Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-12-04 20:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/stefan-helgesson-i-en-statlig-kanon-gors-kulturen-till-ett-nationalistiskt-vapen/

KULTURDEBATT

Stefan Helgesson: I en statlig kanon görs kulturen till ett nationalistiskt vapen

Kulturminister Parisa Liljestrand (M).
Foto: Lars Lindqvist

Staten har tveklöst en roll i att understödja kulturlivet. Men idén om en statligt sanktionerad svensk kanon är uppenbart ett led i att göra kulturen till ett nationalistiskt vapen, skriver Stefan Helgesson, professor i litteraturvetenskap.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Frågan om en kulturkanon lämpar sig dåligt för enkla ställningstaganden. Likt Gina Gustavsson (DN 18/11) tror jag också att barn kan ”ta emot råd och samtidigt tänka och känna självständigt”. Men det finns ett rejält problem: att förslaget syftar till att använda kulturen som ett nationalistiskt vapen. Det är ingen hemlighet att Sverigedemokraternas affärsidé är att skilja mellan människor, det vill säga mellan rätt sort (”svenskar”) och fel sort (”icke-européer”). Idén om en statligt sanktionerad svensk kulturkanon är uppenbart ett led i det projektet. Och det är av den anledningen jag skrev under det omdebatterade uppropet mot förslaget (Expressen 8/11).

Men låt oss betrakta frågan från ett annat håll. Kulturen i bred bemärkelse är ett omistligt värde. Det är genom den som ett samhälle kan begripa sig självt och möta förändringar som orsakas av helt andra faktorer – ekonomi, krig, tekniska förändringar. Kulturen gör det möjligt att se människor inte som kunder, inte som profiler på sociala medier, inte som konkurrenter, inte som ”goda” eller ”onda”, utan i helfigur.

Stefan Helgesson
Foto: Joakim Braun

Staten har tveklöst en roll i att understödja kulturlivet, vilket den har gjort med viss framgång särskilt sedan 1970-talet. På 00-talet satt jag själv ordförande i en arbetsgrupp på Kulturrådet med uppdrag att föreslå 50 nya titlar i serien Alla tiders klassiker, alltså bokutgåvor som skolor kan köpa in till subventionerat pris. Uppdraget gick ut på att vidga den redan befintliga listan på dessa klassiker i mindre eurocentrisk riktning.

Resultatet blev spretigt och ibland överambitiöst men, vill jag hoppas, inspirerande. Här samsades Chinua Achebes ”Allt går sönder” och den japanska ”Berättelsen om Genji” med en högoddsare som Madeleine Bourdouxhes ”Gilles kvinna”.

Var detta en kanon? Inte riktigt. Arbetet med att ta fram listan ingick i de oräkneliga handlingar som sammantaget leder till att vissa verk och vissa författarskap ses som mer angelägna att läsa än andra. Den processen pågår jämt och drivs på av en mängd aktörer – däribland skolor, medier, förläggare, litteraturvetare och översättare.

Det är givetvis här staten ska kliva in, till exempel genom att säkra högkvalitativa bibliotek i alla skolor eller stärka de estetiska ämnena (inklusive litteraturens plats i svenskundervisningen). Svenska Akademiens lysande initiativ ”En bro av poesi” – en antologi som delades ut till alla sexåringar – kunde vara vägledande.

Om det sedan leder till att morgondagens tonåringar känner till Stagnelius och inte bara vet vem som skrev ”Gösta Berlings saga” utan dessutom har läst den, vore det en nåd att stilla bedja om. Men kanoniska konstellationer (för att låna dansken Mads Rosendahl Thomsens träffande uttryck) kan inte fastställas genom dekret. Att ha ett förhållande till Rumis poesi eller den tidigare slaven Olaudah Equianos rafflande självbiografi från 1789 lär vara minst lika viktigt för att framtidens svenskar – oavsett bakgrund – ska förstå sig på sin plats i världen.

Den stora utmaningen är att få skoleleverna att läsa, och att ta dem på allvar som läsare. Det är så man bygger ett innehåll i kulturen.

Läs mer:

Kulturkanon – tom politisk gest eller viktig hjälp i skolan?

Vesna Prekopic: Förslaget om litteraturkanon i skolan borde mötas av applåder

Ämnen i artikeln

Kulturdebatt
Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt