Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-05-21 23:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/tillie-olsen-levandegor-amerikanska-arbetares-verkligheter-och-drommar/

BOKRECENSIONER

Tillie Olsen levandegör amerikanska arbetares verkligheter och drömmar

Bild 1 av 2 Tillie Olsen föddes 1912 som barn till rysk-judiska invandrare, hon hoppade av skolan vid 15 och fick sin första dotter när hon var 19.
Foto: Robert Edwards
Bild 2 av 2

Amerikanska Tillie Olsen (1912–2007) skrev när hon inte arbetade, födde barn, tog hand om hemmet eller engagerade sig politiskt. Hennes nyutgivna novellsamling tar DN:s Malin Ullgren i intensivt anspråk.

Jag hade en pappa som såg glad ut när han fick syn på mig.

Han lyste upp, som efter att jag varit hos mamma och det var dags att bo ett tag hos honom. Det var ett viktigt besked.

Leendet borde kanske inte vara ett minne att göra så mycket av, men jag har tänkt på det som något rejält närande jag fick, medan annat fattades.

”Den gamle mannen som bodde åt gårdssidan sa en gång på sitt milda sätt: ’Ni borde le oftare mot Emily när ni ser på henne’. Vad fanns det i mitt ansikte när jag såg på henne? Jag älskade henne. Jag gjorde alla kärlekens gärningar.

När de andra kom mindes jag vad han hade sagt och det var ett ansikte av glädje, och inte av bekymmer eller oro eller spändhet, som jag vände emot dem – för sent för Emily.”

I Tillie Olsens novell ”Jag står här och stryker” minns en mamma hur det var för hennes första barn, dottern Emily, som hon glömde att le mot. Mamman stryker, hon ser sin halvvuxna dotter, och tänker på vad hon inte gav sitt barn, det första, när hon var alldeles för ensam och fattig, och på hur dottern präglats.

Tillie Olsen föddes 1912 och dog 2007.
Tillie Olsen föddes 1912 och dog 2007. Foto: Robert Edwards

Novellen är en spark i magen, för den erbjuder knappt något av den tröst man är van att ge sig själv som förälder – ”allt blev kanske inte så bra, men ändå helt okej, väl?”. I stället konstaterar mamman som talar i texten att ”min vishet kom för sent”.

I den pågående debatten om att ångra barn kan man lägga till detta: du behöver inte berätta att du ångrar ditt barn, för ditt barn vet redan om det, såg det i ditt ansikte.

Novellen säger det utan försköning: det räcker inte att vårda, ens att älska i huvudet. Barnet behöver veta att någon, då och då, gläds i hjärtat över dess själva existens.

I sitt förord till nyutgåvan (boken kom första gången ut under titeln ”Ge mig en gåta” på Trevi 1980, i Else Lundgrens översättning då som nu) skriver Kristina Sandberg om omständigheterna för Tillie Olsens författarskap. Det består av ”texter som lät sig skrivas på tiden som blev över, när andras behov var tillgodosedda. När åren gått åt graviditeter, barnafödslar, matlagning, städning, förvärvsarbete och politisk aktivism. Kanske nedtecknades den koncentrerade prosan först då strykjärnet var utdraget och svalnat – när huset var tyst om natten.”

Hon skriver om rasism, hon skriver med ett tidigt feministiskt medvetande – samtidigt som människornas inre aldrig är begränsat av förtryckets bojor

Olsen föddes 1912 som barn till rysk-judiska invandrare, hon hoppade av skolan vid 15 och fick sin första dotter när hon var 19. Tre döttrar till föddes under åren som följde. Förutom det familjeliv som förstås krävde allra mest av henne som mamma, så förvärvsarbetade hon, var fackligt engagerad kommunist – och en djupt begåvad författare i vardande.

Så blev det ett sparsmakat, men älskat författarskap, viktigt för den amerikanska arbetarlitteraturen, för kvinnors skrivande om kvinnor.

De fyra novellerna publicerades första gången under 1950- och 60-talen i USA. Titelnovellen bär på återblickens oro och även om den just inte erbjuder tröst för felen som begicks, finns där naturligtvis ett sammanhang som Tillie Olsen levandegör och också diskuterar: 1930-talets fattiga mödrar, arbetet som aldrig tog slut.

Den hårt arbetande människan återkommer i den andra novellen ”Hey Sailor, what ship?”. Här är det en man, en sjöman, som talar. Han har levt nästan hela sitt liv på sjön, supit sig till en svår alkoholism och bort från alla drömmar om familj.

I novellen går han i land i San Francisco för att besöka vänner och deras barn. Han berättar inifrån sin fylla, inifrån sitt delirium. Det förgiftade perspektivet gör berättelsen lätt surrealistisk, i alla fall så pass att tiden flyter, att händelserna inte tycks sitta ihop på rätt sätt.

Samtidigt ger Tillie Olsen en otrolig realistisk tyngd till detta utsnitt ur en arbetares liv; förmedlar hans muskulösa, slitna kropp, hans sorg över allt som aldrig fick bli rent och vackert – det är fruktansvärt bra och samlingens längsta och starkaste novell.

Människorna i de fyra berättelserna tycks vara släkt med varandra, eller i alla fall dela erfarenheter tätt inpå. Det är första halvan av amerikanskt 1900-tal, där emigrationen från det fattiga Europa är ursprunget, men också på väg att bli ett allt suddigare minne.

I den sista novellen följer vi en äldre kvinnas döende, som mot slutet lämnar sin konkreta amerikanska omgivning för sina krävande, inre bilder av Ryssland.

Sådan är också Tillie Olsens metod i novellerna: de är på en gång starkt förankrade i en påtaglig arbetarverklighet – hon skriver om rasism, hon skriver med ett tidigt feministiskt medvetande – samtidigt som människornas inre aldrig är begränsat av förtryckets bojor. I stället svävar deras sinnen, släpper taget och för med sig läsaren till andra världar; deliriets domän, till det svunna hemlandets...

Samlingen består bara av 150 sidor men den tar läsaren i så intensivt anspråk, från det första uteblivna leendet till döden i slutet och till den meningsfulla kampen som är livet däremellan.

Läs fler texter av Malin Ullgren

Ämnen i artikeln

Feminism

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt