Det måste vara svårt för internetgenerationen att förstå chocken när massakern på Himmelska fridens torg direktsändes inför världen den 4 juni 1989. Själv försökte jag tyda den satellitsända tv-bilden i en lägenhet på Manhattan: anblicken av pansarvagnar som attackerade obeväpnade studenter var overklig och brutal.

Minnet kommer tillbaka inför Ai Weiweis vita legotavla ”Tianan men” i hans stora retrospektiv på Albertina Modern i Wien (visas t o m 4/9 ). Tavlan är blank som tv-skärmen, sammanfogad av legobitar som skulle kunna representera varje enskild revoltör. Dekordetaljer i rött, orange och svart sipprar som blod på den vita ytan, som en kommentar till propagandaretorikens förljugna fernissa.

Den dubbeltydiga titeln på retrospektiven i Wien, ”In search of humanity”, syftar på den kinesiske dissidentens sökande under fyra decennier efter en humanism, som har blivit slagen i spillror. Men även ett existentiellt sökande efter Humanity – mänskligheten.

Utställningen börjar med Ais fotosvit från New York, där han tankade inspiration i 1980-talets popkonst och AIDS-protesterna i the Village. Från tiden då Ai lämnade oljemåleriet för funna objekt, härstammar den kommunistiska väskan genomborrad av ett paraply, ”Quintessential communist umbrella briefcase”, och skoinstallationerna byggda av konstnären som lagade sina skor redan som pojke.

Retrospektiven fångar Ai rastlösa jakt efter rätt verktyg och material. Troper lånade ur konsthistorien, från Duchamp, Warhol med flera, omstöpta till metaforer för makt och övergrepp. Massakern på Himmelska fridens torg blev en vändpunkt: pansarvagnarna representerade måltavlan för det uppsträckta finger som blivit Ais signatur. Hans ”fuck finger” finns förstås med, skulpterat som en amputerad arm i 45 graders vinkel – förgylld brons, i linje med Weiweis skruvat ironiska hållning.

Kinesisk myt och verklighet möts i den ringlande installationen i taket av grå och gröna ryggsäckar, ”Snake ceiling”, till minne av tusentals barn som miste livet vid jordbävningen i Sichuan 2008. De är placerade ovanför modeller i naturlig storlek av cellen där Ai tillbringade sitt fängelsestraff i Peking 2011. Draken återkommer på vaser i blåvitt Ming-porslin, prydda med scener från flyktingkrisen 2015. En gummijolle med flyktingar hotas av tsunamivågor à la Hokkaido, och av en eldsprutande drake, sinnebild för Kriget, Makten, Fort Europa.

En del format känns förutsägbara – och måste kanske vara det, för att budskapet ska nå fram. Som installationen ”Forever bicycles”; eller de neolitiska lerkärlen dekorerade med Coca Cola-loggan.

De skulpturala föremålen har en sinnlighet som berör på ett annat sätt än de konceptuella. Stora vattenmeloner i glänsande, grönt porslin; ett smakminne från Ais fattiga barndom i en underjordisk håla i Xinjiang, efter att hans far poeten och dissidenten Ai Qing förvisats under kulturrevolutionen med sin familj. Minnet har präglat Ai Wei Wei djupt.

Bland skulpturerna fastnar jag framför en replik av en stol som pappan fick med i exilen. En marmorstol, överdimensionerad som en kungatron, med ådror av kvarts glittrande i den släta marmorn. Okrossbar som konsten, ”forever”.

Läs mer: Ai Weiwei invigde skulptur i Stockholm