Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2023-02-01 14:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/stolarna-vid-havet-ar-politisk-nostalgi-om-privilegierade-sjuttioplussare/

SCEN | RECENSION

”Stolarna vid havet” är politisk nostalgi om privilegierade sjuttioplussare

Ralph Carlsson och Gustav Levin spelar politiska grannar i ”Stolarna vid havet” på Riksteatern.
Foto: Patrick Miller

I Adde Malmbergs nya pjäs vurmas det för gamla hederliga brukspolitiker. Ralph Carlsson och Gustav Levin är skickliga på att gnabbas, men förenas i en väl förutsägbar klagosång över samtidens förflackning, skriver Anna Håkansson.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Ibland kommer jag på mig själv att sakna den gamla skolans politiker. Och då tänker jag inte främst på legendarer som Palme eller Bildt utan de där hederliga brukspolitikerna med fast ideologisk kärna. Regissören och dramatikern Adde Malmberg tycks dela denna nostalgiska vurm och låter den förkroppsligas på scen i form av två pensionerade politiker från motsatta sidor av den ideologiska skalan.

Placerade bredvid varandra på varsin trädgårdsstol konkurrerar de om havsutsikten från de grannliggande fritidshus de hamnat i på ålderns höst. Ralph Carlsson gör den gubbgrinige socialdemokraten Allan, så partipolitiskt präglad att rödfärgen sätter sig på scenkostymen, medan Gustav Levin spelar Rutger, en frukt av ett Moderaterna långt innan omvandlingen till Sverigedemokraternas lydparti. Här ges alltså utmärkta förutsättningar för eldfängda replikskiftningar. Malmberg låter de gamla trätobröderna fortsätta sin politiska debatt om allt från privatiseringar till klimatkris, samtidigt som de lämnas alltmer övergivna av såväl familjemedlemmar som samtida partikamrater.

Lika dramatiskt som i strindbergskt upprörda oljemålningslandskap, som utgör scenens fond och skiftar i takt med årstiderna, blir det ändå aldrig. Allt medan det raljeras över fenomen som havremjölk och elsparkcyklar blir klagosången över samtidens förflackning sakta men säkert alltmer gemensam. Här sällar sig Malmberg till samtalsaktivisterna, och understryker att det finns mer som förenar dessa privilegierade sjuttioplussare än som skiljer dem åt. I en tid präglad av en helt annan typ av ställningstaganden och livsåskådningar kan det tyckas som en otillräcklig politisk analys.

Att intresset för detta småputtrigt gnabbandes par ändå kvarstår är tack vare Ralph Carlsson och Gustav Levin, två av scenkonstens verkliga grand old gubbs. När Carlsson varvar sina koleriska utbrott med ett hjärtmjukgörande leende eller Levin levererar ännu en finstilt ironi vill man inte annat än att sitta kvar i publikhavet framför dem.

Läs fler scenrecensioner och fler artiklar av Anna Håkansson.