Språkkrönika: Rädda ansiktet med presekvenser

Vissa frågor är lätta att ställa: Kan du räcka mig saltet? Svaret blir sannolikt jakande och det är ingen prestige inblandad. Andra frågor är betydligt knepigare – i synnerhet när vi inte vill få ett nej till svar och heller inte vill utsätta andra för det sociala obehaget att nobba ett förslag.

Därför är det vanligt att inte gå rakt på sak. I stället tassar vi runt ämnet för att undersöka förutsättningarna för att få det svar vi önskar. Vill du äta middag på lördag? kan kännas lite för direkt för den som är ute efter en dejt men inte är säker på motpartens intresse. Att få nobben här grusar kanske förhoppningen om en framtida relation. Och att vara den som avböjer är ofta obekvämt.

Ett sätt att navigera runt en känslig situation är det som inom samtalsforskningen kallas presekvenser. Innan vi ställer den fråga som vi egentligen vill ha svar på trevar vi oss fram: Vad gör du på lördag? Här kan motparten välkomna den följdfråga som är samtalets förväntade huvudnummer: Jag har inget särskilt planerat. Men sonderingen gör att motparten får möjlighet att tacka nej utan att den laddade frågan behöver ställas: Jag ska hjälpa en kompis att flytta.

Om flytthjälpen inte är ett svepskäl kan motparten visa att frågan kommer att få ett positivt svar om den formuleras på ett annat sätt: Jag ska hjälpa en kompis att flytta. Men nästa lördag har jag inget för mig.

Presekvenser kan alltså rädda ansiktet på den som inte vill riskera att bli sårad. De ser också till så att motparten kan säga nej på ett sätt som inte gör situationen besvärande.

Men presekvenser kan användas på andra sätt. Ett beprövat knep för att ställa en knivig fråga är att inleda med beröm. Detta grepp signalerar att det positiva trots allt överväger: Det är bra för klimatet att du har slutat äta kött. Och vi har alltid så trevliga samtal under luncherna. Men kan du tänka dig att ha något annat än strömming i matlådan? Det luktar i hela köket när du värmer den i mikron.

Att inte gå rakt på sak gör samtalen lite omständligare. Men när våra sociala relationer står på spel föredrar vi ofta försiktighet framför effektivitet.

Betyder lunchtid och middagstid samma sak? Eller kan middagstid även betyda ”tiden kring måltiden middag” (alltså sen eftermiddag/tidig kväll)?

Nicola

Denna fråga är inte självklar. Grundbetydelsen i middagstid är ”mitt på dagen”, men där det kan uppfattas som ”tidpunkten för måltiden middag” lär en stor majoritet i dag uppfatta det som på kvällen (cirka klockan 17–20). Jag skulle gissa att det av sammanhanget ofta framgår vad som avses, utifrån annan information i texten. Men gör det inte det, är uttrycket så tvetydigt att det faktiskt är olämpligt som tidsangivelse.

Med middag avses som tidsbestämning en tidpunkt mitt på dagen, det vill säga klockan 12. Detta är ordets ursprungliga innebörd. Ordet började sedermera brukas i fraser som äta middag och kom sedan att användas om den måltid som intogs vid denna tidpunkt, en måltid som i princip var dagens huvudmåltid för den kroppsarbetande befolkningen. Senare skedde det en förskjutning i fråga om matvanorna: huvudmåltiden började förläggas efter arbetstidens slut. Först skedde detta, som Svenska Akademiens ordbok skriver, ”i synnerhet i medelklassen och högre sociala skikt”, därefter mer allmänt. Huvudmåltiden flyttades alltså till dagens slut men tog den gamla benämningen middag med sig. Denna förändring har emellertid inte genomförts i språkbruket i alla delar av landet, även om middagen väl i regel äts något senare än vid tolvslaget.

Ola Karlsson

Jag undrar hur vi bör skriva enheten tum i en e-tjänst där folk ska ange vilken storlek på skärm de vill ha. Vilket är mest vedertaget och lättläst? 27” eller 27 tum?

Åsa

Det är tydligare för de flesta om ni skriver ut enheten i stället för att använda det lite mer ovanliga tecknet för tum. Skriv alltså 27 tum.

Gabriella Sandström