Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-06-15 01:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/the-united-way-flortar-for-mycket-med-supportrarna/

FILM | RECENSION

”The united way” flörtar för mycket med supportrarna

Manchester Uniteds hemmarena Old Trafford
Manchester Uniteds hemmarena Old Trafford Foto: Nonstop Entertainment

Fotbollsdokumentären ”The United way” sveper över stolparna i engelska Manchester Uniteds historia, en av världens mest omskrivna klubbar. Spektakulära Eric Cantona är ciceron, Ryan Giggs och David Beckham berättar. En angelägenhet för de mest inbitna fansen, skriver Eva af Geijerstam.

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vad hoppas man egentligen av de allt fler fotbollsdokumentärer som inte minst genom den lättare digitala tekniken spottas fram av varje klubb med självaktning?

Tanken slår obönhörligen till inför ”The United Way” som sveper över stolparna i engelska Manchester Uniteds historia. Man hoppas få veta väsentligt mer än vad Mat Hodgsons film ger.

Den börjar lovande med flygbilder över den före detta tunga industristaden och rötterna i viljan att ge arbetarna förnöjelse på fritiden – och i bästa fall hålla dem från spriten. Däri skiljer sig inte Man U nämnvärt från någon av de många klubbar som växte fram i det sena 1800-talets England.

Idag räknas klubben till en av världens mest populära.

Ordet förs mest av en av Man Us mest välkända och spektakulära spelare genom tiderna. Inför en tom teatersalong talar och beskriver Eric Cantona vad som en gång förde honom från Leeds till Manchester.

Eric Cantona
Eric Cantona Foto: Nonstop Entertainment

Iklädd arbetarkeps och lagom klädsamt skägg talar han återkommande om ”själ” och ”familjekänsla” – på samma självklara vis som vilken framgångsrik spelare eller supporter som helst talar om just sitt lag.

Men naturligtvis finns mycket av det som oundvikligen skiljer Man U:s historia från andras. Inte minst dröjer den vid den fatala flygkraschen i München 1958, då åtta av lagets spelare omkom på väg mot spel i Europacupen De omtalade ”Busby Babes” uppkallades efter tränaren Matt Busby och hade förnyat spelet och utmärkte sig inte minst för att de alla var rekryterade från Manchester eller stadens närmaste omgivning. Matt Busby överlevde med nöd och näppe. En vecka senare spelade laget som vanligt, en prestation i sig.

Många andra kommer till tals: främst Ryan Giggs och David Beckham för att beskriva Man U:s strävsamma väg via ligadegradering, tränarbyten och måttliga framgångar fram till det hägrande målet: först ligaseger efter 26 år, därpå framgångar i Europa.

På vägen får man visserligen veta en del om diverse, som huliganproblem, växlingen mellan lättsinniga eller skickliga tränare, det väsentliga med tröjnummer. Men undrar samtidigt över desto mer, i synnerhet i dessa dagar då den internationella fotbollen rör sig i ett slags konvulsioner och ryska oligarker, amerikanska sportmoguler och arabiska prinsar tagit över så mycket av den engelska fotbollen och transfersummorna där uppe på toppen slår rekord efter rekord.

Det märkligaste är nog att lokalkonkurrenten Manchester City helt tigs ihjäl och att inte en enda supporter kommer till tals. Vill man se en dokumentär som i gengäld speglar något mer verklighetsnära och näringsrikt fotbollsliv rekommenderas starkt de två säsongerna av Netflixserien ”Sunderland ’til I die”.

”The United Way” kommer i en jämförelse inte riktigt över mittplan. Det är kanske priset Mat Hodgson har måst betala för att hålla klubbens väldiga internationella supporterskara vid gott mod. Och sällan har jag själv längtat så mycket efter att ha två betygsskalor till hands. Ett högt för de inbitna supportrarna med ättelägg och ett betydligt lägre för de mer allmänt fotbollsintresserade, möjligen med andra klubbar närmast hjärtat.

Se mer: Tre andra fotbollsdokumentärer: ”The Class of ’92” (2013), ”Manchester City: All or nothing” (2018) och ”First Team: Juventus” (2018).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN.

Ämnen i artikeln

Film

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt