Smittsam livsbejakelse i Jens Ohlins katastrofdrama ”Quasimodo”

Som om inte samtiden bjöd på tillräckligt apokalyptiska vibbar, spelas inte mindre än två föreställningar på temat i Göteborg. Här syns människan på olika sätt tackla livets ändlighet och sin egen undergång. På Stadsteaterns stora scen tampas Albert Camus vanmäktige kejsare Caligula mot tillvarons absurditet i ett långtråkigt idédrama. I andra ringhörnan står Folkteatern och Jens Ohlin, som uruppför ett nyskrivet, lättsamt, dialogburet katastrofdrama, där en disparat prästfamilj desperat försöker orientera sig i skuggan av en förestående kollaps. En föreställning som temat till trots genomsyras av en smittsam livsbejakelse, tack vare en samspelt ensemble som gestaltar hela det levande livets komplexitet.

Ohlins hävstång är Victor Hugos klassiker ”Ringaren i Notre Dame”, men som vanligt används den litterära förlagan mest som en förevändning och ett startskott för något nytt. Här ryms sakrala Britney Spears-hittar, blinkningar till Becketts Godot – och ett inlån av de kristna kardinalsynderna som utgör själva grunden för dramats persongalleri.

Kim Lantz spelar en naiv och älskvärd Quasimodo, utstyrd som den bergmanska Döden, i svart mask och slängkappa. Som prästfamiljens hittebarn är han ödmjukt tacksam för varje dag och utropar glada floskler: ”Gud är toppen. Två tummar upp!” Men ingenting får vara enkelt. På axelns puckel inhyser han en outvecklad tvillingbror, här snurrar en liten orolig kycklingarm och en vidrig munhåla som uttalar profetior om jordens undergång.

Tanken på den annalkande katastrofen sätter prästfamiljens liv och leverne i gungning och får deras syndapersonligheter att slå ut i full blom. Jonas Sjöqvist är underbar i rollen som den osäkra prästpappan i Robert Wells-frisyr, som hetsäter lammkorv och exploderar i ett punkigt uppror mot Gud. Sanna Hultman övertygar som den benhårda, asketiska modern som balanserar mellan skrämmande förtryck och missunnsamt avund. Lena B Nilssons tragikomiska, depraverade farmor köper minderåriga sexpartners och masturberar i sina vildaste stunder med en kvast. Hennes eget barnbarn agerar kopplare – Nina Haber förkroppsligar girigheten, som även färgar av sig på hennes moderskap. Barnet är en dålig investering i det egna jaget. Shada Sulhavs gravida tonårsdotter sliter sig loss från trossystemets skampåle i oförsonlig vrede, medan Malin Morgans storasyster väl fångar längtan efter vårt behov av enkla förklaringar. Hon försöker förtvivlat sätta ord på skeendet, men lättjan tar över och vi ombeds till slut att googla.

Här samsas och bryts lika många perspektiv som genom katedralens mosaikfönster i fonden. Hur framlever vi egentligen våra liv? Enligt regelboken eller som om varje dag vore den sista? Offrar vi vår nästa för att själva få leva? Under spelets smarta och roliga fernissa blir det tydligt att prästfamiljens kamp är vår.

Läs fler av DN:s scenrecensioner och fler texter av Isa Andersson.