Spännande och klargörande bok om det splittrade och repressiva Turkiet

Det brukar sägas att civilisationens vagga stod just i Turkiet. Göbekli Tepe, den äldsta kända, större kultplatsen i världen ligger i den turkiska delen av Bördiga halvmånen mellan Eufrat och Tigris. Dess tidigaste delar är uppåt 12 000 år gamla, äldre än jordbruket som också föddes här.

Inte långt därifrån ligger staden Hasankeyf, även den med tusenåriga rötter ner i tiden. Den har behärskats av assyrier, romare, perser, bysantiner och osmaner, för inte så länge sedan bodde ännu kristna eremiter och andra i uråldriga grottor i trakten, och de arkeologiska skatterna i kulturlagren är både oräkneliga och ovärderliga.

Men sedan ett par år är hela det gamla Hasankeyf oåtkomligt. Trots förtvivlade protester från politisk opposition och kringboende har hela området kring staden förvandlats till en ofantlig damm och satts under vatten.

Det är djupt symboliskt. Räknat i materiella framsteg sett är det moderna Turkiet som i höst fyller jämnt hundra år en historisk bedrift, men det är en utveckling som haft smärtsamt höga mänskliga och kulturella kostnader – i synnerhet för de många minoriteter som är levande spår av områdets långa och brokiga förflutna: etniska och religiösa grupper som fanns här långt innan den nya nationen blev till.

Den byggde nämligen från första början på den groteska drömmen om ett etniskt rent land. Själva statsgrundandet föregicks av folkmordet på armenier och ackompanjerades av fördrivningen av greker i stor skala. Och de grupper som blev kvar, särskilt kurderna, har sedan dess utsatts för en hårdhänt assimileringspolitik. Deras historia, tidvis också deras faktiska existens, har förnekats.

Men resultatet av Turkiets utrensningar och homogeniseringsförsök blev förstås aldrig den harmoni och endräkt som alla nationalister fantiserar om, utan raka motsatsen: ett djupt splittrat land i ständiga inre och yttre konflikter. Militären har sällan haft långt till makten och fängelserna är överfulla av oppositionella, journalister och författare.

I den nya boken ”Drama utan slut” tecknar Bitte Hammargren och Stefan Bladh en spännande men dyster bild av Turkiet. Båda har gedigna erfarenheter av det stora landet och har följt det under en hyfsat stor del av dess existens, hon som Mellanösternkorrespondent och analytiker sedan 90-talet, han som frilansande fotograf i tjugo år.

Deras bok följer historien från statsgrundandet och landsfadern Kemal Atatürks många år vid makten ända fram till årets jordbävningar och förspelet inför valet om några dagar, den 14 maj. En reportage- och fotobok enligt Hammargren själv, men den är betydligt mer än så.

Dessbättre kanske, för i hennes förra bok från 2014, om staterna runt Persiska viken, gjorde just ett utpräglat journalistiskt grepp om ett lite för stort ämne att framställningen blev onödigt rörig. Den här är helt annorlunda, en strukturerad och sammanhållen berättelse som samtidigt får liv och energi av två förfarna journalisters närvaro.

De är inte bara väl pålästa, de har själva bevittnat de stora katastroferna, bevakat krigen och konflikterna och träffat många av de ledande aktörerna. Resultatet är på en gång informativt, klargörande och personligt.

Bilderna har fått generöst utrymme och kompletterar textens dramatik med glimtar ur människornas liv, ofta långt från politiken, i lugn och självklar vardaglighet.

Den aggressivt nationalistiska agendan präglar Turkiets politik än i dag, men det hade kunnat vara annorlunda. Recep Tayyip Erdogan blev premiärminister 2003 på ett program som tycktes utlova raka motsatsen: yttrandefrihet, EU-agenda och försoning mellan folkgrupper.

Så sent som 2015, berättar Hammargren, kunde begravningen av Turkiets stora (kurdiska) 1900-talsförfattare Yasar Kemal bli en vacker uppvisning av turkisk samling – men det skulle också bli den sista. Dit kom partiledare av alla tänkbara kulörer, kända författare, journalister och högt uppsatta företrädare för landets skilda religioner. Republikens nyss bortvalde president Abdullah Gül var på plats och efterträdaren Erdogan skickade kondoleanser.

Sedan gick det fort. Fredsprocessen med PKK bröt samman, något som liknade – och kanske verkligen var – ett försök till militärkupp avvärjdes. Efter det var tövädret över, och det brokiga följet av prominenta begravningsgäster kom att spridas för politikens stormvindar. Många av dem försmäktar i dag i fängelse, andra har drivits i exil och några sitter vid makten.

Samtidigt har president Erdogan genomgått en auktoritär ansiktslyftning som starkt påminner om Vladimir Putins och Viktor Orbáns. Han har smält samman två nyss till synes oförenliga traditioner – å ena sidan den islamism som Atatürk så frenetiskt bekämpade, å andra sidan den nationalism som samme Atatürk frenetiskt drev fram. För omvärlden en rätt svårsmält mix som visserligen lockar många av de fromma, muslimska turkar som känt sig klämda av tidigare regimers sekulära program, men som samtidigt väckt alltmer förbittrad opposition bland demokrater och sekularister, kurder och andra minoriteter.

Hammargrens och Bladhs bok frilägger tydligt de politiska kraftfält och långa tidslinjer som strålar samman i valet om några dagar och som gör det till något mer än en vanlig presidentomröstning. Det handlar förstås om Erdogan personligen, hans lynnighet och hårda nypor, men ännu mer om framtidens Turkiet – ett skarpt val mellan demokratisk försoning och fortsatt konfrontation.

Och en avgörande skiljelinje, påpekar Bitte Hammargren avslutningsvis, går just mellan dem som vill erkänna övergreppen i det förflutna och dem som envisas med att vilja dränka landets rika och solkiga historia i glömska.

Läs fler texter av Lars Linder och andra av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Halil Karaveli: ”Om oppositionen slår Erdogan är Sveriges Natoproblem över”