Thella Johnsons debutroman ”Fred” är något utöver det vanliga

Fascinerad grubblar jag mig fram längs Thella Johnsons debutroman och försöker hitta ett adekvat sätt att beskriva hennes metod. Två tredjedelar in i romanen är hon vänlig nog att hjälpa mig. Rubiks kub. Självklart. Eller de där små pusslen med plattor som man måste skjuta omkring med hjälp av den enda tomma rutan för att få fram bilden eller nummerserien eller vad det än kan vara.

Thella Johnsons roman knycker sig fram genom en släkthistoria. Den är full av parenteser, omtagningar, perspektivbyten och annat elände som i flesta romaner brukar tyda på att författaren har känt sig en smula banal och velat snåra till en i övrigt ganska platt intrig. Så är det inte med ”Fred”. Här är krumsprången väl integrerade med berättarjagets särskilda egenskaper.

För att fortsätta låna Johnsons egen antydan, så har varje Rubiks kub ett centrum runt vilket allting vrids. I ”Fred” heter hon Elina och berättar inifrån en liten butik i en förort till Kemi i finska Lappland. Där sitter hon med sin styvfar Bodi och sin älskade, överinspektör Lahtela. Den förre är känd som Finlands förste irakier, medan den senare har arbetat som regionens flyktingsamordnare.

Det är september 2015 och butiken belägras av ilskna, främlingsfientliga grupperingar. De Fosterländskas gatupatrull Sons of Odin. Under allt detta sitter alltså Elina och berättar släkthistorien, med inpass från Bodi – som slutat prata och kommunicerar med hjälp av papperslappar – och Lahtela, som nästan fungerar som avbrytande ställföreträdande för oss läsare.

I romanens inledning målas något liknande en domedagsstämning upp. Trettiofemåriga Elina överflödas av för mycket information, och hon är känslig för information och förnimmelser. En benägenhet för petit mal finns i hennes historia och omständigheterna har fått henne att frukta för sin berättelse. Romantitelns ”Fred” är det tillstånd man anser sig leva i, men romanupptakten får mig att associera till Mikael Wiehes fråga: ”Är det verkligen fred vi vill ha?”. För hur hanterar vi egentligen den fred vi kämpat för?

Det är slutet av juli 1945 och Elinas morfar råkar trampa ihjäl en mört som hamnat i hans sko.

Elinas släkthistoria börjar med det stora krigets efterdyningar och en smått löjlig episod. Det är slutet av juli 1945 och Elinas morfar råkar trampa ihjäl en mört som hamnat i hans sko. Efter denna malör, som får honom att begrunda livets korthet, cyklar han för att lyckosamt uppvakta den kvinna som kommer att bli Elinas mormor.

Thella Johnson signalerar på debutromanens första tjugo sidor en läsart som man vanligen brukar reservera inte för svenska debutanter, utan för den stora världens betydande författare. Hon får sin läsare att stå på tårna där hon halsbrytande blandar globala perspektiv, existentiella bryderier och vardagliga anekdoter. Man kan lätt associera till en Salman Rushdie, en Dubravka Ugresic, Antonio Lobo Antunes eller varför inte Monika Fagerholm. Och Johnson hanterar växelspaken på detta finska efterkrigshistoriska ekipage med utmärkt säkerhet.

Här finns också magiskt realistiska element som gör Elina till en inte helt redig berättare. Hon får som sagt mindre anfall, som låter henne resa i tid och plats. Sålunda har hon i barndomen kunnat förutspå idrottsresultat och skaffat sig en skara uppmärksamma fans. Anfallen medicinerades bort men somliga effekter dröjer kvar.

Det är hanteringen av de många små anekdoterna som höjer denna roman över många andra debuter. Ta en sådan sak som systerskeppen Aino och Ahti och deras ömsesidiga trudelutt-signalerande åt varandra när de möts om natten på Ålands hav. En växande hög klagomål på detta förfarande leder till att ”Ålands centralförvaltning till slut behövde ett eget rum och en särskild tjänsteman för att hantera ärendet”.

Den här sortens små inpass slösar Johnson generöst med. Hos någon annan kunde de ha utgjort bärande idé för en novell eller hel roman. För Johnson är de små byggstenar i Elinas berättelse. Ta en sak som den så kallade Diskmaskinsvåren 1993, som utspelades efter det att det finländska systembolaget förbjudit salmiakspriten Salmare, varpå en stor mängd finländare ägnade fredagskvällarna åt att experimentera med att krossa lakritsgodis , blanda med sprit, och köra brygden i diskmaskinen på sjuttiofemgradigt program.

Sant eller ej? Jag vet inte. Lika lite som man kan köpa att Elina under sin uppväxt i Stockholm bevittnade de nattliga EU-förhandlingar som leddes av Ingvar Carlsson i en våning på Södermalm. Elina har gömt sig i ett kryputrymme i våningen, som städas av hennes föräldrar, och råkar i en räd mot ett dolt förråd av dumleklubbor få med sig det politiska måldokumentet, med förödande resultat.

Det finns mycket, mycket mer att hänföras av i ”Fred”. Historiens lekfulla inslag skiftas med det mer ödesmättade. Kanske kan den mest bärande betydelsen tilldelas det faktum att Elina under en period arbetar som sprickinspektör. Hon besiktigar hussprickor för att varna om något håller på att gå snett: ”De som uppehåller sig vid sprickorna kommer alltid ha att göra”, säger Elina, i en rik debutroman utöver det vanliga.

Läs fler texter av Jonas Thente och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.