Sleaford Mods ilska har tilltagit

Så här långt in i Sleaford Mods konstnärskap handlar det mesta om dagsform. Nottinghams grinigaste gubbduos ursprungliga formel av elektronisk punk och Jason Williamsons dagboksanteckningar från ett raserat brittiskt imperium var dels väldigt enkel, dels har den visat sig vara ganska oföränderlig över tid, så man får verkligen närstudera ”UK grim” för att skilja den från något av de andra sentida Modsalbumen. Williamson och Andrew Kearns extremt höga produktionstakt gör också att inte ens ganska radikala förändringar framstår som särskilt stora eller omvälvande.

Med den utgångspunkten är ”UK grim” i hög utsträckning ”bara” ännu ett utmärkt album.

Williamsons ilska har givetvis tilltagit något i takt med att Torypartiet blivit alltmer xenofobiskt och populistiskt, men har i princip ändå varit konstant under femton års tid. Andrew Kearns beats fortsätter utvecklas i samma mörka technoriktning. Och Florence Shaw från Dry Cleaning dyker upp som handplockad duettpartner i ”Force 10 to Navarone”, precis som Amy Taylor gjorde på föregångaren ”Spare ribs”. Väldigt logiskt med tanke på att Shaw är en annan brittisk textförfattare som gillar sin Fish & Chips med extra mycket vinäger.

Så – man hamnar, som sagt, lätt i dagsformen. Då kan man konstatera att ”UK grim” har ett snäpp mindre självklara låtar än ”Spare ribs”. Men det handlar alltså om gradskillnader.

Bästa spår: ”I Claudius”

Läs fler skivrecensioner