Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-01-16 21:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/spencer-ger-dromsk-vision-av-dianas-avsked-till-prinsesslivet/

FILM | RECENSION

”Spencer” ger drömsk vision av Dianas avsked till prinsesslivet

Kristen Stewart som lady Diana.
Kristen Stewart som lady Diana. Foto: Alamy

”Spencer”, med Kristen Stewart i rollen som Diana, skildrar de sista dagarna innan den olyckliga prinsessan tog steget fullt ut och lämnade kungafamiljen. En visionär film men väl förälskad i sin huvudperson.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vem ska rädda prinsessan när hon redan är gift med prinsen? Hon själv?

Att döma av lady Dianas tillstånd i ”Spencer” – som handlar om ett ödesdigert julfirande med kungliga familjen 1991 – lär det bli svårt. Hon kan knappt äta, hon glider okontrollerat mellan hallucinationer och verklighet och när hon försöker ta sig till slottet där den otrogne maken och den oförstående svärmodern väntar lyckas hon köra vilse.

Engelska landsbygden är varken så lysande grön eller ens så glittrande frostig som den brukar vara i kungliga filmer. De makalösa festsalarna är inte så glänsande som vi vant oss vid ända sedan Stephen Frears rivstartade drottningberättelserna med ”The Queen” och Peter Morgan bar stafetten vidare genom hittills fyra trots all briljans ganska höviska säsonger av ”The Crown”.

Det ligger en blek, lite klibbig hinna över alltsammans som gör världen mindre konkret, svårare att greppa. Är det för att Diana, i likhet med oss, är gäst i den här verkligheten? Eller är det i själva verket hon som lägger ut den vagt giftiga dimridån.

Den här filmen handlar varken om drottningen eller om kronan. Den handlar om prinsessan. Och prinsessan, så mycket har man begripit av sagorna, är ju självaste människosjälen. Den som ständigt måste väckas från sin sömn, räddas från drakar och fritas från fängelser.

”Spencer” är en koncentrerad vision av de sista dagarna innan lady Diana tog steget fullt ut och lämnade kungafamiljen. Den påminner om det slags dröm man vaknar ifrån med en känsla av att någon försöker förmedla något viktigt. Tills man inser att man fortfarande drömmer.

Familjen bevakar varje hennes steg. Draperierna måste dras för – till slut sys de igen – som skydd mot alla fotografer som sägs ränna runt i buskagen. Det är inte det stela vaxkabinett-spektaklet ”Drottningens jul” de är ute efter utan en skymt av folkets prinsessa, som genererar så gudomligt bra press så fort hon visar sitt ansikte.

Familjen verkar tro att det är dem hon hoppas möta när hon ger sig iväg på sina hopplösa utflykter. Att allt handlar om hennes ovilja att inordna sig, bli en obetydlig del av en större helhet. I deras ögon är det ingen själ som fladdrar omkring som ett stearinljus i regn utan ett magnifikt och farligt ego.

Kristen Stewart förmedlar med varje fiber hur Törnrosa försöker vakna, men inte kan. Precis som sagoprinsessorna är hon farligt nyfiken, lekfull och företagsam. Försöker ta sig in i sitt barndomshem som befinner sig i overkligt förfall, omgärdat av taggtråd och med varningsskyltar som i en skräckfilm. Smyger runt i skafferierna på nätterna och proppar sig full med de bakelser och rätter hon vägrade äta vid middagen (en av de mer slitna bilderna). Väcker sina söner och verkar genuint glad bara när hon får vara ensam med dem.

Men det är inte på riktigt det heller. Det finns inte många ögonblick i den här filmen när man är helt säker på att det som sker verkligen sker.  Skulle hon verkligen helt sonika ha klivit in på ett immigt frukostfik bland häpna arbetare?  Kristen Stewart gör det osannolika trovärdigt, i alla fall inom drömlogiken. Laddar scenen med mental förvirring, medveten rebelliskhet och ett snyggt fångat koketteri.

Hon vet exakt vad hon gör, förstår man, men hon vet ännu inte riktigt varför hon gör det. Under en fullkomligt magisk scen tillsammans med prins Charles (Farthing) i slottets biljardrum börjar den verkliga konflikten kristallisera sig. Ett beslut måste fattas och det måste fattas av henne, men hur?

Den chilenskfödda regissören Pablo Larraín håller ambivalensen vid liv, bild för bild, klipp för klipp. Rent filmiskt är ”Spencer” är ett välkommet avbrott. Det finns alltså fortfarande nya platser att ställa en kamera och oväntade sätt att ljussätta ett rum! Bara det gör att filmen förtjänar sin hyllning.

Men trots alla försök att ge en ny vision av något så söndertröskat som Lady Di och det engelska kungahuset så är det tveksamt om han lyckas med just det. Larraín går till road och tveklös attack mot kungafamiljens bisarrt rigida liv – en teaterföreställning som aldrig tar slut.

Men när blicken vänds mot Diana är den alltid lika förälskad. Visst antyder han att hennes ”uppror” kanske handlar mest om att få vara bortskämd som förut men utan allt obehagligt ansvar, men i grunden gör han ingenting för att avsakralisera ikonen.  För oss som minns en inte särskilt ball tjej med hemsk frisyr och rosa kläder som fick hela England att glömma bort att de höll på att växa ifrån monarkin blir filmen ändå en kulthandling av något dött.

Nästa gång vill man se lite mer av kungafamiljens ekokriminella verksamhet och lite mindre mytologi. Eller vill man se dem igen, över huvud taget?

Se mer. Tre andra filmer av Pablo Larraín: ”Post mortem” (2011), ”Sällskapet - El Club” (2015) och ”Jackie” (2016).

Läs mer:

Kristen Stewart: ”Monarki handlar både om imperialism och nationell gemenskap”

Kristen Stewart: Diana föddes med en högstrålande energi

Läs fler film- och tv-recensioner i DN

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt