Tidlöst vackra ”Close” ställer vänskap och pojkliv på hårda prov

Den belgiska regissören Lukas Dhont slog igenom stort internationellt för några år sedan med ”Girl” där en ung transperson utmanar normerna i den klassiska balettvärlden. Nu är han tillbaka med ännu ett uppmärksammat uppväxtsdrama (juryns stora pris i Cannes och en Oscarsnominering) som utspelar sig i det svårnavigerade landskapet mellan barndom och ungdom.

Denna gång står en intensiv och ömsint vänskap mellan två pojkar i fokus. Rémi och Léo har varit bästisar sedan de var små. Två sköra, känsliga små killar som hittat en gemensam trygghetszon. Mitt i vardagen har de etablerat ett magiskt rum där poesi, musik och sagor utgör väggar, golv och tak. Snälla föräldrar och syskon låter dem leva sitt liv och vårda sin gemenskap i fred.

Men när högstadiet står för dörren dundrar den hårda verkligheten in. ”Är ni tillsammans?” frågar en tjej i den nya klassen. ”Nej”, säger Léo oförstående och avfärdande medan Rémi sitter tyst. ”Men ni är ju så ... nära varandra?” ”Än sen, det är väl ni tjejer också ...?” Men hur Léo än kämpar så är duons skyddande vänskapsoas för evigt ifrågasatt och invaderad. Något brister. En klyfta mellan de två sammansvurna vidgar sig i rasande takt.

Sorg och skönhet bor granne med varandra i Lukas Dhonts visuella universum. Léos föräldrars handelsträdgård med färgstarka blomsterfält fyllda av nickande dahlior utgör fonden för det allt mer tillspetsade dramat. Kameran dröjer vid båda pojkarnas öppna, rena ansikten – otroligt skådespeleri av två bildsköna nykomlingar – och registrerar det tystlåtna men dramatiska känslospelet. Valentin Hadjadjs utsökta, dröjande soundtrack adderar en känsla av att det är något tidlöst och klassiskt som äger rum på duken. Det låter stillastående men ”Close” har en inre motor som laddar nästan varje bild med en rastlös energi. Det är en film som ständigt är i rörelse med barn som springer, cyklar, spelar, åker skridskor i en hockeyrink.

Lukas Dhont är inte den som slarvar med några som helst detaljer. De vuxna skådespelarna, även de valda med stor omsorg – träder fram som tysta vittnen. ”Close” är mammornas arena. Léa Drucker (doktor Balmes i ”Falsk identitet”) är alltid ett säkert kort. Här är det också fint att återse Émilie Dequenne, hon som spelade den unga flickan i bröderna Dardennes ”Rosetta” från 1999, i rollen som Rémis drabbade mor.

Men Dhont är mer än en välkalibrerad estetiker och ”Close” har känslomässiga bråddjup under den vackra ytan. Dramat mellan pojkarna – effekten av ett inställt uppror mot omvärldens stela konventioner – har en skrämmande intensitet. Den här starka filmsäsongens mest kvalificerade och sevärda snyftare.

Se mer: Tre andra pojkfilmer: ”Barnens ö” (1980), ”Om en pojke” (2002), ”Boyhood” (2014).

Hjärtslitande tonårsdrama skakar om Cannes

Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Helena Lindblad