Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-20 23:13

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/starka-kanslor-om-ungdomens-kamp-med-omvarlden/

BÖCKER | RECENSION

Starka känslor om ungdomens kamp med omvärlden

Bild 1 av 2 Maja Tinnervall (född 1991) bor i Göteborg och debuterar med ”Cykler. 
Foto: Ola Kjelbye
Bild 2 av 2

Nina Björk läser Maja Timmervalls debutroman ”Cykler”.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Tjugo sidor in i Maja Tinnervalls debutroman ”Cykler” konstaterar författaren att hennes huvudperson, 25-åriga Tuss, ”aldrig har gjort det enkelt för sig. Hon drömmer inte stora drömmar identiska med andras”, utan ”det viktigaste för henne är att vara sig själv i varje sekund, uppmärksam på inre skiftningar”.

Sedan handlar romanen om just det: hur speciell Tuss känner sig och hur uppmärksam hon är på sig själv. Och det är nog tur att det är just på sig själv som Tuss är uppmärksam, för annars hade hon kanske kommit på att detta att se sig själv som udda och tycka att det viktigaste är att få ”vara sig själv” inte alls är speciellt, utan tvärtom extremt vanligt.

Men Tuss får inte syn på så många andra, och inte läsaren heller. För även om Tinnervall berättar om henne i tredje person, och alltså skulle ha kunnat återge även andra karaktärers perspektiv, så är det bara Tuss vi får följa. Hennes inre mående och hennes iakttagelser av det yttre. Det här är främst en roman om en karaktär.

Titeln ”Cykler” syftar på att Tuss lever ett cykliskt liv: hon tillbringar tio månader i staden, med ett jobb som servitris och med andra människor och två månader i en sjöbod på östkusten helt ensam. Och hela tiden styrs hennes inre av hennes menscykler, vilka får namnge kapitlen som heter sådant som ”Mellan mens och ägglossning” eller ”PMS”. Ägglossningstider är berusningstider; då är Tuss oövervinnlig, då är hon ”ett vindlande högt berg som skakar hand med himlen”, då kan allt hända.

När romanen börjar har hon precis lämnat sin pojkvän, som hon ”trodde förstod henne men han såg bara sig själv”. Nu kan det nya börja. Och det nya handlar om att Tuss ska vara den hon är och att det ska räcka. Det är en ung människas kamp för att kunna besvara frågan ”vem är jag i världen?”

Där finns genomskådandet av alla andras lögner och ytligheter, rädslan för att ingå i ett vi som dränker jaget, människors oförmåga att nå fram till varandra och deras samtidiga längtan efter konformitet. Tuss är inte som de! Hon kommer aldrig att ”nedlåta sig till att vara förutsägbar”, hon ”finner ingen tröst i att göra som andra”, hon låter sig inte ”bestämmas av andras kategorier”.

Det är uppenbart att vi har att göra med någon som känner starka känslor och tampas med existensen. Någon som tar livet på allvar och värjer sig mot ytlighet. Jag förstår det och jag sympatiserar med det. Om Tuss hade varit min vän hade jag lyssnat noga, men nu är hon en romankaraktär och den hon är måste därför fungera litterärt.

Men jag ser liksom mest ord som står där på raderna, ord som inte har förankrats i berättelsen. ”Tuss klarar det inte”, står det, och jag fattar inte vad det är det hon ska klara. ”Hon skriker in i kudden, slår med händerna i madrassen”, står det och jag fattar inte vad det är som är så hemskt.

Ibland glimmar det till av fina formuleringar och pregnanta iakttagelser, och ibland lyckas Tinnervall skildra den där djärva existentiella ungdomskänslan där nätterna aldrig tar slut. Men det blir snabba små bloss som inte räcker för att ladda läsningen.

Kanske kan man se det som ett nytt och djärvt grepp att en roman är uppbyggd kring en karaktärs menscykler, men även nya och djärva grepp måste omvandlas till texter som bär sig själva. Såtillvida vi inte har litteratursynen att verkligheten består av en massa boxar som bör kryssas i. Någon röst som inte har hörts, någon erfarenhet som inte har skildrats – och att det räcker i sig. I så fall: check på erfarenheten av att försöka leva i samklang med sin menscykel.

Läs fler texter av Nina Björk och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt