Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-01-21 07:25

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/tersman-och-tannsjo-har-tva-radikala-forslag-for-att-radda-demokratin/

Bokrecensioner

Tersman och Tännsjö har två radikala förslag för att rädda demokratin

Trumpsupportrar vägrar erkänna valresultatet och demonstrerar i Washington.
Trumpsupportrar vägrar erkänna valresultatet och demonstrerar i Washington. Foto: Spencer Platt/AFP

Brasilien, Filippinerna, Indien och USA – demokratin hotas överallt. Filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö vill rädda folkstyret med arbetarmakt och ett FN-parlament. Men deras ”praktiska filosofi” är inte praktisk nog, skriver Leonidas Aretakis.

Hur dör demokratin?

Frågan väcktes redan i det atenska folkstyret, som mot slutet av 400-talet före vår tid utsattes för två statskupper av den rika eliten. Demokraterna förfärade sig över våldet och de svekfulla konspirationerna med spartaner och perser. Men utan djupa klasskonflikter, ett klåparaktigt försök att kolonisera Sicilien, och en förödande pestsmitta så hade tyrannernas budskap inte lockat lika starkt.

Jag lämnar åt läsaren att dra parallellerna till tvåtusentalet.

Visst dör enligt forskarna demokratin på andra sätt i dag. Glöm generaler med pilotbrillor och en kubansk i mungipan; tvåtusentalets juntor kuppar sig in via parlamenten, och deras marktrupper består av jurister. Men orsakerna är desamma.

”Folk & vilja. Ett försvar av demokratin i vår tid” av Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö.
”Folk & vilja. Ett försvar av demokratin i vår tid” av Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö. Foto: Fri tanke

Vi har redan sett det i Brasilien, Filippinerna och Indien, och enligt statsvetaren Sofia Näsström ägde just ett skolboksexempel på en sådan mjuk kupp rum i USA. Fördömanden är inte nog, skriver hon, för ”uppgiften är inte att försvara demokrati till varje pris som helst, utan att ställa frågan vilken demokrati som är värd att försvara”.

Detta är också utgångspunkten i ”Folk & vilja”, en ny bok där filosoferna Folke Tersman och Torbjörn Tännsjö rycker ut till folkstyrets försvar. De skriver att demokratin inte är ett självändamål, utan önskvärd i den mån den gör livet bättre för sina medborgare. Vilket den hittills har gjort, då 1900-talets demokratier var lyckligare, mer jämlika och mindre korrupta än andra länder.

I dag är sambanden i gungning. Om representativ demokrati bygger på att politikerna ”fattar de beslut som folket hade fattat om de fått bestämma direkt”, så oroas författarna av den forskning som visar att ju mer pengar du har, desto troligare är det att dina preferenser vinner. Inte konstigt att många dras till uppstickare som lovar vräka spelplanen upp-och-ner, eller dränera träsket.

De skriver att demokratins legitimitet ytterligare försvagas av globaliseringen, som gör att nationella politiker hävdar sig bakbundna och plattar till alla skatter med hänvisning till kapitalflykt. Dessutom kräver allt fler problem, i synnerhet klimathotet, global handlingskraft.

Så långt en grundkurs i demokratins historia och dilemman, men det som sticker ut är författarnas två lösningsförslag.

Det första är att öka arbetarnas inflytande på jobbet, för att stilla den direktdemokratiska törst som populismen lever på. Med tanke på hur mycket vi jobbar och hur långt från golven besluten fattas, så är kravet rimligt. Däremot är det inte tydligt hur deras två exempel på arbetarmakt – kollegialt styre i universitetsvärlden och det knegarägda företaget Ljuders Nickelsilfverfabrik – ska vägleda oss i dagens monopolkapitalism.

Snarare än i seminarierum eller småverkstäder kanske lösningen måste sökas i storskaligheten själv. Det menar Leigh Phillips och Michal Rozworski, som i boken ”Folkrepubliken Walmart” (Verbal) påpekar att dagens största bolag är större än de sovjetiska statsföretagen, och att ekonomin därför först nu är redo att sättas i folkets händer. Se där en socialistisk deus ex machina.

Bild 1 av 2 Filosofen Torbjörn Tännsjö.
Foto: Fri tanke
Bild 2 av 2 Filosofen Folke Tersman.
Foto: Fri tanke

Så grandiost är däremot Tersmans och Tännsjös andra förslag, om ett FN-parlament som väljs av hela världens befolkning. Tänk vilken uppvisning i demokratins kraft! Särskilt om vi löser klimathotet, som filosoferna ser som ”allmänningens tragedi”. Med detta menas en situation där var och en roffar åt sig av allmänna resurser när kostnaden för återväxt delas av alla, som när småbönder låter just sina djur tugga sönder gemensam betesmark.

Modellen passar dock dåligt på klimathotet. 189 av 197 länder har ratificerat Parisavtalet, och många av de europeiska länder som länge släppt ut mest är också mest aktiva i omställningen. Vissa länder verkar beredda att handla i det allmännas bästa, samt se omställningen som en möjlighet och inte en kostnad. Samarbetsviljan verkar främst bero på vem som styr (Obama skrev under, Trump drog sig ur.)

Oförmågan att agera gemensamt är förvisso tragisk, men beror till stor del på det fåtal stormakter och oljeländer som blockerar besluten. Om de har så svårt för avgränsade konventioner, varför skulle de självmant ge upp suveräniteten på en rad områden och permanent underkasta sig ett oförutsägbart globalt elektorat?

Särskilt när man som Kina hellre agerar ensamt. Landet går snart om USA i medellivslängd, har lovat bli koldioxidneutralt till 2060, och signalerar nu att det vill ta itu med sina techjättar. Kanske är ett framtida hegemoniskt Kina rentav i linje med Tännsjös tes, ej delad av Tersman, att global demokrati bara kan införas efter en despotisk övergångsfas. Världsdiktatur för att rädda de nationella parlamenten – förslaget hade nog provocerat mer om det känts uppriktigt och inte som en skolastisk tankelek.

Om dessa båda praktiska filosofer inte är praktiska nog, så är det säkert delvis på grund av denna oenighet. Samarbete leder ofta till undermåliga kompromisser, oavsett om man är två personer eller åtta miljarder.

Läs fler texter av Leonidas Aretakis och fler av DN:s bokrecensioner

Ämnen i artikeln

Böcker

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt