Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-08-05 21:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/svante-weyler-darfor-visste-jag-att-agneta-pleijels-karleksbok-skulle-bli-en-succe/

BÖCKER

Svante Weyler: Därför visste jag att Agneta Pleijels kärleksbok skulle bli en succé

Författaren Agneta Pleijel var på väg att lämna Svante Weyler som förläggare.
Författaren Agneta Pleijel var på väg att lämna Svante Weyler som förläggare. Foto: Andrea Brask

Relationen mellan författare och förläggare är både stark och skör – det vet Svante Weyler, som höll på att förlora Agneta Pleijel till ett annat förlag. Men hon bestämde sig för att stanna och så kom också den moderna klassikern ”En vinter i Stockholm” ut. Den mångårige förläggaren ser tillbaka på ett författarskap som betytt mycket för honom.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Jag har läst Agneta Pleijel sedan jag började läsa böcker på allvar och har, bortsett från den skönlitterära verksamheten, följt henne i spåren: tidskriftsredaktör, kritiker, kulturchef. Jag har upplevt att vi delat intressen och, i stora drag, hållning: socialt engagerad vänster med starka liberala inslag. Ett tydligt och viktigt exempel var det gemensamma intresset för kriget i Bosnien som resulterade i Sarajevolistan, en sammanslutning av personer som i Europavalet 1994 ställde upp med en egen lista, till det politiska etablissemangets hån och spe. Jag var först väldigt tveksam, Agneta var den som övertalade mig. När jag fick frågan om att bli förläggare på Norstedts var det faktum att hon gav ut sina böcker där ett viktigt skäl till att jag tackade ja.

Jag var kanske för blyg eller fylld av respekt för att säga detta till henne, och jag blev snabbt så djupt indragen i förlagets interna angelägenheter att jag heller inte genom att ägna henne och hennes författarskap tillräcklig uppmärksamhet lyckades vinna det förtroende som är utgångspunkten för en fruktbar relation mellan författare och förläggare.

Jag blev varse detta när jag en dag, bara några år efter det att jag kommit till förlaget, fick ett brev från henne där hon berättade att hon tänkte lämna Norstedts och gå med sin kommande bok till ett annat förlag. Jag har inte brevet kvar, minns inte några exakta formuleringar, men jag minns att det kom som en chock och att en annan sak blev blixtklar: om jag inte hade hennes förtroende, så måste jag naturligtvis ställa mig frågan om jag hade de andra författarnas förtroende.

Det är inte författarna som tillsätter förläggarna på ett förlag, men det är författarnas förtroende som avgör om man kan stanna kvar. Har man det inte går författarna. Ett förlag har den flyktigaste balansräkningen av alla företag: det viktiga kapitalet är författarna och de kan säga farväl. På 1990-talet hade den närmast patriarkala ordningen som rådde i den svenska bokbranschen börjat luckras upp. I sin vackraste form kunde den beskrivas så här (som Torgny Lindgren en gång gjorde): Först lever författaren på förlaget ett antal år, sen lever förlaget på författaren. Och det är helt i sin ordning. Inte alla författare hade ens då samma sangviniska inställning till sakernas tillstånd som Torgny.

Jag bad en annan av förlagets författare fråga runt om förtroendet för mig bland författarna och frågan var på allvar. Hade han kommit tillbaka och sagt att förtroendet var rubbat i grunden, hade jag tackat för mig. Direktörer kan man både vara överens och oense med, författare är en annan sak.

I början av relationen ligger all makt hos förläggaren

Förhållandet mellan förläggare och författare är alltid komplicerat eftersom det till skillnad från många andra relationer, såväl privata som professionella, alltid innehåller en laddad blandning av makt och smak.

I början av relationen ligger all makt hos förläggaren. Det är han eller hon som liksom lyfter in författaren i ljuset eller låter denne stanna kvar ute i mörkret. Det är en underbar sak att säga ja till en författare som gör alla de många gånger man säger nej – och de är tusen fler! – möjliga att stå ut med.

Så här ser relationen ut under tiden för de första böckerna: förläggaren kan fortfarande alltid säga nej, men det kan inte författaren, därtill är hans eller hennes ställning oftast för svag på ”marknaden”.

Mitt i författarskapet och relationen står det och väger, ingen har den avgörande makten att säga nej till den andre utan att ta väldiga risker. Författaren är inte tillräckligt etablerad för att riskera relationen, förläggaren vet ännu inte säkert om detta kommer att bli en litterär och/eller kommersiell tillgång för förlaget.

När framgången kommer så har relationen bytt karaktär: nu är det författaren som kan säga nej till förläggaren.

Dessa skiften ställer väldiga krav på etik och moral och mognad hos båda parterna. Den förläggare eller den författare som inbillar sig att relationen mellan dem i grunden ser annorlunda ut (”vi är först och främst vänner” respektive ”här är det bara pengar och framgång som räknas”) riskerar att bli mest besviken. Och såra författaren. Sårade förläggare är det mindre synd om, de har ofta lönetillägg just för att tåla det.

Svante Weyler.
Svante Weyler. Foto: Fredrik Funck

Jag tyckte om att försöka hantera den här relationen. Ibland gick det bättre, ibland sämre, någon gång riktigt dåligt. Med Agneta Pleijel riskerade det alltså att gå helt åt pipan. Men lärdomen för mig har jag burit med mig för resten av yrkeslivet och den kan också fungera som den kunskap om att vara chef jag borde ha haft innan jag ens började vara det: man måste vara bra på att uppfatta också de signaler som aldrig blir avsända.

Till sist lyckades jag, med ovärderlig hjälp från Lasse Bergström, en av mina företrädare på Norstedts, övertala Agneta Pleijel att bli kvar.

Inte långt senare gav hon mig att läsa manus till en kommande bok. Den bar titeln ”En vinter i Stockholm”, den var inte lång, mot bakgrund av den sårade relationen oss emellan läste jag naturligtvis snabbt – och med enorm entusiasm. Jag var mer säker än man kan egentligen kan vara, än man tillåter sig att vara när det gäller en stark litterär bok, på att detta var en blivande succé. Den här skildringen av en kvinna i djup kris fanns det publik för, för att citera mig själv från säljkonferensen, det vill säga det möte där förläggarna för första gången under arbetet med en bok kommer i kontakt med den hårda verkligheten, där bokmarknaden i form av förlagets säljare tar vid och slaget om först bokhandlarnas, sen kritikernas och till sist läsarnas välvilja inleds.

Det var inget lyckligt möte denna gång. ”För personlig”, ”de senaste böckerna har inte gått så bra”, ”Månadens Bok var också kallsinniga”, i den stilen gick det på. Jag ville bara höja rösten och säga: Kan alla ni som står emellan mig och läsarna flytta på er! Jag känner dem, det här vill de ha.

Vad var det för bok vi läste så olika och förväntade oss så olika mycket av?

Tiden är början av 1990-talet, platsen Stockholm, ingen kul plats. ”I november är Stockholm obeskrivligt, en dödsseglats in i vintern.” Irakkriget står för dörren, i det forna Jugoslavien har kriget redan brutit ut.

Jag misstänker att en hel del av den tveksamhet som mötte boken – inte från läsarna för där fick jag rätt! – berodde på att en skildring av en övergiven kvinna på väg mot undergången inte kunde tillåtas vara utan avsikter

Något år tidigare har den kvinnliga huvudpersonen, som aldrig får något namn, suttit tillsammans med sin man i ett skyddsrum i Jerusalem, dit de farit för att visa sin mycket konkreta solidaritet med ett land och ett folk som hotades av Saddam Husseins missiler. Några månader senare ”berättade mannen, vars hand hon hållit i skyddsrummet och som hon varit gift med i många år, att han älskade en annan kvinna, inte bara henne, också en annan”. Och att han ville fortsätta så, med två kvinnor.

Hon drar sig undan från honom, sönderriven, plågad. Men det löser ingenting, allt finns ändå kvar och särskilt upplevelsen hur det hade börjat:

Förälskelsen lockar med motsatsernas upphävande. Den vidgar oss mot okända dimensioner. De andra liv som vi också äger flockas strax vid medvetandets gräns och bultar på. Allt tycks plötsligt möjligt. Vi faller rakt ner i den andre som i en brunn. Den andres musik spelar i oss. Den andre tycks äga en märkvärdig nyckel till oss; hur länge har vi inte saknat den! Vi grips av tacksamhet, vi befrias ur jagets trånga bur. Där, i vårt fängsel, var vi avskurna, nu blir vi helade. Så hade hon förälskat sig i Jacob. Det var ingen tvekan om att han hade överväldigats av en förälskelse av det slaget, nu tyvärr inte i henne, i en annan kvinna. Vem var hon att förebrå honom för att han sökte sig till andra liv som han också hade hemortsrätt i? Hon förebrådde honom inte. Det gjorde bara så förbannat ont. Han släppte henne inte. Ändå stod hon ensam kvar, uppfläkt och flådd, och vad fick hon syn på? Sig själv, en skramlande rustning, på stort avstånd från de levande. Gode Gud, ge mig vatten att dricka.

Agneta Pleijel.
Agneta Pleijel. Foto: Andrea Brask

Under vintern tar hon sig en älskare, en författare från Montenegro som hon haft ett hastigt kärleksmöte med på en författarkongress flera år tidigare. Denne har nu kommit till Stockholm för att på avstånd kunna skildra kriget i det sönderfallande hemlandet. Hon låter honom tro att det är han som förför, läsaren vet hur det ligger till ändå. Det är romanens hela yttre handling.

”En vinter i Stockholm” är en skildring och gestaltning av ett dilemma, en situation där inget annat än tiden tycks kunna komma med en lösning. Och alldeles i början av boken står några rader om själva skrivandet som jag tror förklarar en del av den tveksamhet som de andra kände: ”ATT SKRIVA bevara några ögonblick, spåren av dem, innan glömskan släcker ljuset. Sök efter mönster, kanske finns de inte. Det svåraste av allt: att hålla sig borta från avsikter.”

Agneta Pleijels gärning som kritiker, dramatiker och författare växte fram under en tid där många såg precis motsatt på saken; det gällde att göra sina avsikter klara. Jag misstänker att en hel del av den tveksamhet som mötte boken – inte från läsarna för där fick jag rätt! – berodde på att en skildring av en övergiven kvinna på väg mot undergången inte kunde tillåtas vara utan avsikter.

När Agneta Pleijel långt senare i de självbiografiska romanerna ”Spådomen” och ”Doften av en man” återvände till sin egen uppväxt och kvinnoblivande var det som om stämningen svängt, tiden hade hunnit ikapp henne, en avsiktslös skildring var plötsligt tillåten och hon fick nu den uppskattning som varit så knapp den förra gången.

Genom hela Agnetas bok löper borrandet i vad som enklast kan beskrivas som en komplicerad och motsägelsefull kvinnoidentitet

Läsare har ibland ett sätt att skapa litteraturhistoria som liksom trumfar kritiken, genom att efterfråga en bok. ”En vinter i Stockholm” har sedan den kom ut 1997 aldrig försvunnit från bokhandelshyllorna. Det är extremt få böcker som vederfars den äran. Gå in i en svensk bokhandel i dag och fråga efter er ungdoms stora läsupplevelser får ni se! Har ni ”Hjortronlandet” eller ”Bära mistel” av Sara Lidman? ”Speranza” av Delblanc?

Boken är skriven i ett slags uppbruten, associativ form som ger utrymme för avvikelser, tillbakablickar, möjligen inspirerad av den schweiziske författaren Max Frisch och hans ”Montauk”, en bok som ur ett mycket manligt perspektiv skildrar samma sak, en djup kärlekskris. Genom hela Agnetas bok löper borrandet i vad som enklast kan beskrivas som en komplicerad och motsägelsefull kvinnoidentitet. ”När hon som ung läste Nietzsche, raderna om att övervinna människan, var det först den kvinnliga människan inom sig som hon trodde att hon måste övervinna. Den manliga blicken var den objektiva. Hon sökte efter den objektiva blicken, hon försökte tillägna sig den och måste då bortse från könet, det egna.” Lite senare, priset för att göra det: ”Och så, när denna dugliga helt oväntat faller i gråt, tycker sig missförstådd, önskar sig barn, barn som de inte har tänkt sig, eller på sätt som inte går att formulera känner sig utnyttjad, blir de illa till mods: vad ska de ta sig till med henne?”

Vad ska hon ta sig till med sig själv? ”Kvinnan har ett sår, tänkte hon” och då är hon den unga flickan. Vem har tillfogat henne detta sår? I episod efter episod, djupborrning efter djupborrning berättar hon om sina föräldrar. Modern, svår att älska men ända till slutet ömkansvärd, hon som tog ut sin besvikelse över ett stäckt livsöde på döttrarna; den lättälskade fadern som bara vek undan och till sist lämnade familjen när det inte gick att hålla uppe fasaden längre. Boken erbjuder inte läsaren någon utväg genom att forma enkla anklagelser, vi dras i stället på ett nära nog plågsamt vis in i dotterns roll som länk och bud mellan de stridande, bittra föräldrarna, men skildringen mynnar i en av de mest gripande scener jag läst i någon bok, i hela mitt liv.

Fadern är nu gammal och sjuk, och när dottern, berättaren, hälsar på honom visar det sig att han bara har en enda önskan, att hon ska be modern att komma, ett sista besök och möte förstår man. Dottern som dittills bara burit förebråelser och krigsförklaringar mellan de båda kan inte neka honom den tjänsten och far fylld av farhågor till modern. Undret inträffar: modern är inte alls förvånad, tvärtom, hämtar sin kappa, de far iväg till sjukhuset och under en kort stund sitter föräldrarna för sig själva och samtalar med låga röster. Är snälla mot varandra. De kanske till och med förlåter varandra. Jag kan bara beskriva den här scenen med ett religiöst ord: nåd. Den där gåvan som ingen egentligen kan eller har rätt att vänta sig och som kanske just därför blir en given. Dottern kan till sist lägga av sig föräldrarnas oförmåga att själva ta hand om sina liv så som man lägger av sig en omänskligt tung ryggsäck. Hon är fri från sina föräldrar och kan kanske börja älska dem, igen.

I varje scen ser jag mig själv utan att någonsin se mig själv

Men romanen är, tyvärr, inte slut med detta. Det skulle strida mot den avsiktslösa skildringen. Kvinnans kris blir bara djupare och djupare. Älskaren gör henne, trots att man aldrig trott på hans betydelse, illa genom att bekräfta den bild av män som hon samlat ihop framför allt under ungdomen. Hennes före detta man bara står kvar och väntar på hennes slutgiltiga avgörande, bryta helt eller gå med på hans utopiska förslag. I romanens slut befinner sig kvinnan ytterst nära en slutpunkt:

Januaris isvindar och februaris mörker. Sedan mars och april. Hon stod inte i skuld. Inte längre. Inte till någon. Kanske inte ens till sitt barn. Det som varit kunde inte göras ogjort. Det var över. Hon skulle kunna gå ner och lägga sig under ett av de nakna träden. En dag medan det ännu var vinter och marken tillräckligt kall skulle hon kunna göra det; en sådan vinterdöd är mild. Att tänka den tanken gav frid. Hon hade velat bli fri.

Bortsett från skildringen i början av boken av vad en förälskelse kan vara, finns det nästan ingenting i den här romanen som motsvarar något i mitt liv. Och ändå skulle nästan allt kunna ha gjort det. I varje scen ser jag mig själv utan att någonsin se mig själv.

Det här är vad jag i hela mitt liv haft litteraturen till. Att förstå vilket liv jag kunde ha levat genom att förstå det liv andra lever. Att förstå det liv jag lever.

En felläsning är också en läsning

Bara några år senare kom Agneta Pleijel med en ny roman, ”Lord Nevermore”, en berättelse om tre historiska gestalter under 1900-talets första decennier som i förstone tycks vara helt annorlunda än den föregående. Där ”En vinter i Stockholm” var uppbruten i form och kronologi, är ”Lord Nevermore” en episk skildring. Där ”En vinter” vänder sig inåt mot berättarjaget vänder sig ”Lord Nevermore” utåt, mot världen, historien och vetenskapen.

Ändå är kärnan i de båda berättelserna densamma: är kärleken möjlig mellan en man i världen och en kvinna med anspråk på att träda in i den?

Upprymd av framgången hos läsarna för ”En vinter i Stockholm” ville jag nu vinna hela världen för ”Lord Nevermore”. Jag var fräck nog att sammanfatta den på samma sätt som jag hade ”sålt in” den hos mina egna barn: två kvinnor sitter och diskuterar hur man ska göra med männen. Ska man kräva hundra procents kärlek och trohet av en man och då riskera att förlora allt? Eller ska man nöja sig med sjuttiofem och då få behålla honom?

Det är också en verklig fråga för romanens kvinnliga huvudperson Ellie Rose som lever tillsammans med den berömde antropologen Bronislaw Malinovskij. Och jag tror att jag fick ett visst gehör för min fräcka sammanfattning.

Men när jag långt senare läste om romanen och letade efter just denna scen fann jag den inte, för den finns inte. Ellie Rose och hennes väninna diskuterade visserligen kärleken, många gånger, men aldrig just med denna fråga i centrum, inte heller ställde sig Ellie Rose den själv. Det var jag som ställde den, och jag tycker nog än i dag att den på ett visserligen ytligt men helt adekvat sätt beskriver den fråga som alltså i form av en stråkkvartett gestaltas och penetreras i ”En vinter i Stockholm” och i form av en symfoni för full kör och orkester i ”Lord Nevermore”.

En felläsning är också en läsning.

Läs mer:

Svante Weyler: ”Jag har fortfarande nycklarna kvar”

Recension: Agneta Pleijel är underbart befriad i romanen ”Dubbelporträtt”

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt