Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-29 11:01

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sofi-oksanen-sluta-kalla-borsjtj-for-det-ryska-kokets-parla/

KULTURDEBATT

Sofi Oksanen: Sluta kalla borsjtj för det ryska kökets pärla

Den välbekanta borsjtjsoppan är ukrainsk, skriver Sofi Oksanen.
Den välbekanta borsjtjsoppan är ukrainsk, skriver Sofi Oksanen. Foto: Thomas Karlsson, Efrem Lukatsky/AP

Putin använder konsten som ett redskap för att naturalisera tidigare underlydande länder. Genom att kalla Gogol och Repin för ryska konstnärer bidrar även museer och institutioner i väst till Rysslands kulturella appropriering och kolonisationspolitik. Men vi måste inte följa den linjen, skriver författaren Sofi Oksanen i tredje och sista delen i en artikelserie för DN Kultur.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

När min azeriska vän flyttade till Finland från Azerbajdzjan gick hon med på att låta andra beskriva henne som ryska, det var enklast så. Alla kände till Sovjetunionen, men ingen hade hört om Azerbajdzjan, som på den tiden lydde under den röda fanan och inte var utmärkt på kartorna i våra skolböcker. Det är svårt att berätta om ett sådant land för utomstående. Min azeriska vän talade ryska och var därför självklart ”ryska”.

Min ukrainska väns morfar var som barn med om Holodomor, den politiskt motiverade och avsiktliga hungersnöden som ägde rum i början av 30-talet, i samband med Stalins försök att kväva den ukrainska nationella rörelsen. Han överlevde men övergick därefter till att tala ryska.

Flera decennier senare uppfostrades en annan av mina vänner på ryska eftersom det förbättrade framtidsutsikterna. När Ukraina på nytt blev självständigt övergick hon till att tala ukrainska.

Berättelser som dessa är inte alls ovanliga för människor som vuxit upp inom Sovjetunionens gränser. Assimilationen har pågått i århundraden och är påtaglig även i väst. Putins Ryssland befolkas av närmare 200 etniska grupper inom flera folkrepubliker. Men västerländska medier, beslutsfattare och medborgare talar fortfarande om dessa människor som en entitet, trots att man utan problem kan göra skillnad mellan engelsmän och australiensare.

Frågan är betydelsefull, då man genom att bunta ihop alla ryskspråkiga tjänar den östra grannens politik som har förverkligats genom förtryck av nationella kulturer och språk. På så sätt naturaliseras även sinnebilden av de intressesfärer som förknippas med moder Ryssland. När Putin i sina tal riktar sig till unga aktörer inom kulturområdet beklagar han att väst försöker cancellera den ”tusenåriga” ryska kulturen och införlivar även Ukraina i sitt rike. Men för tusen år sedan fanns ingen rysk kultur. Däremot fanns Kievrus, beläget i nuvarande Ukraina. Och 1713 lät Peter den Store döpa om Moskva till Storfurstendömet Ryssland och stal på så sätt namnet från Kievrus. Först då började man också sätta likhetstecken mellan Ryssland och Moskva, och ryssar och moskoviter, samtidigt som allt som förknippades med Ukraina marginaliserades.

Förryskningen genomfördes i såväl Tsarryssland som Sovjetunionen. Sovjetifieringen betydde i praktiken förryskning. Stalin förbjöd till och med en ukrainsk bokstav eftersom den inte ingick i det ryska språket. Kommunistpartiets teoretiker förstod väl att språket var tankens medel och försvagandet av nationalspråkens ställning blev därmed en viktig uppgift i hela unionen. En rysk identitet var homo sovieticus etniska utgångspunkt.

Ryssland fortsatte på den linje som Sovjetunionen stakat ut och utnyttjade sin kulturella maktposition för att driva Putins agenda.

Den ukrainskfödda författaren och dramatikern Nikolaj Gogol (1809-1852), porträtterad av Fjodor Bruni 1840.
Den ukrainskfödda författaren och dramatikern Nikolaj Gogol (1809-1852), porträtterad av Fjodor Bruni 1840. Foto: Album / Fine Art Images

Putins Ryssland har aldrig dolt det faktum att man använder både ministerier, diplomater och kultur i sitt informationskrig. Trots det ondgjorde man sig över mitt ställningstagande, när jag inte ville delta i Helsingfors bokmässa 2015 eftersom Ryssland var det årets temaland. De ryska samarbetspartnerna utgjordes till en början enbart av representanter för Rysslands regering och landets press- och mediecentrum. Enligt mässchefen såg jag spöken, trots att Krimhalvön vid det laget redan var belägrad och den östra grannens vana att låta mörda grävande journalister inte var någon hemlighet. Det var först efter påtryckningar i debatten som man beslöt sig för att även inkludera yttrandefrihetsorganisationen PEN som samarbetspartner.

Den ekonomiska situationen för ryska organisationer och östeuropeiska kultursamfund som inte tillhör den ryska staten har länge varit svag. Det geniala med den förverkligade landsmanspolitiken består i det faktum att Kreml inte ens behövt betala för sitt påverkansarbete i väst. Enbart i Finland har de landsmansorganisationer som driver Rysslands politik tilldelats miljontals euro i offentligt stöd. Den ukrainska filmfestivalen har däremot kämpat år ut och år in för sin fortlevnad. En gång har Helsingfors stad beviljat festivalen ekonomiskt stöd. Den fick 500 euro.

År 2022 känns allt det här absurt. Ändå avslöjar exemplen tydligt den rådande maktstrukturen mellan rysk och ukrainsk kultur, inte bara i Finland. När Ukrainas modiga svar på den ryska attacken i slutet av februari väckte världens sömngångare, antog Europa en ny linje. Väst vill inte längre finansiera Putins krigsgärningar eller hålla igång oligarkernas penningtvättmaskin, och i och med de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland började man också bryta andra band med den östra grannen. De ukrainska politikernas och diplomaternas rättframhet har hjälpt även andra att ändra språkbruk. Men det är inte tillräckligt.

Kulturområdet utgör ingen separat ö, utan är ett av Putins centrala medel med vars hjälp han naturaliserar de tidigare underlydande ländernas samhörighet med moderlandet. Därför måste också kultur- och konstområdet delta i avputiniseringen. Men det betyder inte att man inte kan älska Dostojevskij lika mycket som förut. Det finns ingen anledning att cancellera den ryska kulturen; ryska konstnärer som tidigare kritiserat tyranniet har förlorat sina arbetsmöjligheter i Ryssland och många har tvingats att lämna sitt hemland.

Att kapellmästaren Valerij Gergiev inte längre är välkommen att dirigera världen över är visserligen välkommet. Men Gergiev är ett påfallande exempel, ledaren för Marinskijteatern i Petersburg har under många år öppet varit Putins anhängare.

Den kulturella appropriering som utövas av Ryssland kräver däremot en vidare bearbetning utöver upphävandet av assimilationspolitikens följder.

Det är ingen enkel uppgift, för större delen av världen har deltagit i ett konstprojekt, i vilket kulturområdets strukturer har bekräftat Rysslands kolonialism. På liknande sätt deltog majoriteten av västländerna en gång i tiden i kolonialmakternas kulturpolitik. De åtgärder Ryssland använder sig av i dag är desamma. Västländernas gamla kolonier har gjort justeringar ifråga om sitt förflutna, därmed vet vi vad som krävs för att förverkliga avputiniseringen. Vi måste genomföra nedmonteringen utan hjälp av den stat som utövar förtrycket.

Trots att Nikolaj Gogol föddes i en ukrainskspråkig familj i Ukraina, omtalas han fortfarande som rysk och Wikipedia tycks vara av samma åsikt. Gogol skrev på ryska, han levde i en tid när skolundervisning på ukrainska var förbjuden. I likhet med andra författare behövde han stipendier som utfärdades av tsarväldet, men utan välvilja mot imperiet kunde han inte räkna med några. Som brukligt är för kolonialmakter, införlivar man gärna de mest begåvade i riket i den förhärskande kulturen, följaktligen betraktar Ryssland än i dag Gogol som en rysk författare. Det betyder inte att man utanför Ryssland måste följa samma linje.

Självporträtt i olja av konstnären Ilja Repin född i Charkiv 1844. Målningen finns på Tretjakovgalleriet Moskva.
Självporträtt i olja av konstnären Ilja Repin född i Charkiv 1844. Målningen finns på Tretjakovgalleriet Moskva. Foto: Wikiart/Public domain

Och hur är det med Ilja Repin? Hur många i väst uppfattar honom som en rysk konstnär? Repin föddes i Ukraina och ansåg själv att han kom från en kosack-polsk ulansläkt, men enligt Wikipedia var han rysk. När den största icke-ryska utställningen med Repins konst öppnade på museet Ateneum i Helsingfors 2021, förekom inte hans ukrainska bakgrund i presentationstexterna. Kopplingen mellan hans produktion och det ukrainska, liksom hans betydelse för hemlandet förblev osynliga. Jag skriver denna text i början av mars och på utställningens hemsidor finns fortfarande inga som helst hänvisningar till Ukraina. Däremot berättas att Repin är Rysslands mest kända konstmålare och att hans arbeten haft ”stor betydelse även för finländarnas uppfattning om ryskhetens väsen”. I den omfattande recensionen av utställningen i Helsingin Sanomat nämndes inte Ukraina över huvud taget.

Kulturell appropriering har under senare år förorsakat den ena debatten efter den andra. Dock inte gällande Repinutställningen. Från Ateneum fortsatte utställningen till Petit Palais i Paris. På museets hemsida har man åter utelämnat Repins ukrainska härkomst och han beskrivs som ”den ryska själens” målare. Här finns heller inga hänvisningar till Ukraina trots att landets kultur är starkt framträdande i Repins produktion, precis som hos Gogol. På så sätt deltar de västerländska konstmuseerna i Rysslands kolonisationspolitik och stärker det ryska narrativet där Ukrainas kulturhistoria inte är en självständig enhet.

Den kulturella approprieringen och assimilationspolitiken som utövas av Ryssland måste av väst bemötas med samma beslutsamhet som man använt gentemot motsvarande agerande av andra dominerande kulturer. Få anser det exempelvis lämpligt att kalla den irländska författaren James Joyce för engelsman, bara för att han skrev på engelska. Den ukrainska kulturen behandlas emellertid inte som den irländska eftersom Ryssland, till skillnad från Storbritannien, aldrig gått med på en rannsakningsprocess gällande det förflutna.

Men det sker trots allt förändringar till det bättre. I den angloamerikanska världen har man börjat stava till Kiev enligt ukrainsk transkribering och inte rysk, som man gjorde fram till självkänslans uppror 2014. Det är bara att fortsätta på samma sätt.

Härnäst kunde man sluta kalla borsjtjsoppan för det ryska kökets pärla.

Denna välbekanta soppa är ukrainsk. De första omnämnandena av borsjtjsoppan kan härledas till Kiev på 1500-talet. Enligt ukrainska legender bjöd kosackerna andra länders arméer på soppa när de färdades genom landet på sina fälttåg. Nu plundrar ryska soldater butiker och hem i Ukraina för att få mat. De sörplar säkert också i sig borsjtj, men den här gången öser inte ukrainarna upp den frivilligt åt dem.

Övers. från finska: Janina Orlov.

Läs mer:

Sofi Oksanen: Putin vill göra det ryska imperiet till ett globalt projekt

Sofi Oksanen: Det är dags att börja kalla ”vanliga ryssar” för putinister

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Ryssland

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt