Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-03 18:59

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sara-martinsson-jag-missar-inte-den-klassiska-tyngdlyftningen-i-os/

KULTURDEBATT | KOMMENTAR

Sara Martinsson: Jag missar inte den klassiska tyngdlyftningen i OS

Laurel Hubbard från Nya Zeeland är det första öppna transatleten som deltar i OS.
Laurel Hubbard från Nya Zeeland är det första öppna transatleten som deltar i OS. Foto: Mark Schiefelbein/TT

Uppladdningen för tyngdlyftarna har kantats av makstrider och skandaler likt ett grekiskt drama. Sporten tycks vara genomdränkt av dopningspreparat och korruption, men hos utövarna finns en rå och vacker poesi.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

De olympiska spel som i dag invigs i Tokyo är märkliga, men för tyngdlyftningen kanske allra märkligast. Nog för att alla deltagande idrottare påverkas av de udda förutsättningar som är en femårig olympiad och tävlingar utan publik. Men för atleterna i den mest traditionsbärande av grenarna har uppladdningen varit absolut bisarr, kantad av förvecklingar och strider likt ett grekiskt drama.

Människor har tävlat mot varandra i vem som kan lyfta tyngst i alla tider. Tyngdlyftning fanns med redan vid de första olympiska spelen 1896 i Aten. Tävlingsgrenarna har sett olika ut genom åren. Men principen att lyfta tungt har kvarstått som den mest rena formen av kraftprov. Även om dagens grenar ryck och stöt är tekniska övningar som förfinats av den moderna idrottens professionalisering är essensen densamma. Den som lyfter tyngst vinner. I denna enkelhet finns sportens poesi.

Så titta noga när Patricia Strenius, den andra svenska kvinnan någonsin på det olympiska podiet, gör sina sex lyft i Tokyo. Det kan nämligen vara inte bara sista gången du ser en svensk tyngdlyftare tävla i olympiska spel, utan också sista chansen att se tyngdlyftning i OS över huvud taget. De senaste åren har en omfattande dopingskandal rullats upp, där flera av toppnamnen inom Internationella tyngdlyftningsförbundet (IWF) visat sig vara inblandade. Inte minst den mångårige generalsekreteraren Tamás Aján.

Tyngdlyftningen har förvisso alltid haft problem med fusk. När prestationshöjande preparat började utvecklas under efterkrigstiden provades dessa med framgång på just tyngdlyftare. Den amerikanske läkaren John Ziegler, ihågkommen av historien som ”dopingens fader”, stoppade piller i USA:s tyngdlyftningslag för att de skulle slå sovjeterna. Bakom järnridån hade testosteron redan börjat användas som mirakelkur. Men det var från den amerikanska tyngdlyftningen som dopingen spreds på bred front även i västvärlden.

Lika mycket som tyngdlyftningens övningar lärt andra idrotter att träna för styrka har tyngdlyftningens fuskare alltså lärt andra idrottare att dopa sig. Doping finns i den moderna versionen av sportens själva dna. Knyt detta samman med en utveckling där sporten förlorat både utövare och publik i liberala demokratier medan den behållit en relativt stark ställning i länder med auktoritära regimer och bilden blir ännu klarare. Fusket har, i mångt och mycket, hållit både idrotten och idrottarna vid liv.

Men nu ska det alltså vara över. Flera ledare inom IWF anklagas för att ha undvikit att testa mängder av medaljkandidater inför mästerskap. Generalsekreterare Aján ska ha förskingrat miljontals kronor, och blivit ännu rikare genom att utpressa nationella förbund. Dessa pengar ska han sedan bland annat ha använt för att muta röstande vid styrelseval. De som röstade på Aján fick stålar, och löften om att just deras nations lyftare skulle kunna fuska i fred.

Aján har nu lämnat sina uppdrag. Vice-presidenten för IWF Nicu Vlad har också avgått, liksom Europeiska tyngdlyftningsförbundets ordförande Hassan Akkus.

Internationella olympiska kommittén (IOK) har upprepade gånger hotat att kasta ut tyngdlyftningen från OS. Så sent som för bara några veckor sedan meddelade IOK-chefen Thomas Bach att tyngdlyftningen måste vidta åtgärder mot fusket om man ska vara välkommen till OS i Paris 2024. IOK är inte känt för att vara en sentimental organisation. 2013 strök man brottningen, också den en av de ursprungliga olympiska idrotterna. Den lyckades ändå klamra sig kvar, förvisso. Men signalerna är tydliga. Tyngdlyftningen kommer inte att skyddas bara för traditionens skull.

Att det också är i tyngdlyftning som OS-historiens första öppna transatlet, nyzeeländskan Laurel Hubbard, kommer att delta i Tokyo synliggör ytterligare splittringen som denna anrika idrott just nu upplever. I tyngdlyftningen speglas dragkampen mellan den demokratiska världens rena och inkluderande ideal och de auktoritära staternas drömmar om seger, ära och pengar. Det är hela den moderna idrottens mest brännande konflikt, förkroppsligad i den lilla människan som utför till synes omöjliga styrkeprov.

Så blir också idrott återigen mindre kultur, mer politik. Passa på att bevittna detta högoktaniga skådespel medan det ännu pågår.

Sara Martinsson är medarbetare i DN och aktuell med boken ”Knäböj – om kvinnor och styrketräning” (Weyler förlag).

Läs fler texter av Sara Martinsson

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt