Superstjärnan som blev Sveriges nationalbuse

Några dagar innan nationalbusen Sven Hedin avled 1952 fick han besök av Dagens Nyheter hemma i paradlägenheten på Norr Mälarstrand 66. Den unge reportern Jolo – vem annars – hade upptäckt att författaren kunde fira ett udda jubileum. Det var 65 år sedan Hedin debuterade med reseskildringen ”Genom Persien, Mesopotamien och Kaukasien” (1887). Vilken annan svensk författare hade hållit på så länge?

Jolo noterade att Hedins debut kom året före Heidenstams ”Vallfart och vandringsår”. Fyra år senare debuterade Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding, sist kom Erik Axel Karlfeldt. Så på sätt och vis var det Sven Hedin som inledde det unga blomstrande nittiotalet (även om Jolo bara antydde det).

Med orientalisten Heidenstam skulle Hedin bli nära vän, Lagerlöf och Karlfeldt höll han högt som författare, särskilt Selma. Hon besvarade geografen Hedins vurm för resan, sagan och äventyret. Alla fyra skulle långt senare stråla samman i Svenska Akademien.

Självklart hade 87-åringen skrivit en ny bok, den som skulle bli hans sista, ”Mina hundar i Asien”. Jolo hade läst honom som liten och glömde det aldrig. Han frågade hur Hedin hunnit med att skriva så många böcker – runt 80 – när han nästan alltid befunnit sig på resa i Asiens inre, bland stekheta öknar och iskalla bergsmassiv, långt borta från civilisationens bibliotek.

Svaret var stenhård disciplin i alla väder. Sven Hedin berättade att han förde med sig ett bläckpulver som gick att skriva med om det blandades med vatten. I kalla bergspass på hög höjd frös bläcket när han skrev. Resenären vande sig vid att alltid ha lite glödande kol i närheten, och han antecknade plikttroget varje kväll – det fanns inte så mycket annat att göra. Därför gick det snabbt att färdigställa böckerna när han väl kom till bekvämare platser.

Jolo såg för övrigt att det stod ett porträtt av Karl XII på Hedins skrivbord.

Sven Hedins heroiska 1800-talsvärld gick under i första världskriget, han vek likafullt inte en tum från Tysklands sida under det andra. Hedin skrev till och med en patetiskt hyllande dödsruna i DN när Hitler begått självmord. Då om inte förr blev han persona non grata i den svenska offentligheten.

Men i Svenska Akademien hade Hedin det ”storartat trevligt”. Privat och i slutna sällskap var han ofta vänlig, uppmuntrande och charmig. Många har vittnat om det – och de ljusa minnena av äventyraren gick inte att tvätta bort

Eric Wennerholm, som skrev den första fullbordade biografin (1978), citerar vad Harry Martinson uttryckte efter Hedins död:

”Man minns sedan tidigare pojkår hur man läste ‘Från pol till pol’ och tyckte att det var den bästa bok som fanns. Och det han skrivit om Tibet kommer att tillhöra de odödliga reseskildringarna. Sven Hedins personlighet kan sammanfattas i ett uttryck – ett beskrivande geni.”

I senare generationer var det få eller ingen som läste honom, men stofilen från förr har sakta återupptäckts. Först ut var Lasse Bergs och Stig Holmqvists ”I Sven Hedins spår” (1993), som bygger på en lång Asienresa (det blev först en dokumentär i SVT).

Lasse Berg betonade att Hedin under sina tre första expeditioner 1893–1909 rörde sig som ensam europé i främmande land och alltid hade lokala guider i karavanerna. Han var ingen utpräglad imperialist och hans rasism var tidstypisk, men inte framträdande. Hedin får beröm för vidsynthet av kinesiska forskare; han tillhörde inte ”de vita djävlarna” och protesterade öppet mot britternas brutala framfart i Tibet.

Den ryska imperialismen, särskilt under kommunisttiden, såg han som den stora ”slaviska faran”, stolt och enögd german som han var. I Tyskland var Hedin enormt stor och sålde böcker i massupplagor. Han drog fulla hus på föreläsningsturnéer i Europa och fick överdådig audiens hos tidens kungligheter och finansfurstar.

Nu är det alltså dags för en ny biografi av Nils Uddenberg: ”Drömmaren”. Det är lite förvånande med tanke på att journalisten Axel Odelberg rätt nyligen skrivit inte mindre om tre böcker om Hedin: ”Äventyr på riktigt” (2008), ”Vi som beundrade varann så mycket” (2012) och ”Med kungen som verktyg” (2014). Dessutom är alla riktigt bra.

Nils Uddenberg var länge knuten till Vetenskapsakademien och fick Augustpriset i fackboksklassen 2003 för en bok om biologins vetenskapshistoria. I ett efterord berättar Uddenberg att han därefter satt vid Hedins eget skrivbord på Etnografiska museet och forskade i de stora samlingarna, men när han hörde att även Odelberg var i farten med en biografi släppte han projektet.

Det förklarar en del. När Uddenberg plockade upp det igen var han mindre nyfiken på Sven Hedins äventyr och mer lockad av att sätta in honom i ett kulturhistoriskt sammanhang.  Anakronistiska fördömanden intresserar honom inte. ”Bättre då att försöka förstå, och att förstå är inte detsamma som att ursäkta.” Sympatiskt.

Samtidigt påstår Uddenberg att ”Drömmaren” inte är en konventionell biografi; det är snarare det motsägelsefulla i Hedins handlingar och persona han vill studera. Även hur den tidiga äventyraren och kartografen efterhand utvecklar ett tydligare vetenskapligt förhållningssätt till geografin – och de gamla kulturerna – längs Sidenvägen.

Där får man nog säga att styrkan i ”Drömmaren” ligger. Ändå är programförklaringen förbryllande. Boken är ju faktiskt en tjock biografi, inte helt olik Odelbergs i upplägget, men med vissa tematiseringar och tristare referat av alla gamla expeditioner. Man får känslan av att ha varit där förr – och det är tyvärr inget gott betyg.

Varför har inte Uddenberg renodlat materialet? Han kunde exempelvis ha drivit den vetenskapliga ansatsen hårdare – jag saknar en tydligare blick från nuets horisont av vad Hedin faktiskt åstadkom och hur det ska värderas. Dessutom nya teorier och perspektiv.

Natur & Kultur har inte bistått honom på färden heller. Boken saknar kartor – helt oförlåtligt i en bok som denna.

Läsaren får inte heller någon uppfattning om hur den stora samlingen med föremål från Östern – Sven Hedin skeppade tydligen hem runt 8 000 – ska bedömas. De förvaras i något undanskymt källarmagasin på Etnografiska och har vad jag vet aldrig visats i nutid. Även basutställningen är nedplockad.

Hoppas inte forever. Skäms de postkoloniala för honom?

Visst, mycket behöver uppdateras, ny kunskap läggas till. Men ställ ut pionjären igen – med generös och kritisk blick. Sven Hedin kartlade ju en större del av världen än någon annan i historien, typ fem gånger Sveriges yta, de sista vita fläckarna på jordklotet. Han är en av våra få solklara historiska superstjärnor.

Läs fler texter av Jan Eklund och andra av DN:s bokrecensioner