Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-19 04:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/sorgens-forlamande-och-forlosande-former-pa-bonniers-konsthall/

Konstrecensioner

Sorgens förlamande och förlösande former på Bonniers konsthall

Bild 1 av 9 Nadine Byrnes installation ”Sorgearbete” på Bonniers konsthall
Foto: Jean-Baptiste Béranger
Bild 2 av 9 Nadine Byrne, stillbild ur videoverket ”Sorgearbete”
Foto: Nadine Byrne
Bild 3 av 9 Nadine Byrne, stillbild från videoinstallationen ”Sorgearbete”
Foto: Nadine Byrne
Bild 4 av 9 Lena Cronqvist, ”Framkallning”, 2001
Foto: Per-Erik Adamsson
Bild 5 av 9 Berit Lindfeldt, ”Bröstbygge”, 1986.
Foto: Berit Lindfeldt
Bild 6 av 9 Berit Lindfeldt, ”Golv”, 1985.
Foto: Lisbet Ahnoff
Bild 7 av 9 Alejandro Cesarco, stillbild ur ”Present memory”
Foto: Alejandro Cesarco
Bild 8 av 9 Felix Gonzalez-Torres, ”Untitled (Orpheus, twice)”.
Foto: Jean-Baptiste Beranger
Bild 9 av 9 Jonas Dahlberg, stillbild ur videoinstallationen ”Music Box”.
Foto: Jean-Baptiste Béranger

I Bonniers konsthalls höstsatsning ”Sorgearbete” bearbetas förluster av närstående. Birgitta Rubin ser en starkt rörande utställning, som även lyckas gestalta sorgens kroppsliga uttryck.

Sorg och saknad har varit en dominerande känsla under det senaste halvårets coronakatastrof, med abstrakta skräckrapporter om miljoner döda parat med konkreta, enskilda förluster av nära och kära. Grupputställningen ”Sorgearbete” på Bonniers konsthall planerades långt före pandemin men landar nu precis rätt i tiden, med målet att bli en plats där ”vi tillsammans kan tala om sorg”.

Det har konsthallen goda chanser att lyckas med. Själv har jag inga närstående som ryckts bort i covid-19 men mina föräldrars frånfälle ligger ännu så nära i tid att den där tyngden över bröstet och klumpen i magen gör sig påmind gång på gång i salarna.

Det handlar om handhavande av sorg och identifikation med det sorgearbete som konstnärerna gestaltar; i uttalade ord, mer flytande sinnesstämningar och framför allt fysiska gestaltningar av hur förluster och frånvaro känns i kroppen. Klokt nog är hängningen luftig och erbjuder andrum i mötet med verkens genomgående höga densitet.

Lena Cronqvists målningar ”Vita ark”, ”Pietà” och ”Tomma ark” från 2001
Lena Cronqvists målningar ”Vita ark”, ”Pietà” och ”Tomma ark” från 2001 Foto: Jean-Baptiste Béranger

Mest känd är Lena Cronqvists svit ”Vita ark”, fyra målningar med starkt känslotryck tillkomna efter Göran Tunströms bortgång. Här håller hon maken som ett lindebarn i famnen och står med tomma pappersark och schematiska möbler framför sig. I den avslutande målningen ”Framkallning” syns hans siluett i två kistliknande former, vilande på vita ark. Hon håller en omålad duk alternativt ett lock i händerna, förmodligen för att såväl gömma som framkalla minnesbilder, med en svävande dubbelskugga i bakgrunden.

Talesättet att en bild säger mer än tusen ord har sällan varit mer sant.

Men den som får störst utrymme på utställningen är den yngsta konstnären, Nadine Byrne, född 1985. Hon står för titelverket ”Sorgearbete” – en trekanalig videoinstallation med fyra anslutande skulpturer. Byrne har tidigare mest uppmärksammats för sin del i elektronmusikduon Ectoplasm Girls (tillsammans med systern Tanya) och för sina audiovisuella performancer med egenkomponerad musik. Här är ljudbilden ett mjukt molande, stämningsskapande filter.

Nadine Byrnes multidisciplinära skapande har överlag handlat om minne, saknad och tomrum. Men här uttrycker hon förlusten av en mamma mer omedelbart, genom filmade intervjuer och workshoppar med andra kvinnliga konstnärer som delar denna erfarenhet. Verket går i närkamp med vad sorg är och hur den påverkar livet och skapandet, med nakna vittnesmål varvat med bilder av en symbolisk roddtur på floden Styx, av mödrarnas bleknade ansikten och ett kollektivt återskapande av en moderskropp.

Videoloopens dryga halvtimme är en sårig berättelse men på något sätt ändå förlösande. En kvinna beskriver sorgen efter modern som yrsel, eftersom hon glömde att andas, medan en annan liknar den vid tinnitus, genomskärande men med varierande styrka. Här finns också hågkomsten av en stöttande klapp och framför allt gemenskapen med andra moderlösa. I en av de vackraste scenerna binds kvinnorna samman med ett svart sorgband, som träs genom hålen i deras klänningar – i hjärttrakten.

Byrne har själv sytt dräkterna, som återkommer i två skulpturer. Flertalet detaljer i skulpturerna går igen i filmerna och kopplar känsligt samman installationen.

Skulpturer av Berit Lindfeldt på Bonniers konsthall
Skulpturer av Berit Lindfeldt på Bonniers konsthall Foto: Jean-Baptiste Beranger

Även skulptören Berit Lindfeldt förtjänar stor uppmärksamhet. Hon har nyligen hyllats för en soloutställning på Konstakademien som bearbetade förlusten av en mor, en bror och ett barndomshem, medan hon här är representerad med äldre verk tillkomna efter sonens död.

Det är skulpturer som drabbar direkt. Lindfeldt lyckades materialisera den förlamande smärtan, formad av lera, vax och metallplåtar, grovt hoptråcklat med järntråd. Det är en bröstkorg med mörka håligheter, det är golv som spricker under fötterna, skelettartade puppor, svarta knutar, tumörlika klumpar.

Hon ger på en gång yttre och inre form åt sorgen, var den sitter i kroppen, hur den känns och manifesterar sig. Lindfeldt pratar samtidigt själv om hur skapandet varit en tröst, just ett ”sorgearbete” med paradoxalt ljusa sidor.

I samma smala korridor hänger Alejandro Cesarcos videoloop ”Present memory” på kortändan. Det är det enda verket som hänger för trångt – men är annars ett finstämt, dubbelprojicerat porträtt av konstnärens fader, filmat just efter att hans obotliga lungcancer konstaterats.

I den stora mittsalen är det tvärt om så glest med verk att det först känns ödsligt, med Felix Gonzalez-Torres dubbla speglar ensamma på en långvägg. Men tomrummet intill betraktarens egen spegelbild ska fyllas med inre projektioner av förlorade kärlekar, samtidigt som Jonas Dahlbergs centralt placerade videoinstallation ”Music box” skänker rummet ett välgörande meditativt lugn.

Dahlberg har närstuderat en gammal speldosa som hittades i dödsboet efter fadern, och blåst upp dosans inre mekanik. Panoreringarna över den slitna ytan, med kugghjul, hål och skruvar, växer till en stilla betraktelse över tidens obönhörliga gång.

Jennifer Loeber, ”Slippers˝
Jennifer Loeber, ”Slippers˝ Foto: Jennifer Loeber

I denna sal hänger även Jennifer Loebers fotoserie ”Left behind”, som har hög igenkänningsfaktor. Loeber parar ihop gamla foton av mamman (och ibland sitt barnjag) med nytagna bilder av hennes efterlämnade tillhörigheter – smycken, smink, hårborstar, handskrivna lappar. Här hör jag mig själv utbrista att min mamma hade precis en sådan klocka och överväldigas av minnet av kammen med grå hårstrån i nattduksbordet, av de där vardagliga spåren efter en älskad människa som plötsligt försvunnit ur ens liv.

Vid det här laget är jag så tagen av alla minnesbilder och känslor som ”sorgearbetet” frammanat, att jag har svårt att ta till mig den lilla ljudintensiva sidoutställningen ”Världen är borta, jag måste bära dig”. Det är synd, för anslaget att ge röst åt hotade minoritetsspråk är högst angeläget. Så det får allt bli ett återbesök på konsthallen, särskilt som höstens programverksamhet fortsätter djupdykandet i sorgens natur.

Sorg är svårt att tala om – och omgärdas i dag antingen av tystnad eller av gränslös öppenhet på sociala medier. Då är det extra värdefullt med en utställning som handfast och på högsta allvar tar sig an en av livets svåraste existentiella frågor.

Ämnen i artikeln

Konst

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt