Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-08 09:14

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/spyorna-kan-ge-guldbagge-sa-gjordes-scenen/

FILM

Spyorna kan ge Guldbagge – så gjordes scenen

Sunnyi Melles spelar Vera, hustru till en rysk oligark, i ”Triangle of sadness”.
Foto: Fredrik Wenzel/Plattform produktion

Filmskapare tycks älska att folk spyr i deras verk. Den som gått längst är Ruben Östlund. På måndagskvällen kan hans kräkinferno ge en Guldbagge.

– Alla som är med i filmen och spyr fick genomgå en spyskola, säger Ludwig Källén som var Ruben Östlunds regiassistent i filmen.

Den klaustrofobiska båtscenen i ”Utvandrarna” av Jan Troell, ett oerhört fräckt restaurangbesök i Monty Pythons ”Meningen med livet” och demonutdrivning i ”Exorcisten”. Scenerna har det gemensamt att de skildrar extrema spyor som etsat sig fast i biopublikens kollektiva minne.

Förra året fick de konkurrens om den mest minnesvärda spyan på vita duken av Ruben Östlunds ”Triangle of sadness”. Det finns få som inte hört talas om kräkscenen, och de som sett den kommer sent att glömma den. På måndagskvällen kan regissören och teamet bakom prisas på Guldbaggegalan, där ”Triangle of sadness” är den film med allra flest nomineringar.

Josefin Åsberg och Ludwig Källén har båda arbetat med den infernaliska scenen som bryter ut när en lyxjakt börja kränga av en upptrappande storm. Hon är dubbelt nominerad i kategorin bästa produktionsdesign (också för ”Bränn alla mina brev”) och han är tillsammans med tre kollegor nominerad i kategorin bästa visuella effekter.

– Alla som är med i filmen och spyr fick genomgå en spyskola, berättar Ludwig Källén som också var Ruben Östlunds regiassistent i filmen.

I en studio i Trollhättan fick de skådespelare som var tilltänkta kräkare testa den utrustning som används till många av spyorna i filmen. Kräket, en blandning gjord på bland annat fruktsoppa, skjuts med ett högt tryck genom en slang längs skådespelarens ena sida. I höjd med munnen övergår slangen till ett metallmunstycke som placeras i skådespelarens mun, där gör den orange vätskan en u-sväng för att spruta ut centrerat ur skådespelarens gap.

– De fick prova olika munstycken i munnen. Hela grejen ser lite ut som ett hemskt tandläkarverktyg, som böjer sig in i munnen och sen skjuter ut spyan, säger Ludwig Källén.

Henrik Dorsin är en av dem som kräks i scenen. Han använde inte slangkonstruktionen, utan fick en kopp låtsasspya att fylla munnen med när han var ur bild.
Foto: Fredrik Wenzel/Plattform produktion

Under spyskolan fick skådespelarna välja om de skulle ”starta” den konstgjorda spyan själva, eller om de hellre ville att produktionsteamet skulle trycka på knappen som skjuter i väg vätskan.

– De flesta ville att vi skulle starta det, annars vet man själv när spyan kommer och då kanske man agerar lite annorlunda, säger Ludwig Källén.

De experimenterade också med vilken hastighet fruktsoppeblandningen skulle komma farande i. Beroende på om det rörde sig om en kaskadspya eller en mer långsam kräkning.

Flera av lyxresenärerna på jakten är filmade ur vinklar där spyanordningen inte syns i bild. Men Sunnyi Melles, som också pryder filmaffischen, ses framifrån. Något som gjorde att de tekniska hjälpmedlen inte kunde döljas under inspelningen.

– Därför 3D-skannades hela Sunnyis ansikte så att röret kunde plockas bort digitalt i stället. Sunnyi spyr så jävla rakt in i bild och hon öppnar munnen ganska mycket. Därför behövde de också bygga om hennes mun och lägga in en tandrad som vi inte hade 3D-skannat.

Men alla som spyr i filmen gör det inte med hjälp av någon avancerad teknisk utrustning. Henrik Dorsin går till exempel ur bild, får en mugg med konstkräk att fylla munnen med och spyr sedan upp innehållet när han är i bild igen.

Produktionsdesignern Josefin Åsberg är i år dubbelt nominerad på Guldbaggegalan. Dels för sitt arbete med ”Triangle of sadness” och dels för ”Bränn alla mina brev”.
Foto: Lars Lindqvist

Teamet jobbade också med färgen på kräket så att det skulle passa med vad de olika karaktärerna ätit.

– Om någon hade druckit rödvin skulle det vara lite mer rosa ton, eller kanske att det var små bitar av räkor eller romkorn i, säger produktionsdesignern Josefin Åsberg.

Hon har ritat de inomhusmiljöer på jakten där filmen utspelar sig. Till matsalen där kräkutbrottet börjar valde hon ljus heltäckningsmatta. Dels för att möblerna inte skulle glida runt för mycket i den krängande jättestudion, men också för att det passade med berättelsen.

– Sådana jakter har ofta heltäckningsmattor. Det blir extra roligt och smärtsamt att någon spyr rätt ner i den där vita mattan. Hade det varit en linoleummatta hade man ju bara kunnat torka bort det. Det förstärker scenen efter också, när städarna kommer in och gnor på mattan, säger Josefin Åsberg.

Bild 1 av 2
Foto: Josefin Åsberg
Bild 2 av 2
Foto: Josefin Åsberg

En annan sak som den vätskefyllda inspelningen krävde var många uppsättningar av dukningar så att scenerna kunde göras om.

– Vi hade färdigdukade bord som bars in när man skulle ta om en scen där kräket syntes. Det tar en del tid att återställa miljön.

”Triangle of sadness” var förra årets största spyinferno, men plötsliga uppkastningar sågs också i en lång rad andra filmer och tv-serier. Hulkande skådespelare finns i ”The White Lotus”, Netflixserien ”Wednesday” och ”Blonde” för att nämna några aktuella exempel. Och i kommande Hollywoodeposet ”Babylon” kaskadspyr skådespelaren Margot Robbie över den amerikanska överklassen.

– Jag skulle säga att någon spyr i 80 procent av alla filmer och tv-serier i dag. Jag håller koll eftersom jag får en så stark reaktion, säger poddaren och författaren Sigge Eklund som utmärkt sig som en av Sveriges främsta emetofober.

Så länge han kan minnas har han haft en stark spyfobi. Om någon kräktes på tunnelbanan när han var barn kunde han helt plötsligt befinna sig i en annan tågvagn, utan att veta hur det gått till.

– Jag fick blackouter, så läskigt är det med spyor för mig. Jag kommer ihåg alla spyor jag har sett på gatan någonsin, det är kanske tvåtusen spyor som jag sparat fotografiskt i minnet.

Bild 1 av 3
Foto: Eva Tedesjö
Bild 2 av 3
Foto: Fredrik Wenzel/Plattform produktion
Bild 3 av 3
Foto: Fredrik Wenzel/Plattform produktion

Men ”Triangle of sadness” har han sett flera gånger, den kräkintensiva scenen till trots.

– Det kan verka motsägelsefullt, men jag kan uppskatta när spyor porträtteras som obehagliga. Det är slentrianspyandet som är irriterande, att det ska vara underhållande? När spyan tas på allvar uppskattar jag det eftersom skräcken är ganska närvarande i mitt liv.

Filmvetaren Mariah Larsson säger att spyor och diarréer, även de förekommande i ”Triangle of sadness”, är väldigt användbara eftersom de är okontrollerbara kroppsliga aktiviteter.

– De väcker ganska hundraprocentigt äckel. Det kan ju vara äckligt att läsa om någon som spyr också, men det är en helt annan sak att se det. Det väcker väldigt starka känslor, omedelbart och reflexmässigt när man ser det, säger Mariah Larsson, professor i filmvetenskap vid Linnéuniversitetet.

En spyscen kan också ha en symbolisk betydelse, snarare än att vara ett verktyg för chock. Som när en poliskommissarie kommer till en mordscen och kroppen reagerar instinktiv med att kräkas.

– Då visar man inte spyan för att väcka den här starka äckelkänslan hos åskådaren, utan man visar tydligt hur hemsk mordscenen är utan att publiken kanske ens får se den.

Låtsaskräket anpassades efter de olika karaktärerna, så att det skulle passa med vad de ätit.
Foto: Josefin Åsberg

I ”Triangle of sadness” förklaras de många spyorna i stället av passagerarnas stegrande sjösjuka, som de försöker mota bort med champagne.

– Ruben Östlunds strategi generellt är att väcka känslor av obekvämhet hos publiken. Samtidigt blir den här scenen en symbol för de rika människornas konsumtion. De äter den här dyra, fina, läckra maten och sedan spyr de bara upp den. Då är den lika äcklig som om de ätit korv med bröd, säger Mariah Larsson.

Sigge Eklund, som känner Ruben Östlund, var tilltänkt som en av kräkarna i filmen. Men hans resa till inspelningsplatsen hindrades av pandemin, eftersom han är bosatt i USA.

– Jag tror han tänkte på mig för att han vet att jag är emetofob. Han kanske tänkte att det kunde vara renande för mig att vara i det där rummet.

Tror du att det hade hjälpt dig att vara med under inspelningen?

– Som fobiker är man väldigt känslig för autenticitet. Det kanske låter konstigt men det är inte så spännande med låtsasspyor som man tror. Många har frågat mig hur det är att se ”Triangle of sadness”, men vetskapen om att det är på låtsas gör att det inte är så farligt. Dessutom förbereds hjärnan stegvis när stormen kommer. I filmer när det är plötsliga spyor hinner inte hjärnan med och då signalerar det att det är en riktig spya.

Läs mer:

Ruben Östlund chockar Cannes med spyorgie

Ruben Östlund: ”Skulle vara svårt för mig att vara sugar daddy”

Flest Guldbaggenomineringar till ”Triangle of sadness”