Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-20 06:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sar-saknad-och-trygghetslangtan-i-krigets-spar/

KONST | RECENSION

Sår, saknad och trygghetslängtan i krigets spår

Bild 1 av 7 ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget”, Sven X:et Erixson, 1944.
Foto: Mattias Lindbäck
Bild 2 av 7 Sven X:et Erixson, ”Flyktingbarnen”, 1936.
Foto: Per Myrehed
Bild 3 av 7 Hunden med det röda sidenbandet på Judiska museet
Foto: Björn Qvarfordt
Bild 4 av 7 Sirous Namazi, ”Untitled (doors)”
Foto: Urban Jörén
Bild 5 av 7 Hrair Sarkissian, ur serien ”Last Seen”, 2018–21.
Foto: Hrair Sarkissian
Bild 6 av 7 Hrair Sarkissian, del av serien ”Last Seen”, 2018–2021
Foto: Hrair Sarkissian,
Bild 7 av 7 Hrair Sarkissian, del av installationen ”Final Flight”, 2018–19.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

Krig, konflikter och flyktingtrauman speglas i en rad utställningar i Stockholm, som efter anfallet mot Ukraina blivit skrämmande aktuella. Birgitta Rubin gör en spaning och ser hur konsten getaltar krigets konsekvenser men även motståndskraften.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari har vi bombarderats av nyhetsbilder från förödelsen och lidandet i dess spår; raserade hus och hem, döda och sårade människor, värnlösa barn och flyktingar som förlorat allt.

På nyöppnade Venedigbiennalen, konstens eget OS, är slagskuggan från kriget också högst påtaglig. Ledningen har officiellt fördömt Rysslands attack och den ryska paviljongen är stängd, medan ukrainska konstnärer fått utrymme att på olika sätt gestalta effekterna av anfallet men även försvaret av frihet.

Väl hemma från Venedig gör jag en konstrond i Stockholm och ser krigstematik i rader av utställningar, som nu fått skrämmande aktualitet. Här syns ytterst få konkreta krigsbilder, snarare terapeutiska bearbetningar av vad repressiva regimer, väpnade konflikter och kärnvapenhot gör med oss. Rädslan, såren, saknaden, längtan efter fred och trygghet – motiv på en gång djupt deprimerande och stärkande av motståndskraften.

Albin Amelin, ”Arkebuseringen”, 1937
Albin Amelin, ”Arkebuseringen”, 1937 Foto: Per Myrehed

”Humanitet - konstens kraft i svåra tider” på Sven-Harrys (recenserad i DN 28/4) handlar mest direkt om krig och motvärn, med start i första världskrigets efterbörd. Fokus ligger på mellankrigstidens oroligheter och konstnärers appeller mot fascism och nazism, med skildringar av spanska inbördeskriget och andra världskriget, följt av enorma flyktingströmmar.

Här finns hjärtslitande motiv som Vera Nilssons föräldralösa gatubarn i Malaga, utlämnade till att dansa för främmande män i natten, eller Sven X:et Ericsons hord av hålögda flyktingbarn. Här finns brutala scener som Albin Amelins ”Arkebuseringen” i Ådalen och ”Rashygien”, där nazister slaktar försvarslösa människor. Från en journalfilm hörs Goebbels gapa och hetsa, och Sven X: et Ericson svarar ”Förbannad vare du som icke förbannar kriget” i målningen från 1944. Bibelcitatet är präntat på en brinnande himmel, över långa led med sorgklädda kvinnor och utmärglade koncentrationslägerfångar i randiga dräkter.

Judiska museets nya lilla utställning ”Hunden med det röda sidenbandet” tar vid precis där – ett mellanstick i museets basutställning som hakar i olika dokument och vittnesmål om Förintelsen. Leksakshunden har tillhört Walter Israel som i mars 1939 kom till Stockholm med de så kallade barntransporterna. I myndigheternas villkor låg att föräldrarna inte fick följa med och den då sexårige gossen anlände helt ensam med sitt gosedjur, en resväska och en tvättpåse.

Läs mer: Judiska museet lyfter i huset där allt började

Slitna kängor som burits av en judisk kvinna
Slitna kängor som burits av en judisk kvinna Foto: Björn Qvarfordt

I en annan monter syns medfarna kängor som tillhört Elsa Sekules, som fördes med de Vita bussarna till Sverige för vård, och en randig fångjacka buren av Abraham Wajnberger, som vägde 34 kilo efter befrielsen från Bergen Belsen och ankomsten till Sverige 1945. I montern intill ligger broderade dukar och kuddvar, gåvor från kvinnor som svårt sjuka kom hit med de Vita båtarna och vårdades på Sigtunastiftelsen.

Det är småsaker med ringa ekonomiskt värde men med desto högre vikt som del av ett försvinnande litet kulturarv. Själv kan jag inte värja mig mot sorgen – man kommer så nära dessa livsöden återspeglade i de slitna, vardagliga tingen. Men här finns även en sionistisk flagga, ett teaterprogram, en bönbok, en torakrona och andra religiösa artefakter, spillror av judisk kultur som lyckats överleva. Materialet är till stor del skänkt av överlevande som byggde upp nya liv i Sverige, samtidigt den första statliga insamlingen av föremål med relation till Förintelsen pågår.

Juan-Pedro Fabra Guemberena, ”Better shelter”, installation i Munchsalen på Thielska Galleriet.
Juan-Pedro Fabra Guemberena, ”Better shelter”, installation i Munchsalen på Thielska Galleriet. Foto: Urban Jörén

I Thielska galleriets vårutställning ”Ett hem” (recenserad i DN 21/4) ingår verk av två konstnärer med senare flyktingbakgrund. Juan-Pedro Fabra Guemberena föddes 1971 i Uruguay och flydde undan militärjuntan till Sverige i slutet av decenniet. Sirous Namazi född 1970 i Iran, flydde som nioåring med sin bror undan religiös förföljelse och hamnade till slut i Sverige.

Flera av deras verk handlar om förluster och minnesbilder av förlorade hem, lämnade i panik. I fotosviten ”El Complejo” återvänder Juan-Pedro Fabra Guemberena till det forna hemmet i Montevideo och installationen ”Better Shelter” i Munchsalen kretsar kring flykt och känslan av hemlöshet.

Sirous Namazi bearbetar sitt förflutna genom att materialisera bleknande minnen av föremål i barndomshemmet, som en takkrona och en matta. Hans senaste verk ”Untitled (Doors)” är en mekanisk skulptur som återkallar minnet av en dörr mot gården, men där en lång serie dörrar öppnas och stängs som i en labyrintisk minneskarusell.

Hrair Sarkissian, ur serien ”Execution squares”, 2008.
Hrair Sarkissian, ur serien ”Execution squares”, 2008. Foto: Hrair Sarkissian

I Bonniers konsthalls nya utställning ”The other side of silence” visar den syrisk-armeniske konstnären Hrair Sarkissian storskaliga fotografier och långa fotoserier som på olika sätt blottlägger såren efter krig, kaos och trauman. Han arbetar med storformatskamera och analoga printar, uppväxt med en far som hade en fotostudio i Damaskus och vars föräldrar flytt undan folkmordet i Armenien.

Här framträder krig och våld endast som spöklika skuggor och svarta hål i historien. I en serie från 2008 har Sarkissian återbesökt och i gryningen fotograferat folktomma torg i tre syriska städer. Det är bara titeln ”Execution squares” som avslöjar att detta varit platser för offentliga avrättningar – något som konstnären själv bevittnade i barndomen.

Den serien som tar mig hårdast är ”Last seen”, hans senaste och hittills största projekt med 50 fotografier från Argentina, Bosnien, Brasilien, Kosovo och Libanon. Sarkissian har träffat familjer där någon försvunnit spårlöst, för att därefter dokumentera platsen där denna person sågs för sista gången. Familjerna har aldrig fått veta vad som hänt deras nära och kära, men Sarkissian ger dem i alla fall ett slags minnesmärke, präglat med namn och datum.

Hrair Sarkissian, del av installationen ”Final flight”, 2018–19.
Hrair Sarkissian, del av installationen ”Final flight”, 2018–19. Foto: Jean-Baptiste Béranger

”Final flight” är sorgmättad men vacker installation som på sitt sätt återupplivar eremitibisen. En koloni med dessa utrotningshotade fåglar upptäcktes nära Palmyra, men skyddsprojektet fick avbrytas när det syriska inbördeskriget utbröt 2011 och ingen har sett dessa säregna fåglar sedan IS bombade sönder Palmyras antika lämningar.

Sarkissian undviker genomgående spektakulära dokumentärbilder för att istället göra symboliska iscensättningar. I ett videoverk tar han till storsläggan och massakrerar en modell av familjens hus i Damaskus, där de bodde när kriget bröt ut.

Och hans första ljudinstallation utspelas i mörker. I ”Deathscape” har Sarkissian valt att bara banda ljudet av kriminaltekniska arkeologers arbete under utgrävningar av massgravar i Spanien. Här tänker jag att detta indirekta sätt att framkalla inre bilder av dödskallar och benrester definitivt är mer respektfullt mot efterlevande – och har troligen en mer djupgående inverkan än braskande bilder, som många värjer sig mot.

Vy från Yael Bartanas utställning på Cecilia Hillström gallery
Vy från Yael Bartanas utställning på Cecilia Hillström gallery Foto: Jean-Baptiste Béranger

Den israeliska konstnären Yael Bartanas videoverk ”Two minutes to midnight” på Cecilia Hillström gallery överlåter också mycket åt vår fantasi och inre skräckbilder. Filmen bygger på performancen ”What if women ruled the world?”, en iscensättning där en grupp kvinnliga forskare och ledare samlas i ett ”Peace room” för att mota ett överhängande kärnvapenhot och inleda nedrustning. Här deltar såväl skådespelare som kvinnor med verklig krigserfarenhet.

Det är ett verk som landar mitt uppe i Rysslands kärnvapenhot och Nato-debatten, och som jag önskar att alla ansvariga politiker fick se. Det allvarliga ämnet till trots är filmen oväntat rolig, jag skrattar högt flera gånger åt satiriska passningar till en president Twittler och den träffsäkra driften med könsstereotypier. Hur det slutar ska inte avslöjas här men jag hade mer än gärna följt med Madame presidents armé till den symboliska begravningen.

Läs mer: ”Om kvinnor styrde Ryssland, skulle samma sak ha hänt då?”

Läs mer om konst på dn.se

Ämnen i artikeln

Konst

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt