Seinabo Sey: ”För första gången skriver jag om kärlek jag faktiskt har upplevt”

Seinabo Sey är inte rädd så ofta, och det är inte bra har hon kommit på.

– Ibland måste man vara rädd, för ibland är det farligt på riktigt.

Insikten kom efter att hon börjat hänga med en kille i Gambia, som hon kände sedan tidigare. I början var allt perfekt. Han gav komplimanger, sade alla de rätta sakerna. Körde henne överallt. Sedan började misstänksamheten. Varför hade hon tagit en taxi hem själv den där gången?

Hon, som först hade sett det hela som en fling, en kul grej på semestern, blev tröttare och långsammare och dröjde sig kvar. Månader gick. Till slut började till och med hennes psykolog att sms:a henne om att hon måste ta sig hem.

Hemma i Sverige började hon förstå vad hon varit med om. I låten ”42”, som handlar om händelsen, sjunger hon:

42 times to knock me down

I gave you 42, 42

I gave you 42 rounds

2 times you knocked me down

I gave you 42, 42

– Det blev inte fysiskt farligt, men det var absolut psykiskt farligt.

Vem blir du då?

– Jag har alltid haft en tro på att jag kan lugna ner alla situationer genom att vara lugn själv. Men jag har insett att jag dissocierar, zonar ut. På ett sätt var jag hela tiden medveten om allt konstigt som hände, men jag trodde länge att jag kunde hantera det, säger hon.

– I själva verket är jag en kort, liten kvinna som hade haft svårt att försvara mig om … ja, men våld existerar ju. Och jag har inte reflekterat över det förut. Jag har haft en idé om att jag har haft kontroll och kan lösa alla situationer.

Vi har slagit oss ner vid ett bord på Lilla Essingen med utsikt över Mälaren som glittrar. Det är uteserveringsväder, kanske årets första riktiga. Seinabo Sey har bytt om till strassprydda jeans efter förmiddagens DN-fotografering, men har kvar håret i en stram knut. Efter lunch väntar ytterligare ett klädbyte innan kvällens Grammisgala, där hon det här året ”bara ska kolla” på syrran Ammie Bramme Sey som håller i galan och kompisen Stor som uppträder.

När hon ögnat igenom menyn sänker hon rösten och berättar hur händelsen i Gambia ledde till att hon provade traumaterapi, EMDR, för första gången.

– Två gånger bara, men det hjälpte väldigt mycket. Jag insåg att jag befunnit mig i vissa situationer genom livet som har varit farliga för mig, där jag reagerat genom att bli väldigt lugn. Det är faktiskt samma känsla som jag har precis innan jag går upp på scen i bland, jag dissocierar för att våga vissa grejer som är läskiga.

Senaste decenniet har Seinabo Sey blivit en så självklar del av det svenska musiklivet att det nästan känns som att hon alltid har funnits där. Redan vid debutsingeln ”Younger” som släpptes 2013, och som fick internationell snurr efter att producenten Kygo remixat den, fanns den där pondusen och stjärnkvaliteten. Den har tagit henne till Glastonbury, Globen och Conan O’Brien. Hon har sjungit för Barack Obama och turnerat med Lauryn Hill.

Samma år som hon slog igenom – hon var 23 år – dog hennes pappa, vilket hon har berättat om i intervjuer. Hon grät i turnébussar och begravde sig i arbete.

– Jag lärde mig tidigt i livet att inte låta mig påverkas. Jag kan inte ställa in, jag kan inte inte dyka upp. Men när jag lyssnar på mina äldre låtar nu så hör jag ju hur ledsen jag var. Jag pressar ur mig sången. Och texterna är så sorgliga! De flesta är förtvivlade och problematiserande. Det var så jag tänkte och mådde då, jag grubblade mycket.

Jag träffar en Seinabo Sey som har blivit äldre. Trots att schemat är tajt tar hon tid på sig att reflektera, och pratar ofta i termer om då jämfört med nu. De senaste åren, inte minst under pandemin, har livet kommit i kapp, berättar hon. I dag har hon insett att den enorma tröttheten hon kände då var utbrändhet. Och det onda i kroppen: en kronisk smärtsjukdom.

– Jag har varit bra på att ignorera min smärta, jag har inte varit så petig tidigare. Om jag hade ont brydde jag mig inte om att kolla upp det. Nu har jag börjat tänka mer holistiskt på hela grejen. Efter att ha börjat i terapi och gjort en del andra grejer för att lugna ner nervsystemet, så där på ett grundligt plan, så försvann det. Det är faktiskt helt otroligt.

Samtalen i terapin har kretsat runt gränssättning på olika sätt, berättar hon. Om att säga nej till saker utan att få skuldkänslor.

– Skuldkänslor kunde äta upp mitt liv förut, jag kände ofta att jag hade gjort fel, gjort folk besvikna eller inte ställt upp tillräckligt för att förtjäna det som hände mig. I dag tycker jag om mig själv så pass mycket att jag kan bestämma mig för att ”det här är vad ni får, och det får vara tillräckligt intressant”.

Hon tänker efter:

– Att säga nej är min nya favoritgrej. När någonting känns off och konstigt, när jag får känslan av att folk inte förstår mig eller att jag inte förstår dem, har jag börjat adressera det på ett mycket rakare och bättre sätt än tidigare.

Lunchpersonalen kommer och hon frågar vad de rekommenderar: ”Gösen med chimmichurri är magisk.” Seinabo Sey beställer lammbog. Bubbelvatten och kaffe före maten.

– Ålder är en jävla gåva, utbrister hon. Tänk att man automatiskt blir bättre på något när man har gjort det längre tid. Man kan bli bättre på att sjunga, skriva och kommunicera bara genom att tid passerar.

Den 26 maj släpper Seinabo Sey albumet ”The one after me”, hennes första på fem år. Sökandet efter den rätta ljudbilden har varit omständligt och kantat av återvändsgränder. Så sent om förra året bröt hon samarbetet med den person som egentligen skulle producera hela albumet eftersom de ville åt olika håll musikaliskt, och fick leta vidare. Resultatet är en skiva som jämfört med hennes första två album är mjukare i kanterna, souligare och med färre musikaliska statements. Och där vänner och bekanta sjungit in körer på nästan varenda låt – såväl som lillasystern Seidato Sey.

Så fort den tio år yngre systern kommer på tal, och det gör hon flera gånger, skiner Seinabo Sey upp. Det visar sig att de varit sambos senaste halvåret i hennes etta på Mariaberget.

– Hon är min favoritmänniska, min bästa vän på hela jorden. Det är så häftigt att se ens lilla syster växa upp och bli stor, jag slås av hur rolig och well-grounded hon är. Det är som att jag är kär i min lillasyster!

Låten de sjungit in tillsammans heter ”Heavy”. Seinabo Sey berättar att hon under hela arbetet med skivan fokuserat på – och till stor del lyckats – att inte skriva ”depplåtar som förr”, men att hon ändå föll dit på ”Heavy”.

– I efterhand kan jag tycka att det är symboliskt fint att hon stöttar upp på just den låten, eftersom hon gjort det så mycket i verkligheten.

Vad handlar skivan om?

– Kärleksrelationer.

Svaret kommer blixtsnabbt. Och efter en tankepaus:

– Ja, nej, allt gör verkligen det, haha. Varenda låt.

Under arbetet med nya skivan hade hon sitt livs första längre förhållande, vilket präglat texterna. Tidigare när hon skrivit om kärlek har det alltid varit på ett teoretiskt plan, berättar hon.

– Det har varit något jag längtat efter och haft en idé om hur det ska vara. Den här gången är första gången jag skriver om kärlek jag faktiskt har upplevt, landat i och läkt från.

I en intervju i Skavlan 2021 lyser hon när hon berättar om pojkvännen och beskriver det som ett ”mirakel” att hon är ihop med någon. ”Han tycker om mig för den jag är”, säger hon i programmet.

– Jag blev dumpad dagen efter den jävla intervjun, skrattar hon:

– Men det var okej. Han var en bra första person att öva på. Han var väldigt snäll. Jag valde åtminstone inte en av de farliga killarna att bli ihop med.

Hur ser du på kärlek nu, efter att ha varit igenom det?

– Jag var ganska besatt av kärlek tidigare, nu har jag väl blivit lite mer krass. Det har blivit lite avmystifierat. Jag inser ju att det är hårt arbete … Jag kan känna att jag nog ska vara singel jävligt länge nu.

Känns det så?

– Så här, jag skulle kunna känna mig bekväm i att vara singel. Jag inser att det inte låter så kul, men det känns … okej. Jag har fått högre krav. Och så som takten hittills sett ut för mig när jag träffar killar, så misstänker jag att det lär ta ett tag …

Jakten på den rätta ljudbilden till albumet ledde henne också in på ett nytt spår. På nya singeln ”Yes”, som gästas av artisten Namasenda, hörs en glad fiolpolska som skulle kunna vara saxad ur Kalle Moraeus repertoar. På en serie bilder, fotograferade av konstnären Arvida Byström och publicerade i tidningen W Magazine inför skivsläppet, ville hon lajva ”en Barbiedocka i en fäbodstuga”, berättar hon, och poserar med dalahäst och midsommarstång.

Jag läste i en pressrelease från ditt skivbolag att du alltid har gillat svensk folkmusik. Berätta, när hittade du den?

– Jag gillar folkmusik, sedan vet jag inte om jag varit så besatt av just svensk folkmusik. Men jag gillar alla varianter av stråkar och sådan där vevlira, tror jag att det heter. Det var min producent som spelade upp det för mig och jag tyckte att mötet med r'n'b kändes spännande.

Hon tar upp telefonen och visar upp en bild på en vevlira, men vi funderar båda på om det egentligen är en nyckelharpa.

– Ärligt talat, skit i den där pressreleasen, den tar i. Jag kan inte svara på när jag hittade folkmusiken, jag har inte hittat folkmusiken. Jag gillar svensk natur. Det solitära, ensamma och vackra i sådana miljöer. Det är en stor kontrast till myllret i Gambia. Jag ville fånga båda stämningarna i min musik.

Vad var det med kombinationen svensk folkmusik och r’n’b som kändes intressant?

– Det är väl för att det lät som mig, svarar hon kort.

– Svensk och svart. Vit och svart.

Glada fioler och dalahästar är ju övertydliga symboler, kanske också än mer laddade nu, det är därför jag frågar.

Seinabo Sey suckar ljudligt.

– Det är klart att jag vet det. Samtidigt, jag är ju svensk, jag har också firat midsommar och ätit sill och potatis. Om det blir sensation för att jag står framför en dalahäst så kanske de som sensationaliserar får fundera på varför.

Kniven skär skarpt i tallriken.

Seinabo Sey hatar att prata politik, säger hon. Ändå har hon hamnat i situationer där hon behövt göra det. Det började på Grammisgalan för sju år sedan. Efter det uppmärksammade framträdandet, där hon avslutade hela galan flankerad av ett hundratal svarta kvinnor i matchande svarta kläder, ville journalisterna inte sluta ställa frågor. Seinabo Sey vägrade, tyckte att framträdandet talade för sig självt.

– Min aktivism har varit ganska lugn, jag har aldrig varit arg men är väldigt bestämd i min åsikt och manifesterar det genom att vara den person jag är, hellre än att prata om det, och så vill jag att det ska förbli. Jag har extremt stor respekt för dem som gör det men jag tycker inte att det är min uppgift. Mitt jobb är att skapa sådant som lämnar rum för fantasi och väcker känslor.

Vad tänker du om framträdandet i dag?

– Jag tittade faktiskt på det nyligen och kände: ja, det där var ju a whole statement. Men då kändes det inte så märkvärdigt.

Tidsandan då, 2016, var en annan. Beyoncés ”Lemonade” och hennes ställningstaganden för Black lives matter präglade musiklandskapet och många artister manifesterade mot Donald Trump. Året efter briserade metoo.

– Det var mer medial uppmärksamhet kring rasism i Sverige på den tiden, eftersom det brann i USA. Det är intressant i sig, att det är först när det brinner i USA som vi kan prata om svartas rättigheter, även om svarta på de allra flesta ställen runt om i världen har det sämre ställt, säger hon.

– Nu har allt mattats av, men egentligen har ingenting förändrats. I dag skriver rappare om sin verklighet i förorterna men eftersom det är förpackat på ett annat sätt än vad som är tydligt för västerlänningar så landar liksom fokus på vapen och diamanter. När det egentligen är supertydliga berättelser inifrån ett förtryck.

Jag upplever nog att det finns en antirasistisk och feministisk backlash, parallellt med att SD får allt större inflytande.

– Tack för påminnelsen, jag lyckades glömma det för en sekund. Och det är därför jag måste flytta till Gambia, haha, jag orkar fan inte vara här, jag blir för stressad av det här samhället, säger hon och ser genuint plågad ut.

De senaste åren har Seinabo Sey delat tiden ungefär lika mellan Sverige och Gambia, där flera av hennes fastrar bor. Ibland bor hon på hotell, andra gånger hos sin pappas bror som hon bodde hos tre månader i våras. Hon talar flytande wolof och säger att det framför allt är hur människor pratar med varandra där som gör att hon gång på gång åker dit.

– Det finns en kultur av att kommunicera, ett sätt att prata som är poetiskt, metaforiskt och centrerat kring visdom, även i enkla vardagssamtal. När min pappa fortfarande levde hade jag tillgång till ett sådant samtal i Sverige, men nu behöver jag leta upp det aktivt. Det är viktigt för mig när jag funderar på vad jag ska skriva låtar om, jag samlar på mig formuleringar, säger hon.

– Där kan en gubbe som sitter i affären plötsligt slänga ur sig det smartaste du någonsin har hört – och det roligaste! Det finns en nivå av humor runt de här ämnena som är väldigt frigörande.

Seinabo Sey tar upp telefonen, ser alla missade samtal och inser vad klockan är. Innan vi skiljs åt säger hon, med Grammis i bakhuvudet:

– Man kan hjälpa människor på många olika sätt. Jag vet att folk blev hjälpta av mitt framträdande då. Den här gången gör jag det på ett annat sätt. Kanske kommer jag tillbaka till att jag vill prata mer klarspråk senare i min karriär. Nu vill jag mer bidra med vila.

Läs fler av DN Kulturs helgintervjuer