Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-02 12:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/saregen-debutant-med-registrerande-stil/

BÖCKER | RECENSION

Säregen debutant med registrerande stil

Bild 1 av 2 Quynh Trans debuterar med ”Skugga och svalka”.
Foto: Kevin Chang
Bild 2 av 2

Quynh Trans roman ”Skugga och svalka” handlar om hur det går till när barn växer upp så där pö om pö som ju barn gör. Han litar på sin text, och det har han ofta skäl att göra. Nina Björk läser en debutant med gott självförtroende.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Jag tror att Quynh Trans debutroman ”Skugga och svalka” handlar om hur det går till när barn växer upp så där pö om pö som ju barn gör. Och om hur den familj som från början mest var som en klump börjar förgrena sig – ett barn går en väg, ett annat en annan och föräldern blir både övergiven och fri.

Jag tror. Men det är svårt att säga. Det här är en synnerligen icke-hierarkisk roman, där en till synes obetydlig händelse kan få breda ut sig länge och en dramatisk passera i ett kort stycke.

Vi får följa två bröder och deras ensamstående mor, invandrade från Vietnam och komna till staden Jakobstad i Österbotten i Finland. I korta kapitel berättar lillebrodern i jagform om vardagslivet i lägenheten, hur de tre familjemedlemmarna rör sig kring varandra och i staden och vad som händer mellan dem.

Han blickar tillbaka på den första sommaren i det nya landet, då något som ter sig avgörande hände: storebrodern och mamman lämnar honom hos en bekant och ger sig ut på bärplockning i skogen, i hopp om en framgångsrik försäljning på stadens torg. Han som var för liten för att följa med får skapa sin egen historia om händelserna i skogen och av det verkar han bli författare. Nutidsplanet interfolieras i alla fall med denna skogsberättelse, där jagformen försvinner och en allvetande berättare i stället framträder.

I övrigt har romanen en strikt registrerande stil. Tran överlåter åt läsaren att göra vad hen vill med det hen läser; det finns inga anvisningar, inga tydliga budskap och det förekommer nästan inga ord för att beskriva känslor. Det tyder på gott självförtroende hos denne debutant. Han litar på sin text, och det har han ofta skäl att göra.

Som när lillebrodern berättar om hur hans storebror Hieu och hans flickvän Laura rör vid varandra i köket, i väntan på att tevattnet ska koka upp: ”De stod helt stilla, blundande, som något slags förberedelse. Och så – utdraget, mycket långsamt, i det närmaste orörligt, sänkte hon sitt ansikte i hans nacke som i ett vattenfyllt handfat”. Och i nästa stycke står på en ensam rad ”Laura!”. Och i nästa: ”Det gick inte att samla sig”. Det räcker med de få orden för att köksscenen ska glimra.

Eller när berättaren blir en som studerar. När han förstår att han kan det och att han därför skiljer ut sig från mamman och brodern: ”Att verkligen studera var någonting Má och Hieu aldrig skulle förstå sig på”.

Berättaren sitter i vardagsrummet med sina böcker och har lämnat dörren öppen så att brodern kan se honom. ”Då och då sträckte jag på mig ytterligare. Fingrarnas fina leder. Överarmarna, nacken, ryggens nerver, allt skulle mjukas upp i en enda rörelse. Han skulle inte kunna stå ut”. Vilket ovanligt sätt att skildra upptäckten av ens intellekt – genom en annans blick på den studerande kroppen!

Berättaren beslutar sig för att sluta med fotbollen, ”han var ämnad för något större”. Onekligen en traditionell uppfattning om högt och lågt. Men ändå fortsätter han att minnas sin fotbollstid som verkligt stor – inte för hans individuella prestationer så mycket som för vad några människor som förstår varandra kan åstadkomma på en plan.

Det finns något oskyldigt över den här romanen. En naivitet. En icke-dömande och icke-värderande blick. Bara en ung person som, ofta underfundigt, försöker förstå världen och människorna han har hamnat i och med.

Men här finns också utfyllnad och transportsträckor, då det känns som om Tran har fått, eller tagit sig, en uppgift: ”Skriv en roman!” och sen kommit på att ”någonting måste det ju stå i en roman”. Och då kan det stå ointressanta saker som jag inte förstår poängen med.

Det gör att läsningen blir som en vågrörelse, ibland krävs min koncentration och inlevelseförmåga, ibland blir jag distanserad och översiktsläsande. Men någonting säreget har han absolut, denne Quynh Tran.

Läs fler texter av Nina Björk och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt