I min artikel (DN 22/12) presenterade jag ”åtta ljuspunkter” som jag menar ger ett realistiskt hopp i klimatfrågan. Nya, starka trender vad gäller ekonomi, teknik och politik som inom kort bör leda till att koldioxidutsläppen äntligen minskar. Jag hävdade också att pandemin visar vad världen är kapabel till när mänsklighetens framtid hotas på allvar. Sverige och EU måste ta ansvar för att dessa erfarenheter nu används i arbetet för att hejda klimatkrisen.

Men den svenska debatten har – med undantag – varit dålig på att lyfta fram dessa goda nyheter och i stället sjunkit ner i fortsatt missmod; ”det är för sent, världen går åt helvete”. Som i Jonathan Jeppssons dystopi, ”Åtta steg mot avgrunden”. Det är därför följdriktigt att Jeppsson betecknar mina åtta ljus som ”syrgasmasker som faller ut i kabinen på ett plan på väg mot att krascha” (DN 4/1).

I boken ”Bråttom men inte kört” utgår jag från samma vetenskapliga basfakta som Jeppsson. Jag delar hans uppfattning om krisens akuta karaktär och att motåtgärderna hittills varit skamlöst otillräckliga. Ändå drar vi olika slutsatser. Varför? Jag tror att det beror på att vi skiljer oss åt i synen på hoppets roll för både individen och politiken. Ett aktivt hopp – i kombination med sund oro – är den avgörande drivkraften till förändring. Men Jepsson varnar, i den pessimistiske filosofen Arthur Schopenhauers anda: ”Hoppet är farligt för vårt intellekt eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt, även om chansen är minimal”.

Visst måste vi larma, varje dag. Men studier visar att många människor redan lever med krisinsikt

Farligt? Var det inte hoppet som inspirerade Martin Luther King, Alva Myrdal och Nelson Mandela i deras arbete för förändring – mot alla odds? Var det inte övertygelsen om att det till synes omöjliga kan och måste göras möjligt, som drev hundratusentals människor ut på gator och torg i det ångestfyllda 80-talet – för att stoppa kärnvapenkapprustningen och den skälvande risken för ett domedagskrig i Europa? En folklig kamp i både vrede och hopp, som sannolikt också bidrog till Berlinmurens fall.

Jonathan Jeppsson är skeptisk: ”Edmans och andras positiva signaler är problematiska /…/ eftersom de riskerar att trubba av vår krisinsikt”. Först när koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka ska vi känna ett spirande hopp.

Jag anser att hoppets process måste få en chans mycket tidigare. Visst måste vi larma, varje dag. Men studier visar att många människor redan lever med krisinsikt, givetvis i varierande grad. Deras problem är snarare att de inte vet vad de skall göra med sin oro, när de samtidigt inbillas att tro att ”ingen gör något”. Det kan resultera i passivitet, apati och kanske klimatskadlig tröstkonsumtion; jag har sett det under alla år som opinionsbildare, alltsedan jag deltog i FN:s Riokonferens 1992 där klimatarbetet startade.

”Klimatkrisen kan inte lösas med gott humör och optimism”, skriver Jonathan Jeppsson. Nej, men det underlättar. Och då talar jag inte om den ytliga allting-ordnar-sig-mentalitet som filosofen Georg Henrik von Wright kallar ”vanmaktens optimism” i sin bok ”Myten om framsteget”. Utan om en stridlysten optimism som granskar makten och kräver alternativ till den ohållbara tillväxtekonomin.

Läs mer:

Stefan Edman: Här är åtta ljuspunkter som visar att allt inte går åt helvete

Jonathan Jeppsson: Därför kan klimatkrisen inte lösas med gott humör och optimism