Stanley Clarke förvaltar sitt pund väl

En bit in i den här konserten kommer förstås den oundvikliga ”School days”. Den är titelspåret på en skiva som Stanley Clarke gjorde 1976 och en av den ursprungliga fusionjazzens största hitlåtar. Men här låter också Clarke sitt elbassolo bli till ett argument för jazzen snarare än för rocken eller funken. Det tar sig uttryck i att solot får växa fram och byggas upp. Ett slags kreativ prövotid, innan riktningen faller ut och det riktigt bär av. Typiskt för jazzen – men knappast rocken, där ett solo ju behöver vara uppstiget och klart från takt ett.

Clarkes nuvarande trummis Jeremiah Collier kan uppenbarligen lira jazz; det hörs om inte annat när de följer upp ”School days” med Joe Hendersons ”Black Narcissus”. Men när Clarke fortfarande befinner sig i en relativt känslig fas i sitt tidiga paradnummer börjar Collier plötslig spela som om han högg ved. Det är hårt och stumt och rakt på ett sätt som somliga trummisar kanske tror att det svänger som hos Prince men mest bara låter som hjärndöd heavy metal.

När Clarke byter till kontrabas, som i ”Black Narcissus” och George Dukes ”Brazilian love affair”, håller Collier lyckligtvis tillbaka med resultatet att hela bandet kan skapa sväng och progression tillsammans. Det är ledigt och lyhört. En rad fina solon. Inte desto mindre virtuosa på sina håll – men med spelskicklighet som resurs i stället för självändamål.

På det hela taget har Clarke förvaltat sitt pund väl både som basfantom och fusionlegendar. När konserten graviterar mot Chick Coreas gamla supergrupp Return to Forever – där Clarke ingick i samtliga upplagor – finns också en bombastisk grundton som det vore synd i sig att försöka dämpa. Det ursäktar inte Colliers vedhuggning med en vämjelig splashcymbal på varje taktslag. Men själva låtarna är jazzhistorisk originalvara som förtjänar all respekt.

Läs mer om musik och fler texter av Johannes Cornell.