Det har varit stor dramatik på nordiska konsthögskolor senaste året. I Oslo började det med ett fotografi av Vanessa Beecroft, som pekades ut som sexistiskt och rasistiskt av studenter och lärare. Efter en våldsam debatt avgick rektorn. På Konstakademin i Köpenhamn skruvades en gipsbyst av Fredrik V i festsalen ner, kastades i kanalen och löstes upp. Motiveringen var att Danmark hade kolonier när kungen regerat. En video på aktionen spreds och rektorn fick nyligen sparken.

På Konstfack i Stockholm är det namnet på skolans samlingsplats och utställningslokal som skapar turbulens. Konstnärskollektivet Brown Island uppfattar namnet Vita havet som förtryckande och rasistiskt, kräver att det ändras och skrivs ut ur historien. Sedan något år utreder skolan och tillika myndigheten frågan.

Namnet tillkom i början av 1950-talet när skolan låg på Mäster Samuelsgatan. Högst upp i huset fanns en större lokal som emellanåt delades upp i mindre ateljéer med hjälp av masonitväggar. För att släppa in mer ljus revs väggarna och salen målades vit. Spontant kallades lokalen för Vita havet, inte minst som en republikansk blinkning till det största rummet i Kungliga slottet med samma namn.

Tillfälligheter skapade alltså namnet som levt vidare, har blivit en viktig del av Konstfacks historia och följt med när verksamheten flyttat till Valhallavägen och sedan till Telefonplan. Det är med andra ord inte knutet till en särskild plats utan traditionsbundet. Något namnbyte har heller aldrig varit aktuellt. Till nu.

Att diskutera vithetsnormen är självklart angeläget. Det finns maktstrukturer och tankefigurer som måste granskas och ifrågasättas. Men färgen i sig eller ordet som sådant är knappast rasistiskt eller normbejakande.

Färger är i hög grad sociala och kulturella konstruktioner som saknar inneboende mening. Att exempelvis rött representerar värme men även kärlek och radikalism kan inte avläsas i ett lackmustest. Betydelsen konstrueras utanför färgen, det vill säga i ett samhälleligt sammanhang som definierar och ger mening. Vit symboliserar ofta renhet, helighet och oskuld men har också använts för att beteckna kontrarevolutionärer. Ibland finns tydliga kopplingar till rasism, exempelvis vit makt. Ibland handlar det om konkreta beskrivningar. Snö är vit och det finns vita kylskåp. Ganska många till och med.

Huruvida man ska riva statyer och minnesmärken som associerar till rasism och kolonialism eller låta dem stå kvar som monument över en förfluten tankevärld och maktstruktur kan diskuteras. Namnet Vita havet på Konstfack saknar emellertid helt och hållet beröringsytor med rasism. I en föreställningsvärld där vit per automatik står för rasism spelar det dock ingen roll men kan få förödande konsekvenser. Betyder det att man inte kan drömma om en vit jul? Och vad gör vi med Beatles ”White album” och andra vita rum som rockgruppen Creams klassiker ”White room”? Raderar från låtlistan?

I identitetspolitiken har känslor företräde. Vi lever i ett samhälle där ”kränkt” blivit ett mantra och ängsligheten för att kränka banar väg för orimliga eftergifter. Vithet är minströdd mark. Men för att koppla ihop vithet med mer eller mindre dolda maktstrukturer måste det kunna relateras till rasistiska tänkesätt. När det gäller Vita havet är det inte möjligt ens med livlig fantasi.

Professor i designhistoria på Konstfack och kritiker Dagens Nyheter.