Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-08-11 07:47

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sang-och-pastellfargad-melankoli-i-jacques-demys-musikalklassiker/

FILM | RECENSION

Sång och pastellfärgad melankoli i Jacques Demys musikalklassiker

Catherine Deneuve och Nino Castelnuovo i ”Paraplyerna i Cherbourg”.
Catherine Deneuve och Nino Castelnuovo i ”Paraplyerna i Cherbourg”. Foto: Pictorial Press Ltd/Alamy

Sommarklassiker. De vackra och sorgsna flickorna i Jacques Demys musikaliska mästerverk anar att en frigörelse är möjlig – men utom räckhåll, skriver DN:s Wanda Bendjelloul.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Blicken vilar ständigt på en diffus punkt i fjärran samtidigt som saknaden river i bröstet på den unga paraplyförsäljerskan Geneviève. Vemodet är hennes rustning; resultatet av ett stoiskt livsval i en oviss tid.

Längtan efter den stora kärleken är lika banal som gåtfull i två av den franska regissören Jacques Demys mest fulländade verk, musikalerna ”Paraplyerna i Cherbourg” (1964) och ”Flickorna i Rochefort” (1967), som båda kan ses på SVT i veckan. Skådespelerskan Catherine Deneuve skulle komma att bli själva arketypen för hans vackra hjältinnor; sval, sorgsen och otillgänglig. I filmserien ingår egentligen ännu en film, Demys långfilmsdebut ”Lola” (1961), som ytterligare förstärker temat.

”Lola” (Anouk Aimée) är nattklubbsångerska och ensamstående mor. Demys 60-talskvinnor lider alla av ett slags växtvärk: de har börjat ana att en frigörelse är möjlig men också att den fortfarande är utom räckhåll för dem. Lola hemsöker båda de efterföljande filmerna, dels som älskarinna till en juvelhandlare, dels som offer för ett bestialiskt yxmord i sömniga Rochefort.

All dialog i filmen sjungs fram och det faktum att skådespelarna inte är sångare bidrar bara till känslan av karaktärernas sårbarhet

”Paraplyerna i Cherbourg” är den mest bitterljuva av filmerna. Regntunga skyar hänger över den franska hamnstad där Geneviève går och trånar efter ungdomskärleken Guy som försvann i samband med Algerietkriget. När hon upptäcker att hon är gravid underkastar hon sig äktenskapet med en annan man. Kompositören Michel Legrands musik är lika ödesmättad som parets sista omfamning. All dialog i filmen sjungs fram och det faktum att skådespelarna inte är sångare bidrar bara till känslan av karaktärernas sårbarhet. På samma sätt som i Douglas Sirks melodramer fulländar estetiken stämningen. Den romantiska slutscenen, som utspelar sig på en bensinmack i vinterskrud, verkar som hämtad direkt ur en snöglob.

Om ”Paraplyerna i Cherbourg” är en gråmulen dag är ”Fröknarna i Rochefort” idel solsken. Där svävar dansarna fram på gatorna i sina pastellfärgade kostymer. Till och med de verkliga husen i Rochefort målades om för att passa filmens gräddiga färgpalett. Dessutom är musiken jazzigare och låttexterna strösslade med betydligt mer humor än i föregångaren.

Tvillingsystrarna Delphine och Solange längtar också de efter den stora kärleken. I ett snyggt ”sliding doors”-scenario går de ständigt om sina potentiella partners i den lilla staden som gästas av ett ambulerande varietésällskap. Det faktum att Catherine Deneuve spelar mot sin riktiga syster, Françoise Dorléac, som dog i en bilolycka strax efter inspelningen kommer sorgligt nog alltid att vara en del av berättelsen om filmens tillblivelse.

”Fröknarna i Rochefort” bjuder på såväl talade repliker som rena musikalnummer och dans, bland annat medverkar George Chakiris från ”West Side story” (1961). Jacques Demy älskade klassiska Hollywoodmusikaler och när han låter Gene Kelly från ”Singin' in the rain” (1952) studsa runt i rosa pikétröja och sjunga ”Je suis amoureux” är det tveklöst en hommage till de filmerna. Samtidigt tillförde han något alldeles unikt till genren och sextio år efter att filmerna hade premiär är det bara att konstatera att få lyckats skildra varats olidliga tomhet med samma förföriska lätthet som Jacques Demy.

Läs fler texter av Wanda Bendjelloul och fler av DN:s filmrecensioner

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt