Språkkrönika: ”Ejenklien” inte slarvigt med ”fopoll”

Fopoll i stället för fotboll, brö i stället för bröd och morron i stället för morgon. Listan över uttal som väcker irritation kan göras lång. Ofta beskrivs sådana uttal som slarviga och okunniga. Skulden läggs gärna på ungdomar och stockholmare – grupper som ibland anses stå extra nära den språkliga ruinens brant.

Den här föreställningen utgår från att skriftspråket skulle fungera som manual för talspråket. Men en någorlunda enhetlig skrift har vi – generöst räknat – haft i sisådär 150 år. I talet har vi i alla tider haft stor variation. Vi har dessutom alltid haft uttal som i dag uppfattas som genvägar, som ejenklien i stället för egentligen.

Synen på skriften som ett slags facit är alltså ganska ny. För hundra år sedan var debatten annorlunda. Då kunde ett skriftspråkligt uttal dömas ut som obildat. Inte sällan stämplades det som boksvenska.

När folkskolan infördes 1842 var utbildning inte längre enbart för samhällets översta skikt. Men det var ingen tvekan om att det var överklassens språk som fungerade som norm. I jakten på status försökte elever från andra förhållanden anamma samma prestigeuttal.

Många tyckte att det lät både konstlat och löjligt. I en artikel i Göteborgs handels- och sjöfartstidning 1904 talades det om konflikten mellan ”ett naturligt talspråk eller en tung, onaturlig boksvenska”.

Debatten hade ett tydligt klassperspektiv. Det var en självklarhet att det naturliga talet fanns i samhällspyramidens topp. Bara uppkomlingar talade boksvenska.

I 1939 års upplaga av stilbibeln ”Riktig svenska” diskuterade språkvårdsgurun Erik Wellander boksvenskan. Han instämde i ett av folklivskännaren Ernst Thörnberg mest kända uttalanden: ”Att skriva som man talar är obildning, att tala som man skriver är halvbildning.” Det var alltså viktigt att förstå skillnaden mellan tal och skrift. Och ett överdrivet bokstavligt uttal ansågs olämpligt.

Då kunde det vara boksvenska att säga aderton i stället för arton. I dag hörs aderton bara i finlandssvenska dialekter och om Svenska Akademien.

Samma resonemang fungerar även i vår tid. Bokstavliga uttal som fotboll, bröd och morgon är kanske inte stel boksvenska – men fopoll, brö och morron tillhör numera svensk standard. Och det är inte slarvigt, okunnigt, ungdomligt eller stockholmskt. Bara annorlunda jämfört med skriften. Vilket ejenklien är som det alltid har varit.