Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-12-06 20:23

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/silverview-ar-masterligt-avslut-pa-john-le-carres-forfattarskap/

BÖCKER | RECENSION

”Silverview” är mästerligt avslut på John le Carrés författarskap

”Silverview” blev den sista av John le Carrés 26 romaner.
”Silverview” blev den sista av John le Carrés 26 romaner. Foto: Mark Earthy

I postumt utgivna ”Silverview” myllrar det av avhoppare och hårt arbetande EU-migranter. Romanen sätter punkt för ett författarskap som bättre än något annat visar hur vi hamnade här – med en terrorlagstiftning som trumfar all rättssäkerhet och ett Mellanöstern i spillror, skriver Margit Richert.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Dom ska fällas över död man, bokslut göras över ett författarskap. John le Carré lämnade oss med en sista roman – enligt sonens efterord skrevs ”Silverview” strax efter romanen ”En känslig sanning” som publicerades 2013, men blev liggande. Gammal skåpmat med andra ord? Ett sista försök att prångla pengar ur ett författarskap som spände över femtio år – från det kalla kriget, via historiens slut, vidare till postkolonialismens nylilla England, på drift med rivna segel över globaliseringens stormiga hav?

Vid en första anblick är det så lätt att inbilla sig marknadskrafternas triumf. Boken är tämligen tunn, och förlaget verkar ha hastat fram utgivningen för att datumet ska ligga så nära den engelskspråkiga som praktiskt är möjligt. Det märks om inte annat på den välmeriterade Hans-Jacob Nilssons översättning. Ofta ligger kommateringen för nära den engelska, och nästan lika ofta är meningarna omvandlade till orytmiska sjok. Flera ordval är så märkliga – och syftningsfelen så slarviga – att jag till slut ger upp och parallelläser den svenska översättningen med originalet.

Ändå är det med stor behållning jag säger adjö. ”Silverview” är klassisk le Carré, och en värdig avslutning på ett författarskap som blev så framgångsrikt att romanerna satte sin prägel på de säkerhetstjänster som de beskrev. Med vemodig hyperrealism avslöjade le Carré en värld som inte fick skildras – precisionen måste ha varit oemotståndlig, hur mycket det än gruffades inifrån leden. För riktigt spioneri är rörigt. Alltför ofta går det åt helvete utan att de inblandade riktigt förstår varför. Avslut är ovanliga, och sällan så vackert skildrade som i fiktionen.

I ”Silverview” befinner vi oss i en sydostlig kuststad, där en tidigare framgångsrik affärsman försöker slå sig till ro efter att ha hoppat av Londons ekorrhjul. Han driver bokhandel, utan märkbar framgång, och blir snart indragen i en mystisk äldre mans förehavanden, samtidigt som en oerhört engelsk spionchef får nys om en dubbelagent som, tja … kan man sin le Carré vet man tidigt hur korten kommer att spelas.

Men det var sällan för sina rafflande upplösningar som le Carré blev så läst. Tvärtom låg lockelsen i att man redan från första meningen obönhörligt rörde sig mot slutet: spelet var riggat, hjältarna trasiga och skurkarna människor. Alla gjorde så gott de kunde i en omöjlig värld, och precis som i verkligheten räckte det aldrig till.

I efterordet framför sonen Nick Cornwell teorin att ”Silverview” lämnades opublicerad för att den talar illa om säkerhetstjänstens själva moraliska grundvalar.
I efterordet framför sonen Nick Cornwell teorin att ”Silverview” lämnades opublicerad för att den talar illa om säkerhetstjänstens själva moraliska grundvalar.

Ondskan som kraft var ansiktslös, abstrakt men högst påtaglig i sina konsekvenser. Den utgjordes av statsapparater – eller, i senare böcker, multinationella företag, vapenindustrin, kriget mot terrorn. Samhällskritiken, som le Carré ofta har beskällts för, var inbyggd från första stund.

I ”Silverview” möter vi ett förändrat England. Östeuropa befinner sig inte längre på andra sidan järnridån, utan – helt lagligt – på civilisationens fasta mark. Här myllrar det av både avhoppare och hårt arbetande EU-migranter. Trots att romanen skrevs före Brexit varslar den om det som komma skulle: en utbredd känsla av, och rädsla för, ett land på dekis. Chockvågorna över att inte längre vara världens mittpunkt svallar över sidorna.

En utdragen död och en nästan lika utdragen begravning är symptomatiskt nog romanens enda framåtrörelse. Resten består av bistra tillbakablickar mot det kalla krig som aldrig vanns annat än skenbart, och västvärldens moraliska haveri under Bosnienkriget blir det blodiga hjärta där svekets hullingar hakat tag. Det är enkelt och effektivt utfört.

Brottet som begåtts är le Carrés eget, förstår man snart. Någon har – under pseudonym – skrivit illa om säkerhetstjänstens härjningar: om Sykes-Picot-linjerna, om hur Irans revolution skapades av väst, om hur kriget mot terrorismen drivits på av ett Nato som sökt sin mening. Givetvis måste golaren rökas ut, kosta vad det kosta vill.

I sitt efterord framför sonen Nick Cornwell teorin att romanen lämnades opublicerad för att den talade illa om säkerhetstjänstens själva moraliska grundvalar. De inblandade vet ju inte längre vem eller vad maskineriet är till för, annat än sig självt.

Inget finns som motsäger detta – annat än att le Carré just inte gjorde annat än att göra upp med den värld han aldrig kunde lämna, och aldrig blev klar med. Faderssveket, rotlösheten, kärleken, de lögner vi drar inför oss själva och andra för att överleva – alla klassiska teman ryms på 270 luftiga sidor.

John le Carré dog 2020. ”Spionen som kom in från kylan” (1963) är en av hans mest lästa romaner.
John le Carré dog 2020. ”Spionen som kom in från kylan” (1963) är en av hans mest lästa romaner. Foto: Harry Borden

le Carré måste medvetet ha lämnat ”Silverview” som ett testamente, eller ett postskriptum. Manuset var i princip helt färdigt och blev också det enda som lämnades åt eftervärlden. Slutet är också ovanligt … hoppfullt? Den sista meningen stänger inte dörren, utan öppnar den – vi lämnas i känslan av att gå från begravningen, ut genom kyrkans tunga portar mot en vidöppet skir värld av både kärlek och förlåtelse. Allt, precis allt, står och väger i dessa sista ord.

Som avslutning på ett författarskap är det mästerligt utfört av en man som hela livet försökte, och i viss mån lyckades, gömma sig bakom sig själv. Det är inte cirkusens dammiga dimridåer som får sista ordet, utan det livslånga sökandet efter förlösning. Ett framviskat löfte om att få bli frälst från det onda. Från det förflutna.

Efter sig lämnar le Carré 26 romaner som skildrar den tid som inte har flytt, annat än ur det kollektiva minnet. För den som vill förstå hur vi i väst hamnade här – med en terrorlagstiftning som trumfar all rättssäkerhet och ett Mellanöstern i spillror – finns inget bättre skönlitterärt skrivet än le Carrés samlade verk. Med ”Silverview” tystnar musiken: inte med ett crescendo, men väl i en eftertänksam coda.

Läs mer:

Jan Eklund: John le Carré var för rolig att läsa för att få Nobelpriset

John le Carré: Storbritannien är på väg att bli ett motbjudande land

Läs fler bokrecension och fler texter av Margit Richert.

Ämnen i artikeln

Böcker
Deckare

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt