Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-04-23 04:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/svenbros-antika-dikt-lever-i-de-lyckliga-ogonblicken/

Bokrecensioner

Svenbros antika dikt lever i de lyckliga ögonblicken

Bild 1 av 3 Jesper Svenbro är även klassisk filolog och har översatt sin franska avhandling som fått titeln ”Dikten och hantverket”.
Foto: Stefan Tell
Bild 2 av 3
Bild 3 av 3

Atens mytiska djup och antika arv har alltid utgjort fonden i Jesper Svenbros diktning. Det antika stoffet kan remixas rejält i poetens inre monologer. Magnus Bremmer läser hans senaste samling – och ser dikten stiga fram som en reservoar för minnet.

Jesper Svenbro har sedan drygt 50 år odlat ett lyriskt författarskap som knappast liknar något annat i den svenska litteraturen. Han debuterade som poet 1966, men är sedan lika länge verksam som klassisk filolog, specialiserad på det antika Grekland, dessutom mångårigt bosatt i Frankrike och väl etablerad i dess akademiska värld.

Mellan dessa skilda hemhörigheter går inga vattentäta skott. Snarare är det just de skilda scenerna som tillsammans bildar den unika kärnan i Svenbros diktning. Aten, dess mytiska djup och antika arv har alltid utgjort fonden, men släkthistoriens rotsystem från Landskrona och Norrland har också letat sig in, liksom Paris modernistiska repertoar. Tillsammans utgör allt detta en mustig scenografi som diktjaget inventerar i diktsamling efter diktsamling. Sedan 2006 är Svenbro dessutom ledamot av Svenska Akademien, något som tagit en allt mer uttalad plats i hans självbiografiskt anstrukna dikt.

Allt detta om vad Svenbro skriver om. Men varför skriver han? Det är en fråga som kan säga nog så mycket om en poet som någonting annat – och som gjort sig påmind allt oftare under min läsning av Svenbro det senaste decenniet.

I den nya diktsamlingen ”Nattligt symposium, Sölvegatan 2” är mycket sig likt. Adressen i titeln tillhörde klassiska institutionen vid Lunds universitet, men den är här bara delvis en faktisk, verklig plats. Här stäms möten med den antika historien, myten, den egna självbiografin och manliga hjältar ur kulturhistorien i en välbekant mixtur. Mycket har drag av dröm – anakronistiska möten med verkliga men sedan länge döda personer likaväl som klassiska ansikten och mytiska gestalter. Även det antika stoffet remixas rejält i filologpoetens inre monolog.

En av huvudpersonerna i boken är Simonides av Keos – den antika körlyrikern, i dag kanske mest känd som mästare och uppfinnare av den klassiska minneskonsten. Här blir han i stället en ambassadör för skriftens magi. Via en dikt om ett sjöslag och dess kopplingar till det grekiska ordet fármakon (gift, drog, läkemedel) får Simonides yttra sig om skriftens natur:

Simonides har noterat att platsens nymf Farmakeia

har ett namn som leder rakt in i hans egen föreställning om skriften,

detta botemedel-mot-glömskan, fármakon,

[…]

När rösterna tystnat ska man läsa det skrivna.

Så ska skriften göra det möjligt

att återuppväcka det talade ordet, avlivat genom skriften.

Samma dödliga skrift som är röstens enda

framtida möjlighet.

Hela den här historien har för övrigt en sorts klangbotten i Jesper Svenbros egen doktorsavhandling i klassisk filologi, framlagd på franska vid Lunds universitet 1976. En avhandling som påpassligt nog just – och för första gången – utkommit i svensk översättning (Svenbros egen) på det nytänkande bokförlaget Faethon.

”Dikten och hantverket”, som avhandlingen heter, vill inget mindre än att datera poesins födelse – eller snarare poet – och författarrollen, såsom vi känner den i dag. ”Få avhandlingar inom svensk humaniora har fått större internationellt genomslag än Jesper Svenbros”, skriver redaktören Niklas Haga i ett förord, och det är ingen överdrift.

Det avhandlingen lyckas spåra är en sorts paradigmskifte i den antika litteraturen: från barder som Homeros och Hesiodos på 800-talet f. Kr, vilka betraktade sig som gudomligt benådade medier för Sånggudinnans lyriska inspiration – till körlyriker som Simonides och Pindaros på 500-talet f. Kr, vilka betraktade sig som fullvärdiga ”producenter” (ordet poesis betyder just ”hantverk”) för sina egna lyriska skapelser. Slutpunkten i denna födelselinje blir Aristoteles Poetik, verket som annars har betraktats som en startpunkt för poesibegreppets historia.

För barden vore det förmätet att göra anspråk på erkännande för sin egen dikt, eftersom den har gudomlig härkomst – men körlyrikern Simonides säljer sina skrifter på en marknad av dignitärer och lever på inkomsten. Vid den här tröskeln finns också ett mediehistoriskt skifte, från den muntliga traditionen till skriftmediets inträde. Med skriften lösgörs den poetiska utsagan från människokroppens materialitet och bildar en alldeles egen livsform: texten.

I Svenbros dikt blir Simonides berusad av skriftens möjligheter att övervinna den mänskliga glömskan. Steget är inte långt till att tillskriva Svenbro samma hänfördhet. Minnet har varit ett av författarskapets viktigaste teman sedan åtminstone tre decennier. Som svar på frågan ”varför skriver Svenbro?” ligger denna tanke om dikten som en minnets reservoar därför nära tillhands.

Men vad är det som inte får glömmas bort? I ”Nattligt symposium” är det onekligen inte helt lätt att sätta fingret på. Här finns ingen övergripande tematik. Det är poetens självbiografiska minnen, intellektuella iakttagelser och ibland rätt snäva associationsbanor som blir diktens samlande princip. Den här diktsamlingen förstås bäst som en del av en annan helhet: Svenbros självbiografiska loggbok över ett pågående arbete, ett filologiskt och lyriskt hantverk, som nu pågått under mycket lång tid.

Kort sagt: som diktsamling kämpar ”Nattligt symposium” en hel del med angelägenheten. I alltför många dikter tenderar ärendet att stanna inom poetens och antikforskarens alldeles egna domän, randanmärkningar till stöd för minnet, snarare än formuleringar med större poetisk lyskraft eller allmängiltighet. Jag upplever att detta betydligt mer sällan blir ett problem i de av Svenbros diktsamlingar som är tematiskt sammanhållna – som ”Hill Hill Hill” (2015) om konstnären Carl Fredrik Hill, eller de självbiografiska böcker som berättat en mer stringent släkthistoria.

Viljan att hindra glömskan ska ju helst inge poeten en känsla av akut förpliktelse: om detta måste jag berätta! När detta verkligen händer hos Svenbro är det i dikter som gestaltar ett genuint kunskapssökande. Hans lyrik har länge sökt sig till epifanier, de där små ögonblicken av plötslig sanningserfarenhet. I Svenbros fall oftast när klassisk kunskap och djupt känd erfarenhet sammanstrålar i en intensiv uppenbarelse. Man skulle kunna gå så långt som till att säga att Svenbros dikt lever på de ögonblicken.

Åtminstone har det definierat många av höjdpunkterna i hans katalog, exempelvis ”Himlen och andra upptäckter” från 2005, som tar sin början i den plötsliga upptäckten av ett stycke himmel på en målning som länge hängt ovanför huvudgärden till sängen där en åldrad mor just somnat in.

Och visst finns de också i den nya diktsamlingen. De finns hos Simonides, men också i minnet av en 5-årig dotters besök i Notre-Dame, ackompanjerat av stark orgelmusik och tankar om tuppen i toppen på tornspiran, den som föll i branden – men senare steg fram ur askan. De finns i dikten om mötet mellan golvläggaren och filologen, som gemensamt upptäcker golvet som en metafor för den litterära texten. Och de finns i ett par ekfraser (en genre Svenbro onekligen briljerar i) av personligt betydelsefulla målningar.

Bor det ändå inte en sorts gudomlighet i de här ögonblicken? För mig framstår åtminstone poeten Svenbro som allra främst i de stunder då dikten lämnar filologens vardagliga anteckningar – och diktjagets iakttagelser och tankevärld i stället blir medium för något större.

I en dikt liknade Svenbro en gång poesins gudomliga dimension vid ett pilskott. Kanske är det träffsäkerheten i varje spänd, lyrisk båge det i slutändan handlar om? Triumfens ögonblick skulle nog ändå smaka sötare om läsaren ibland besparades lite av träningslägren.

Läs fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt