Träffsäkert om ungdomens trögflytande nu i Saga Cavallins debutroman

Att stå utanför och titta in. ”Glasrutan” är en av de mest samtida publikationer jag läst på länge, men bilden av ungdomstiden som en glasruta är tidlös. Saga Cavallin gör det lätt att minnas den, även för någon som har lagt de där åren bakom sig för ganska länge sedan. En glasruta som gör det fullt möjligt att betrakta vad som försiggår där på andra sidan men som samtidigt gör det oåtkomligt. En bit glas mellan dig själv och omvärlden som gör det möjligt att hålla den på behörigt avstånd. I Saga Cavallins berättelse är glasrutans vägg både ett skydd och ett fängelse.

Jag läste någonstans att Cavallin, inte helt överraskande, hämtat inspiration till sin titel från Sylvia Plaths ”Glaskupan” (om en ännu mer avskärmande ungdomstid) och framför allt citatet ”I was supposed to be having the time of my life”. Det är ett ironiskt använt citat, för det finns väl ingen i dag som tror att jätteunga människor upplever sin bästa tid? Patricia, som Cavallins huvudperson heter, gör det i alla fall inte.

Hon är runt 20, glider runt i en tröstlös tillvaro mellan sin andrahandsetta, sitt monotona försörjningsjobb och de barer som hennes skrala ekonomi tillåter henne att gå på. Hon dricker deppigt vin med väninnorna i ångestettan. Hon ligger ibland med den lite äldre Kasper, som är lika håglös inför henne som hon är inför honom. Hon skrollar sociala medier, funderar över sina selfies. Hennes mamma tycker att hon borde tänka på att plugga något, men Patricias tillvaro medger inga tankar på framtid. Den är ett enda trögflytande nu.

Jo, visst har vi läst det här förut. Ungdomsledan och vilsenheten är så att säga universell, oavsett om den upplevs före eller efter Tinderepoken. Men Saga Cavallin är bra på att fånga den där stämningen: känslan av att traska omkring i kvicksand och inte komma någonvart. En tillvaro där likgiltigheten blir det enda rimliga förhållningssättet eftersom ovissheten är så stor att det skulle bli för ångestfullt att tänka ett steg längre.

Det som ändå driver Patricia att föreställa sig något slags tillvaro på andra sidan glasrutan är typiskt nog just ett Instagramkonto. Hon blir besatt av den något äldre Maja Weier, som tycks leva det perfekta livet. Maja bor i en bostadsrätt i Aspudden med fiskbensparkett och originalbeslag. Hennes kille är 28 och jobbar som ”grafisk designer eller något”. Och det är inte bara det: Maja är dessutom gravid. Fast hon bara är 23. Och hon verkar glad över det! Patricia har lärt sig att det är ”alla kvinnors värsta mardröm att fastna i kvinnofällan innan man ens fyllt trettio” men här är ju allting bara härligt.

Det är inte det att Patricia längtar så mycket efter barn själv, det är bara det fina och ordnade hon drömmer om: ”Att vara så bra på att leva. Okonstlad, svalt perfekt, som en funkislägenhet.” Medan den perfekta Maja lägger upp sina ultraljudsbilder på Instagram driver den letargiske Kasper iväg Patricia till kliniken för att ta ett dagen efterpiller. Se där, han hade visst lite initiativförmåga trots allt!

Någonstans vet både Patricia och Saga Cavallin att den där kvicksandsperioden har ett slut.

”Glasrutan” är full av små skarpa samtidsobservationer som ofta är rätt kul. Som att Patricia besöker sina föräldrar för att hon är trött på att äta äcklig mat: ”När man är ung är man fattig och när man är fattig är allting äckligt. Hon hälsar på hos sina föräldrar då och då för att det är skönt att vistas i den levnadsstandard som är Patricias egentliga.” Någonstans vet både Patricia och Saga Cavallin att den där kvicksandsperioden har ett slut. På andra sidan glasrutan väntar med största sannolikhet ett bekvämt medelklassliv.

Med sina blott sextio sidor är ”Glasrutan” snarare en novell än en roman, även om den är kapitelindelad. Cavallin hinner ändå få en del sagt, om ungdom i allmänhet och vår tid i synnerhet. Men det skulle varit betydligt intressantare om det varit mer utvecklat. Många ämnen nuddas bara vid, som till exempel det där om Patricias egentliga levnadsstandard eller den föreställda kvinnofällan. Nu känns ”Glasrutan” mer som en begåvad skiss, eller ett synopsis till något som en dag kan bli en större och rikare roman.

Läs fler recensioner av nya böcker i DN Kultur.