François Ozons romantiska tragedi är en dubbel förförelseakt – grabbarna Alexis och Davides av varandra och Ozons av publiken. Det är som om saltvatten och bländande sol stänker ut från duken, skriver Kerstin Gezelius.
Detta är en låst artikel. Logga in som prenumerant för att fortsätta läsa.
Prenumerera
Logga in