Svenska toppregissörer i upprop: ”Låt skattepengarna utveckla svensk films särart!”

Livet är kort och vi ska alla dö. Samtidigt utvecklas filmbranschen i rasade fart vilket väcker stora och akuta frågor kring svensk films ställning i det nya landskapet. Streamingtjänsternas intågande på marknaden behöver inte vara ett hot mot svensk filmbransch, den nya utvecklingen skapar mängder av arbetstillfällen för filmarbetare i alla yrkeskategorier. Men situationen kräver svar kring vad som är Svenska Filminstitutets uppgift i dag och i framtiden.

Tanken om att SFI ska finansiera färre men större filmer har åter vaknat till liv i debatten, detta utifrån idén om att större och bredare filmer från Sverige skulle ha en möjlighet att konkurrera kommersiellt på en internationell marknad. Vi tycker att denna utveckling är naiv och rent av farlig.

Denna utveckling skulle med största sannolikhet leda till att svensk film i förlängningen slogs ut.

Främst för att SFI inte skulle ha en chans i konkurrensen med internationella privata aktörer då ett filminstitut aldrig kommer i närheten av dessa aktörers budgetar ens om man gjorde en enda svensk film om året. Tvärtom skulle denna utveckling med största sannolikhet leda till att svensk film i förlängningen slogs ut. Dessutom är det inte moraliskt försvarbart att spekulera med skattebetalarnas pengar på detta sätt. Vi har redan sålt ut vård och omsorg i Sverige där vi låter skattemedel hamna i vinstdrivande bolagsägares händer. Låt nu inte samma misstag ske inom kultursektorn!

Låt i stället den nya marknaden ta hand om de rent kommersiella projekten (de gör det bra!) och låt skattebetalarnas pengar gå till att i första hand utveckla svensk films särart. Svenska Filminstitutet bör lägga krut och pengar på personliga, originella originalidéer utvecklade av egensinniga manusförfattare och regissörer som inte går att hitta någon annanstans.

Detta handlar inte om att utveckla så kallad ”smal film”. Istället ser vi hur filmer med låg budget skapade av egensinniga filmskapare ofta är de som blir mest älskade av publiken, det senaste exemplet är ”Spring Uje spring” som vann Guldbagge för årets bästa film och som också med största sannolikhet hade blivit en publiksuccé på bio om det inte varit för covid. Det är också den här typen av film som reser mest på festivaler utomlands, senaste exemplet är Ninja Thybergs film ”Pleasure” som visats i bl.a. Sundance. I Danmark, som tydligare styrs av sina starka manusförfattare och regissörer, har den egensinniga filmen ”En runda till” (”Druk”) blivit både en internationell festivalframgång och en enorm publiksuccé på biograferna, trots pandemin.

Svenska Filminstitutet, och ytterst regeringen, måste nu ta ställning i frågan vem som ska leda svensk film in i framtiden.

Svenska Filminstitutet, och ytterst regeringen, måste nu ta ställning i frågan vem som ska leda svensk film in i framtiden. Är det framtidsstrateger som själva inte gör film som ska fundera ut en lösning på toppnivå? Framtidsspekulanterna har ofta fel, ingen av dessa förutsåg covid och ingen av dem har en aning om hur man gör film i praktiken. Är det toppchefer på de största svenska bolagen som ofta i första hand drivs av personliga vinstintressen som ska sätta agendan för vilka filmer som blir gjorda i Sverige? Eller är det kreativa manusförfattare, regissörer och producenter som drivs av att berätta personliga originella berättelser, som har möjlighet att ge både den svenska och utländska publiken unika filmer som de inte kan hitta någon annanstans? Vem är det som ska hålla i taktpinnen? Livet är kort och vi ska alla dö. Frågan är vilken film och filmbransch vi lämnar efter oss till kommande generationer.

Amanda Kernell, Daniel Espinosa, Fanni Metelius, Fijona Jonuzi, Goran Kapetanović, Göran Hugo Olsson, Henrik Schyffert, Ivica Zubak, Johannes Nyholm, Lisa Aschan, Lisa Langseth, Lovisa Sirén, Mia Engberg, Mikael Marcimain, Pernilla August, Peter Grönlund, Peter Modestij, Rojda Sekersöz, Ronnie Sandahl, Sanna Lenken, Sofia Norlin, Tarik Saleh och Tomas Alfredson