Hoppa till innehållet Ge oss feedback gällande tillgänglighet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-09-27 13:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/storslaget-exilepos-om-iran-1979/

BÖCKER | RECENSION

Storslaget exilepos om Iran 1979

Negar Naseh har tidigare skrivit ”Under all denna vinter” (2014) och ”De fördömda” (2016).

Negar Nasehs roman ”En handfull vind” är ett storslaget exilepos, full av kärlek till det persiska språket och det iranska kulturlandskapet. Men också en sorgeakt och en uppgörelse med Irans blodiga historia, skriver Anna Hallberg.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Exil. Utanförskap. Att aldrig känna sig helt hemma, inte ens i sig själv. Kanske är det vad Negar Nasehs författarskap har kretsat kring hela tiden?

I debutromanen ”Under all denna vinter” möter vi Helene som tillsammans med sin sambo köper ett hus i Västerbottens inland. ”Allt som finns här har hon lärt känna. Inget hade en given plats när hon flyttade hit”, tänker hon. Modern ska för första gången komma upp från Stockholm och Helene gruvar sig inför hennes ankomst. Helene känner att något inom henne rasar: ”Men det rörde sig inte enbart om något som drog ned. Helenes raseri böljade. Med åren hade det växt sig allt större och befann sig nu i ett slags rum som nästan var helt slutet.”

I detta stumma raseri uthärdar Helene. Naseh skriver skickligt fram en existentiell ensamhet som inte enkelt går att lösa ut. Berättelsen bibehåller sin komplexitet, kanske för att prosan stilistiskt liknar Helene: korrekt och omsorgsfull på ytan, men full av känslokaos i undertexten.

Från det vinterkalla Västerbotten till Siciliens smältande sommarhetta rör vi oss i nästföljande roman, ”De fördrivna”. Det ska genast sägas att detta med kroppens relation till hetta och fukt, kyla och domningar – över huvud taget sensoriska stämningar – är något som Naseh behärskar. Sinnligheten kontrasterar fint mot den ibland något cerebrala tonen.

Här är det medelklassparet Miriam och Filip som får konfrontera begreppet ”vit melankoli” och också här känner man ett behärskat raseri bulta under raderna. Den fysiska exilen och det emotionella glappet gestaltas i olika tappningar. Miriam tänker ambivalent om sin man: ”Hon älskar honom på håll. Hon älskar att se honom och barnet på håll.”

”Till minne av dem som dödades i massavrättningarna 1988” står det i slutet av boken.

Egentligen skulle jag vilja skriva mer om detta: hur innerligheten i Nasehs prosa ofta uttrycks genom avstånd (frihet?) och hur närhet och känslosvall på olika sätt skapar problem (låsning?). Dragkampen mellan ytterpolerna ger texten en särskild nerv, får den att vibrera som en fiolsträng.

Efter två täta kammarspel om svenska medelklasspar i kyla och hetta, kommer nu ”En handfull vind”. Som kanske är det stora exilepos de två tidigare böckerna har navigerat mot. I vilket fall är det en storslagen roman, full av kärlek till det persiska språket och det iranska kulturlandskapet, men också en sorgeakt och en uppgörelse med Irans blodiga historia. ”Till minne av dem som dödades i massavrättningarna 1988” står det i slutet av boken.

De tusentals människor som avrättades på Ayatolla Khomeinis order slängdes i massgravar och tilläts inte att sörjas. Romanens prolog tecknar en scen i nutiden där: ”De sörjande mödrarna och de sörjande fäderna, de sörjande bröderna och de sörjande systrarna, de sörjande kamraterna och älskarna har samlats på fältet där kvarlevorna av de namnlösa, gudlösa, gravlösa ligger utspridda.”

Hur hanterar man denna massivitet av död? Den persiska poeten Omar Khayyam har skrivit att man ska ”möta döden med en handfull vind och ett glas vin i andra handen”. Naseh har tagit fasta på rakheten och lättheten i Khayyams citat och efter den tunga prologen virvlar romanen igång.

Vi startar i Teheran 1978 där gravida Minou tillsammans med sin femårige son Nima följer demonstrationerna från lägenhetsbalkongen. Maken Hassan har åkt före till Sverige. Att följa Minous vardag, besöken hos barnmorskan och de korta turerna till matbutiken och badhuset är som att befinna sig i stormens öga. Det är stilla i den varma lägenheten. Minou finhackar örter och blötlägger valnötter. Hon gör dough, en svalkande youghurtdryck, och låter Nima plantera växter i krukor.

En dag är det blodspår på trottaren efter vattenkanonerna. ”Dova skrik och enstaka skott hörs några gator bort”. Vi läsare vet ju vad som ska komma: den islamiska revolutionen, störtandet av shahen, vänsterns nederlag, ayatollans fundamentalism. Men Minou försöker bara leva sitt liv.

Negar Naseh bor i Uppsala och arbetar som läkare.
Foto: Maja Flink

Romanen myllrar raskt ut i många trådar där Hassans och Minous vänner och släktingar intar olika positioner. Här har Naseh flätat ett fint nät. ”En handfull vind” går bra att läsa som ett klassiskt familjedrama över generationer, med allt vad det innebär av konflikter, besvikelser och oväntade samförstånd. Några av de starkaste partierna skildrar Nimas vuxna liv i Uppsala.

Insprängt i narrativet får vi följa Shahens sista dagar. Från landsflykten i Panama till cancerdöden i Kairo 1980. Visserligen är de här kapitlen snyggt skrivna, men de hade behövt tajtas för att inte läsaren ska förlora kontakten med berättarflödet.

”En handfull vind” är en roman som vill mycket. Ibland hade jag önskat lite mer vin och mindre vind, det vill säga: fler tillfällen att stanna upp i berusad närvaro och något långsammare förflyttningar. Men det är också ett uttryck för att jag tycker om att vara i de miljöer som Naseh skriver fram. Titeln till trots är romanens ärende kanske inte så mycket att ”möta döden” som att möta och ta vara på sitt enda liv. Vilket i sanning inte är det enklaste.

Läs fler texter av Anna Hallberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt