Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-29 03:51

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/the-beatles-get-back-formar-sig-till-ett-fascinerande-kammarspel-om-vanskap/

MUSIK | RECENSION

”The Beatles: Get back” formar sig till ett fascinerande kammarspel om vänskap

Ringo Starr, Paul McCartney, John Lennon och George Harrison gör sin sista, legendariska spelning den 30 januari 1969 på ett hustak i London. Hela den 42 minuter långa konserten visas för första gången i sin helhet i ”The Beatles: Get back”.
Ringo Starr, Paul McCartney, John Lennon och George Harrison gör sin sista, legendariska spelning den 30 januari 1969 på ett hustak i London. Hela den 42 minuter långa konserten visas för första gången i sin helhet i ”The Beatles: Get back”. Foto: Apple corps

Peter Jacksons ”The Beatles: Get back” är musikdokumentärernas motsvarighet till långkok där allt ska med. Efter drygt 7 timmar växer ett fascinerande kammarspel om fyra vänner som upplevt allt tillsammans, men till slut nått vägs ände.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Peter Jackson ödslar – till en början – ingen tid i onödan. Under de första minuterna av ”Get back” närmast rusar regissören igenom hela The Beatles karriär i ett rappt montage av arkivfilmer. Hamburg. ”Love me do”. Hysteri. ”She loves you”. Mer hysteri. Långfilmerna. Skandalerna. Slutet på turnerandet. Den kreativa toppen under sextiotalets andra halva.

Det är som att ”Sagan om ringen”-regissören så snabbt som möjligt vill förbi The Beatles som fenomen – farfars far kan ge svar vem de var, som Forbes uttryckte det – för att nå fram till det han verkligen vill berätta om: de sista inspelningarna.

Där drar han ned på tempot. Rejält. Med utgångspunkt i 60 timmar restaurerad film och 150 timmar ljudupptagningar, som spelades in 1969 när gruppen samlades för att spela in ett sista album och dokumentärfilmen ”Let it be”, har Jackson skapat tre tv-serieavsnitt som är musikdokumentärernas motsvarighet till långkok: ingredienserna är många och småbubblar fint i grytan, men det dröjer väldigt länge innan de smälter samman och faktiskt blir något.

Ta det första avsnittet som exempel, under de första två timmarna är det mest dramatiska att George Harrison får en stöt av en mikrofon. Annars är kameran, och vi, flugor på väggen under ett studioarbete som går trögt. John Lennon och Paul McCartney försöker komma i gång med låtskrivandet genom att göra mer eller mindre engagerade covers, Harrison känner sig lite utanför och motarbetad, Yoko Ono smyger omkring som en liten skugga, Ringo Starr dricker te och ser oerhört sömnig ut.

Kanske finns det något trösterikt i att geniers processer är ungefär lika segdraget småtrista som de vi vanliga dödliga har, men det gör inte per automatik ”Get back” underhållande. När beatlarna trampar vatten som mest känns det som att Jackson knappt klippt bort en millimeter. Allt ska med. Varje studiosnack, vartenda improviserat jam.

”The Beatles: Get back”.
”The Beatles: Get back”. Foto: Apple corps

Hade Jackson behandlat rymdmonstren i 80-tals-äckelskräckisen ”Bad taste” på liknande sätt hade vi inte bara fått se det äta människohjärna med sked utan också, i detalj och all oändlighet, fått följa hur monstret hade tvekat inför vilken sked han skulle välja och diskuterat det med sina kompisar.

Och med alla dessa invändningar noterade hade jag ändå inte velat ha särskilt många minuter av de här dryga sju timmarna osedda. För man förstår ju också varför Jackson känner så starkt för det här materialet: man kommer ovanligt nära de här unga människorna som bär en världs förväntningar på sina väldigt brittiska axlar. Dessutom får man se Paul McCartney och John Lennon sjunga med full kraft igen, det slår i princip allt.

När Harrison i slutet av första avsnittet vandrar ut från inspelningarna så utvecklas också de avslutande två avsnitten till ett fascinerande kammarspel om fyra människor som upplevt allt tillsammans, men till slut nått vägs ände.

Mellan textraderna på papperslapparna i John Lennons notställ växer en lågmäld berättelse om vänskap fram, om att växa ifrån varandra och utvecklas i olika riktningar, om å ena sidan parallell ömsesidig respekt och kärlek och å den andra viss bitterhet, om att få välja ett slut och acceptera det. Den bara råkar utgå från världshistoriens största popband.

Peter Jackson: ”Knockad av att materialet med Beatles existerar”

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Ämnen i artikeln

Musik
Film
Disney+
The Beatles
Tv-serier

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt