Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-31 09:18

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/scenrecension-en-karlekssaga-som-far-kampa-for-att-lyfta/

Scenrecensioner

Scenrecension: En kärlekssaga som får kämpa för att lyfta

Åsa Forsblad Morisse, Linda Kulle och Lolo Elwin på Uppsala Stadsteater.
Åsa Forsblad Morisse, Linda Kulle och Lolo Elwin på Uppsala Stadsteater. Foto: Uppsala stadsteater

När Märta Tikkanens moderna klassiker ”Århundradets kärlekssaga” sätts upp på Uppsala stadsteater står kvinnors lust att sitta vid skrivbordet i centrum. Maina Arvas ser en föreställning som har svårt att bränna till.

Först hörs bara raspet av penna mot papper och knattret från skrivmaskinen. Ljudet av skrivande tar sig ut från insidan av det ljusrosa draperi som omringar scenen på alla sidor. När tyget så dras bort från fjärde väggen mot salongen och släpper in publiken i scenrummet ser vi att det är ett hem. Tre skrivbord (tre? ja, vi återkommer till det) står med benen mitt i den virvlande vardagen. Stövlar, kaffetermosar, dammsugare, hink, en tvätthög med omaka strumpor, ett torkställ fullt med disk. Plastpåsar med flaskor.

Gardinerna och kostymerna går i en palett av blekrosa, korall, gammalrosa, djupt rostrött. Kombinationen av rosenfärgerna och det svällande stöket är som en scenografisk illustration av de inledande raderna i den troligtvis mest citerade dikten i ”Århundradets kärlekssaga”. ”Behåll dina rosor / duka av bordet i stället”, skrev författaren Märta Tikkanen i boken som 1978 gjorde att hon nådde ut till allt bredare läsarlager.

Diktsamlingen brukar bland annat beskrivas som en del av den litterära dialogen mellan henne och maken Henrik Tikkanen. Som om de kommunicerade bättre genom att skriva självbiografiska böcker om varandra än genom att prata privat. Titeln lånar hans beskrivning av deras relation och använder den på en gång ironiskt och uppriktigt menat. Porträttet av honom är skoningslöst: självupptagenhet, alkoholism, otrohet, våld. Bokens jag är en kvinna som längtar efter att bli sedd och att gå i bredd. Och att skriva.

Boken har ofta satts upp som monolog, nu förstärks dess air av samtal med kvinnor i alla tider genom att rösten delas upp på Linda Kulle, Åsa Forsblad Morisse och Lolo Elwin

Den ständiga lusten efter skrivbordstid genomsyrar texten. De tre skrivborden på scenen är kanske ett till Tikkanen, ett till hennes mamma och ett till hennes mormor? Scenografen Linn Henriksson Strååt har låtit sakerna som belamrar hemmet vara från olika tidsepoker, antyda tre generationer. Men det handlar också om att regissören Hedvig Claessons dramatisering är för tre skådespelare. Boken har ofta satts upp som monolog, nu förstärks dess air av samtal med kvinnor i alla tider genom att rösten delas upp på Linda Kulle, Åsa Forsblad Morisse och Lolo Elwin.

Det är ett förtydligande grepp, som både pekar på det feministiska ärendet och borde fungera väl med strukturen av diktfragment. Ändå får föreställningen kämpa med att lyfta, åtminstone i första akten. Det är som om något saknas, tänk exempelvis en poetisk dansteaterföreställning à la Birgitta Egerbladh – men utan dans. Bitvis blir det väl mycket en scenisk läsning av en diktsvit. Vackert, njutbart, galghumoristiskt, men väl vördnadsfullt och utan att riktigt bränna som gestaltning.

Andra akten landar mer, och musiken hjälper till. Sångnumren som ensemblen brister ut i, på piano, fiol, dragspel eller kaffeburk, tillför mer än att de är välfunna i sammanhanget (från Raimonds Pauls ”Millioner rosor” till Frida Hyvönens ”Champagnetango”). De målar ett ytterligare lager av systerskap: kvinnorna ordnar med sladdar och komp, räknar in och stödjer varandra med blickarna. Även själva sången adderar gestaltning, styrkan i magstödet eller skörheten i en röst som spricker.

Det rosa draperiet dras under föreställningens gång isär i allt större glipor kring scengolvet. I slutet öppnas plötsligt en del av den svarta fonden bakom, och visar en väg ut.

Läs fler scenrecensioner av Maina Arvas

Ämnen i artikeln

Uppsala

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt