaste för mig är att hitta rollfigurens inre sanning, vad som färgar det personen. Någon kanske framstår som orubblig, någon annan drivs av rädsla eller sorg.

Vad är hemligheten bakom Sandra Hüllers framgångar? Justine Triet berättar att det var  just det fysiska i Hüllers skådespeleri som lockade och kallar henne för en naturkraft.

– Många skådespelare spelar bara med sitt ansikte. Sandra tar med hela kroppen, hon är hela tiden besatt av att veta var hon ska göra med sin händer, vad hon ska göra för rörelser. Jag älskar att hon inte försöker var mystisk på amerikanskt thrillervis utan naturlig och solid, säger Justine Triet lite senare på samma terrass.

Hon berättar en anekdot från inspelningen där rollfiguren Sandra äter middag med sin son. Det blev många omtagningar, men Hüller fortsatte att äta pasta som om hon var lika hungrig hela tiden.

– Det är en av hennes hemligheter, att hon är så konkret i varje stund, men det var helt osannolikt hur mycket pasta hon åt, ha ha. När jag såg Glazers film kunde jag knappt fatta att det var hon, hon rör sig på ett helt annat sätt där. En fantastisk film som man inte kan sluta tänka på, säger Triet.

Läs mer om filmfestivalen i Cannes här.