Teatrala ”The whale” är ett gripande pekoral

I ”The whale” spelar Brendan Fraser en krävande engelsklärare. Inget är viktigare än ärlighet i uttrycket. Och denna ordkänsliga persons favoritadjektiv är ... ”amazing”.

Med förkärlek används det om dottern: ”Jag är orolig för att hon kan glömt vilken amazing person hon är.”

Det är ”The whale” i ett nötskal, en film som gör anspråk på djup men talar i klyschor. Ändå följer man den utan att riktigt tappa intresset. Även som upplevelse är den motsägelsefull. Den är omöjlig att ta på allvar, ändå i besittning av något gripande i Brendan Frasers tragiskt överviktiga Charlie. Man tror inte på berättelsen om honom, men man tror på Charlie själv.

Det är en teatralisk film. Så bygger den också på en pjäs, skriven av den framgångsrika Samuel D Hunter. Charlie håller på att äta ihjäl sig. Han är grotesk, kan knappt häva sig ur soffan, går med rullator. Fånge i lägenhetens skumrask försörjer han sig på distansundervisning av collegestudenter. Under de virtuella lektionerna vilar laptoppen på Charlies jättemage. Eleverna blickar mot honom från sina hem. Lärarens ruta är släckt. Han vill inte visa sig.

Kring Charlie kommer och går ett litet antal människor. Hans tonårsdotter (Sadie Sink från ”Stranger things”) är rasande på honom för att han övergav henne då hon var åtta och undrar varför han nu söker kontakt. En sjuksköterska och vän (Oscarsnominerade Hong Chau) får raseriutbrott då Charlie vägrar åka till sjukhuset ens efter en infarkt och med blodtryck på 238 över 134. En ung man kommer med pamfletter från sin kyrka.

Alla runt Charlie är konstruktioner. De är skapade för att generera konfrontationsscener då vi ska få upptäcka mer om honom, och de ska få lära sig mer om sig själva. Viktigast är att dottern – ”Jag hatar alla” – trummas i att hon är ni-vet-vad.

”The whale” är ett pekoral. Många drag är gemensamma med regissören Darren Aronofskys ”The wrestler” (2008), där en försumlig fribrottare till far med slutet nära sökte försoning med en dotter.

Aronofskys nya film är också märkligt gammaldags. Var det inte på 1950-talet det skrevs sådana här pjäser, där rollfigurer rök ihop och tvingades inse Sanningen om sina liv? Fast som en som gillar pjäsfilmatiseringar ska jag erkänna att jag charmas av en del corny grepp, som pizzabudets återkommande silhuett på köksgardinerna när han hastar förbi för att med en knackning lämna leveransen utanför dörren.

Och Brendan Fraser, i svällande fat suit, har hittat något i sin massiva Charlie, som mödosamt vrider och vänder sig som en stor larv i sin puppa till lägenhet. Minsta rörelse, som att ta upp en nyckel från golvet, blir en expedition.

”The whale” är en beräknande snyftare. Men den del som är en berättelse om en kropps tragedi blir minnesvärd. Får Fraser en Oscar kommer jag inte att ropa ”Amazing!” men jag kommer inte att skrika ”Jag hatar alla!” heller.

Se mer. Tre andra exempel på fjättrande ohälsa: ”Fönstret åt gården” (1954), ”Repulsion” (1965), ”Fjärilen i glaskupan” (2007).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN samt fler texter av Mårten Blomkvist.