I ett laddat ögonblick i ”Afterlives”, Abdulrazak Gurnahs senaste roman, citeras den tyske poeten Friedrich Schillers dikt ”Das Geheimnis” (”Hemligheten”). Det är den unge Hamza som på detta vis tillkännager sin förbjudna kärlek för Afiya, dottern i det hushåll där han är inneboende. Detta sker strax efter första världskriget i Dar es Salaam – huvudstaden i dagens Tanzania.

Men Schiller? Jo, fram till första världskrigets slut var landet en tysk koloni. Hamza själv drogs in i kriget som en soldat i die Schutztruppe, Tysklands afrikanska armé. Det var där han lärde sig tyska och fick en diktsamling av Schiller i gåva.

Han citerar dock inte dikten för Afiya – han översätter den till swahili. Romantekniskt är det anslående: på en och samma sida samsas berättande prosa på engelska och två diktstrofer på tyska och swahili. Extremt skilda världar som samtidigt tvingas samman. Det är en bild så god som någon av det koloniala tillståndet. Till saken hör, förstås, att Hamza är märkt av kriget och den tvetydiga erfarenheten av att ha varit en tysk underlydande. Die Schutztruppe var en brutaliseringsmaskin, uppbyggd enligt en rasistisk hierarki. Själv blev han däremot en av de tyska officerarnas favorit, och fick arbeta som personlig betjänt.

Det finns två stora linjer i Gurnahs författarskap. Den ena är historisk, som i ”Afterlives” (2020) eller det till svenska översatta mästerverket ”Paradiset” (1994). Den andra knyter närmare an till samtiden och Gurnahs egna erfarenheter av att ha utvandrat till Storbritannien i unga år. Här finner vi romaner som ”Dottie” (1990), ”By the sea” (2001) och ”Den sista gåvan” (2011). Det som knyter samman romanerna är dock en genomgående uppmärksamhet på dem som inte passar in: flyktingen, muslimen, icke-muslimen, den politiske dissidenten, den rasifierade, slaven, undersåten. Men i detta fokus ägnar sig Gurnah aldrig åt vare sig skönmålning eller svartmålning.

I den tidigare delen av författarskapet finns visserligen en hel del ilska som riktar sig både mot småskuren rasism i England – som han har upplevt in på skinnet – och det som kunde kallas ”postkolonial kitsch”, det vill säga en antikolonial retorik som går på tomgång och inte tar in hur komplicerad varje enskild historisk situation är. I Gurnahs fall utgör avigsidorna i Julius Nyereres socialistiska experiment i 60- och 70-talens Tanzania en grunderfarenhet. Detta kombinerat med det konfliktfyllda införlivandet av Zanzibar (tidigare ett självstyrande sultanat) i Tanzania på 60-talet. Gurnah härstammar själv från Zanzibar och bär därmed på minnet av en förlorad värld.

Långt innan européer började göra anspråk på Östafrika rådde nämligen en helt annan världsordning. Mellan Oman, Inhambane i Moçambique och Calcutta tecknades en oceanisk triangel där framför allt muslimska handelsmän rörde sig. Zanzibar var ett centrum i denna värld, med mäktiga köpmän som gav sig in i den afrikanska kontinenten på jakt efter, bland annat, elfenben och även slavar.

I ”Paradiset” och ”Afterlives” – två av de romaner jag håller allra högst i Gurnahs författarskap – skildras slutet på denna ordning. Och i ”By the sea” och ”Den sista gåvan” finns minnet av den epoken kvar som en efterklang. Det innebär ofrånkomligen att Gurnahs perspektiv på kolonialhistorien blir mer komplicerad än den enkla binära uppdelningen mellan (europeiska) kolonisatörer och koloniserade medger. Som en av de muslimska handelsmännen i ”Paradiset” med världsvan cynism konstaterar: tyskarna är här av samma anledning som de själva – för att tjäna en hacka. Och även muslimerna i ”Paradiset” betraktar de icke-muslimska afrikanerna som vildar. Det går att hitta många slags makthierarkier och former av kulturell arrogans när man gräver i historien.

I sitt grävarbete har Gurnah frilagt ett brett register av källor, både muntliga och skriftliga. Inte minst viktigt är alla de swahilitexter han arbetar in i sina berättelser – här pågår alltså ett översättningsarbete i själva berättandet, något som min inledande ögonblicksbild från ”Afterlives” illustrerar. Men det är inte så att Gurnah bara ”redovisar” historiska skeenden. Tvärtom präglas hans romaner av en uppmärksamhet på det intima och sårbara hos gestalterna. Skammen över familjehemligheter eller den egna historien är ett återkommande tema. Och samtidigt: Gurnahs särart som stilist är den sällsamma kombinationen av intimitet och integritet.

Den svenske litteraturvetaren Erik Falk har framhållit att Gurnah inte självklart följer skrivkursernas råd ”show don’t tell”. Tvärtom finns en noga avvägd återhållsamhet i hans stil, där inte allt kan eller ens ska berättas – men som gör de frambrytande ögonblicken av ömhet eller våld desto mer drabbande. Gurnah lämnar kort sagt aldrig sina gestalter i sticket. I stället är hans blick på människan skoningslöst kärleksfull, och kärleksfullt skoningslös.

Som Nobelpristagare hamnar Gurnah så oerhört rätt. Han hör till de författare som adresserar smärtpunkterna i vår globala samtid: hemlöshet, rasism, migration. Men utan att någonsin ta till förenklingar. I det Europa som reser murar och taggtrådsstängsel visar han oss en väg igenom dem.

Stefan Helgesson är professor i engelska och medarbetare i DN